orkar inte sammanfatta
här igen.
uppdatering har uteblivit.
ledsen för det.
mest för min egen skull, faktiskt.
jag önskar jag ville sabba mitt forum med glada gubbar, flirt gubbar (skiter i hur det stavas) och ledsna gubbar.
det hade varit en blinkgubbe med då, efter faktiskt.
jag har varit i sommaren.
därför jag inte skrivit.
jag har också varit i den riktigt svenska sommaren.
fast trots regndagar, och faktiskt lust och tid för att skriva, har jag valt bort det.
jag har inte. pallat.
jag har varit på semester.
riktig semester.
då dagarna bara är fyllda av jävla underbart välbehag och tid.
han frågade mig en måndag om vi skulle ta oss norrut.
på tisdagen hyrde vi bilen.
på onsdagen åkte vi.
packade in det viktigaste, lillen och oss.
samt en hel del packning.
jag vill go hippie on you, men jag tänker inte göra det.
jag inser att jag egentligen inte kan göra den här grejen nu.
jag är stressad.
jag vill berätta om allt som hänt den senaste tiden, men jag hittar inte lugnet.
en massa bra saker har hänt, och händer.
den största är att min älskling äntligen ligger och sover i min säng.
han har blivit lång. eller längre.
hans överarm är lika lång som min handflata, och han känns liten.
sen somnade han på mitt bröst, och hans ben och armar räcker så långt..
det är en klyscha.
men en jävla dag, då kommer han växa om mig.
det är inte så svårt förvisso, jag är ingen dvärg, men jag är fan inte lång.
och det kära vänner, känns helt sjukt.
han kan säga så mycket saker, och jag fascineras av varenda en.
det är kris på jobbet. ja, jag har fått ett sådant.
jag trivs, massvis.
det ger mig en massa möjligheter och det är fast.
men det stressar sönder mig.
jag kanske måste vänja mig bara.
men idag var lillens första dag sen i maj ungefär.
två av hans pedagoger har slutat.
han sov 20 min idag.
han matvägrade. (haha, han är kul, men ssch)
det är inte kul ATT han matvägrade, utan HUR han gjorde det.
okej.
han har dessutom hosta, är lite snorig och har ett "infekterat sår" på armen, enligt hans pappa och en läkare.
men jag ser att det är svinkoppor.
igen.
jag hittar ingen schysst lösning på problemet, då alla är psykosjävlairriterande.
men jag kommer välja någonting.
ibland räcker jag inte till bara.
inte överallt.
jag får en smått underlig start på jobbet, mindre pengar nästa månad (knas), och liten måste börja om när han frisknat till igen.
ibland, väldigt ofta ibland, känns det mesta som om DET jävligt medvetet tar en i röven. allt alltså.
trots en massa argt gnäll, så är jag lycklig. glöm inte det.
kärleken är och tar körkort i femtitvå år till (ungefär två veckor, lite mer..)
och jag kastar ännu mer på fan-vad-han-är-värdefull-högen, i hans frånvaro också.
det fina med det är alltså, att han får körkort!
lycka är också, att få vara med sjuklingen, även om han är en sjukling.
håll fucking tummar och tår för att jag varken blir förkyld, hostig, snorig, svinkoppig, och att det som kliar i huvudet bara är en jävla inbillning efter att fått höra att det går löss på mitt jobb, och jag tänkte på det precis.
bra. ssnd.
mindre ryggont, saknad och längtan, sällskap.
idag är en såndär förrvirrad dag, precis som alla andra.
min rygg har ordnats av en god vän, med händer gjorde av det bästa materialet.
hon gjorde så jag kunde möta upp en kärlek.
hans händer är också av underbart material.
ni vet, sånadär som bär tunga saker, skär i saker, blir smutsiga och slitna av all jord, små skärsår, fast det gör inte ont, säger han.
haha.
det låter töntigt, men det är manligt.
eller kvinnligt, men saksamma.
grova händer, helt enkelt.
jag behövde en paus ifrån allting.
jag är helt utmattad.
imorgon kommer sonen hem, och jag längtar i det oändliga.
och de här dagarna har varit vackra, men så fula i jämförelse med de som är, när han är med.
jag har hållt om min vän hårt, samtidigt som hon skakar, svettas och fryser under en massa filtar.
det är inte meningen att gnälla, mest bara, återupprepa, ventilera.
jag har fått pausa från den traumatiska upplevelsen som den där sjukhusvistelsen var, och inte ens tänka på allt som det gav mig, heller.
jag har umgåtts med mannen som jag refererar till som ytterligare en pojkvän, och bästa vän och en massa andra saker. han är min helt oförbjudna men förbjudna frukt, och jag trivs i just det.
alla gör det, alla inblandade.
vi pratar och lyssnar, när det bara duger att prata med varandra.
vilket är ofta.
jag behöver fly bort i den världen med honom, tiden stannar litegrann och jag har det helt perfekt, helt opretentiöst, också.
vi grillade lite, drack lite vin i solnedgången, gick hem till honom, stannade på vägen, pratade så alla hörde när vi kom. högljutt och glatt, skratt, handhållning och stora gester.
jag älskar att hänga med honom.
det är färg på hans kläder, ibland på hans kropp också.
ansiktet, armarna, händerna, magen, ryggen. för att vara specifik.
han målar de bästa tavlorna jag vet.
jag har sett alla hans kroppsdelar, men inte rört lika många.
det är precis lagom, som man säger här i landet.
vi har umgåtts iallafall.
såg film, somnade ihop, vaknade ihop.
tog oss tillsammans hela vägen nästan, till hans jobb.
tills vi skulle skiljas åt var det awsome.
sen blev det lite sorgligt och vi övervägde återigen att sjukanmäla honom.
jag var terroristgruppen som kidnappat honom.
inget att göra liksom.
men vi gjorde inte det.
nu är jag hemma, och lite ensam.
kusinen är på utflykt och jag njuter faktiskt bara av att höra bussarna gå förbi utanför.
av att vara lite själv.
få skriva lite.
jag saknar det, ibland.
jag känner mig stressad.
semester är inte alltid precis det man behöver.
imorgon kommer min älskling hem, och jag har en massa att göra.
jag känner en stämning i luften mellan mig och min kärlek, men jag bryr mig inte så mycket.
det borde vara oroväckande.
eller tvärtom.
det finns ingen baksmälla eller förälskelse som kan få honom att bli ful.
han är vackrast.
ssnd.
utstrålning, behov av ensamhet, japp..
jag tänkte precis, efter att ha känt mig lätt ensam, att jag äntligen är ensam.
hela dagen har varit så.
jag har varit frånvarande, men ändå med MASSVIS med folk.
jag tror min utstrålning, inte skrämde bort folk, men fick dem att hellre söka sig till positivare vibbar.
haha.
jag låter som om jag glidit runt som ett svart moln. men ja, lite så.
folk jag hängt med vet varför, och det är okej.
jag hade en underbar dag tack vare att jag var där jag var, men jag visade det, sådär..
jag har också surat över hur lite aktivitet det varit på min telefon, men samtidigt glad, för jag kan ändå inte svara på mess.
min lur är dum i huvudet, och jag har inga pengar på den. damn u guys som INTE har comviq. osolidariskt.
ja, jag är diktatorisk nu, ni får ha vad ni vill, eller vad ni nu måste ha ;)
ni, nu, ni, nu. (haha)
jag är trött.
har sovit väldigt lite, på väldigt lång tid.
jag har också insett att jag lägger ner massvis med tid, på saker som egentligen inte är mitt problem.
jag låter ashård nu, men jag menar inte så.
är precis som alla andra, man finns där för vänner och familj, ibland främlingar, och helt nyfunna människor.
det är självklart, och jag gnäller inte över det.
tvärtom.
tack vare att jag har er, så orkar jag med mitt eget skit, babilliooner gånger bättre än om jag inte haft varenda en av er.
MEN.
jag har märkt att vissa, större, otympligare och okontrollerbara problem, tar över hela min existens.
drama.
kanske, men jag låter saker och ting bryta ner mig, hårt, ibland, och då räcker jag inte till.
för min son.
för mig själv.
jag försöker alltid tänka i den ordningen, samtidigt som det är väldigt diffust det där.
det som är bra för mig, är i sin tur bra för min son, så de där två delar liksom första plats.
och det är bra för mig, som mamma, att även kunna visa min son att man måste finnas för andra, också.
att man kan vara ledsen och orolig, det är inget fel med det. bland en massa andra känslor, såklart. fina.
MEN.
när jag märker hur jag inte är närvarande stundvis, då jag låter andras problem överta allt, där jag befinner mig nu.
det är inte min mening att skuldbelägga någon.
men det är mycket kaos i min familjekrets.
och familj för mig är både blodsband, men också vänner.
i synnerhet vänner.
den familj man själv valt, och lärt sig att älska villkorslöst, som familjen.
en av dem ska göra abort på tisdag, och jag ska vara med.
hon läser inte här, så jag kan vara öppen med det.
bloggen är ganska hemlig ändå, kan jag känna.
bara den här saken sliter sönder mig.
det är en komplicerad situation och mina känslor i det här tar över.
jag har inga moraliska tankar om det här.
jag lever mig bara in i hennes känslor och situation för mycket, så det gör fysiskt ont i mig.
och jag ska vara där, igen, som när vi såg bebisen på ultraljudet, och hon bröt ihop.
jag med.
det gör att man dör lite, inombords, och växer, lika mycket nytt, om inte mer.
min bror, min självvalda bror, som jag älskar så innerligt att jag bubblar när jag tänker på det.
han, ska bli pappa. en fantastisk underbart fin sak, känner vi båda. han och jag.
bland många andra. men inte mamman som bär det. inte för att det ska bort.
nej.
utan för att hon inte vill ha med min bror att göra.
hon är rik.
oooerhört rik.
hon behöver inte min bror.
han är bara, en avelshingst.
för att hon inte "orkade gå upp till aborttiden, det kan ju vara kul med ett barn. jag är ganska ensam"
!?
jag ser min vackraste vän, gråta, hör hans röst vackla, för han vill finnas för sitt barn, men får inte.
och jag vet.
jag vet hur det är att vara ensamstående och ha ett mongo till pappa.
ursäkta ni som typ, gillar honom.
min bror, är inte som honom.
tvärtom.
jag tänker mig in i hans situation alltför hårt, och dör lite, inombords, på riktigt.
men jag växer, igen.
ingen annan människa jag mött förut, är så mycket, hjärta.
(parentes, citerade min älskade älskling, min bästa vän, min kärleks bästa kompis. efter första gången vi hängt, han och jag, ensamma, så stannade han upp, log, tittade på mig, vilket avbröt mitt prat, och så sa han "du är så mycket, människa. allt du gör. jag älskar ditt kroppspråk och din röst" jag blev lite kär!)
ni märker ju, jag behöver sova, och dricka mindre kaffe.
jag har alltid garvat åt min syster, för att hon typ, vid min ålder (!!) började bli sjukt koffeinkänslig.
haha!
och nu, om hon dricker cola, eller kaffe efter kl sex eller sju, så kan inte hon sova.
vilket jag alltid tyckt verkar sjukt hemskt, då jag gillar kaffe på kvällen.
nu är jag liksom själv där.
jag. kan. inte. sova. med. nytt. koffein. i. kroppen.
min kärlek mobbar förövrigt mig för att jag kan skriva så hysteriskt fort på datorn.
det var inget skryt, det tar bara mindre tid för mig att skriva exakt vad jag tänker.
inte alltid det bästa i författarväg, och intressehållning..hos min läsare.
men, jag påminns, det här är faktiskt enkom för min egen skull.
min terapi, min ventil.
jag har varken tid eller råd att gå till en psykolog just nu, men jag lovar att det kommer.
när grisar kan flyga, haha.
stressmage, det finns det någonting tydligen som heter.
sån har troligtvis jag.
det är ganska ointressant, egentligen.
men för mig själv är det en fet varningsklocka, jag gillar INTE att ha ont i magen.
det är sjukt osoft, och man blir vresig.
inte coolt.
eller så måste jag sluta whimpa och bita ihop, som min pappa gör.
fast han whinear ändå.
gubbar alltså. älskar den där gubben. han är den roligaste, och smartaste, och snällaste, och dummaste också, haha. och den absolut mest lättsamma gubben jag någonsin hängt med.
jag kan förövrigt inte hålla en tanke, det kanske märks.
överväger på allvar att spara som utkast, eller åtminstonde förhandsgranska, men då kommer jag bara ta bort allting..
jag väntar med det.
nyss pratade jag om deprimerande saker, långt bak minns jag, och ja, jag är lite ambivalent i mitt skrivande.
i mina tankegångar också.
jag är nog sjukt jobbig, och ganska rolig att hänga med.
alltså, jag skoja bara. jag vet att jag är tung.
jag tvivlade på det för ett tag sen.
jag gör det ganska ofta, okej.
jag erkänner.
men iförrgår, så brast det.
jag föll som jag gjorde där, för ett halvår sen, i tårar mot min storasysters axel, hemma hos min vän, på en fest, och bara sa, att jag vill bara vara liten, en liten stund.
det var en asjobbig period.
så kände jag då. igen.
i mitt hem, med min son, snarkandes i sin säng, med min kärlek och min syster i telefonen.
jag kände mig minst, i hela jävla världen, och så fett jävla osynlig och ouppskattad att jag dog, litegrann.
men jag blev upphållen, i luren och med kramar.
jag är förevigt tacksam för att jag fick den bästa systern och äntligen har träffat en man, som älskar mig.
på riktigt.
jag är precis såhär känslosam som det framgår ovan.
jag har en känslomässig overload period i mitt liv just nu, som ger mig total växtvärk, IGEN.
och det är fint, jag vet, måste börja se det så, hela tiden.
men det jag dör inombords utav, blir typ fler än de jag växer av..
och min pojke.
min lilla grabb åker hem till sin pappa imorgon.
min sötaste bästaste, med de längsta fladdrande ögonfransar jag vet.
hans leende gör mig mer och mer kär, hela tiden.
hans underbart varierade röst får det att bubbla i mig av lycka.
tur att han finns.
men det har varit mycket tårar också.
jag har redan gnällt om det här, jag vet.
tröttheten tar över bara, och det behövs gnällas.
jag har lärt mig massor om mig själv som mamma den här veckan, och jag är stolt över mig själv.
jag har lärt mig massvis om min son, som är helt fantastiskt.
ungen kan liksom, prata.
han är som en liten papegoja, och han minns sjukt mycket saker.
ja, jag är en väldigt imponerad mamma, och ja, jag skryter.
han är den bästa människan jag träffat i hela mitt liv och någonsin kommer träffa.
top that.
han låter som den roligaste fisken på jorden när man frågar hur fisken gör.
jag får inte nog av det.
han börjar tröttna..
och katten! när han mjauar (jag vet att det låter jamar, men han låter miiiiuuuaaaaauuu)
typ..
hunden, kaninen, kycklingen, bilen, bussen, MOTORCYKELN.
ja, han gör olika motorljud, men inte lika många djur som han kanske borde, haha.
han förstår när man ber honom hämta sina skor, sina bilar, sätta sig i vagnen fort, för vi har bråttom till bussen.
typ, pussa eller säg hejdå, beroende på hur bråttom vi har. dina kusin/syskon, din moster, tio, och tio nr 2.
och nej, jag bossar inte sådär..!
jag hatar kollektivtrafiken på stället jag bor.
mycket.
ungen min älskar det, han kan säga en massa om motordrivna saker, gärna HELA resan, varje bil, buss, tåg, cykel, motorcykel, moped, vagn, eller vad som helst som har HJUL, ska han kommentera och babbla om.
jag har faktiskt de mest underhållande resorna tack vare honom, för åh, vad han får mig, och många andra att skratta.
underbara charmtroll, du är min stolthet.
mina syskonbarn. varenda en av dem, får mig att växa, jag älskar er.
min syster.
älskade syster.
utan dig skulle jag halta, hela tiden.
jag borde sova.
jag ska streama någon rolig serie och sen somna, med glada tankar.
förlåt för mitt babbel, men skyll er själva ;)
jag är trött, bland en massa andra tunga känslor, men jag är också, lycklig.
ssnd!
skuldlindring, ångestlindring.
jag skriver igen.
för att jag kan, får och vill.
jag läste igenom gårdagens, eller nattens inlägg och fick lite, precis som titeln beskriver, skuld och ångest.
de senaste veckorna har dessa två varit mina mellannamn.
jag drömmer mig bort idag.
efter en lång natt, samt morgon, med en bebis med de äckligaste svinkopporna, ever.
så drömmer jag mig bort.
pojken är med, men utan äckelpäckel.
inatt, istället för att skriva här, tänkte jag skriva ett mail till hans pappa.
ett hämndlystet, argt, skuldfyllt mail.
lägga över skiten på honom, inte bära den själv.
jag är för smart för det.
insåg snabbt att det hade bara förvärrat, allt.
men god lust hade jag.
jag vill kunna mysa och pussa på min bebis utan att sprita sönder kroppen efter det, i total panik och paranoia-attacks lösning.
jag är torr pga det, och jag kan inte hitta på någonting med min son på vår vecka, pga det.
hans svinkoppor ger honom mamitis som vi säger på spanska, och han vill helst ligga PÅ mig.
vi får inte ens dela handduk eller lakan. totalknas. han är way för liten för att kunna förklara för honom.
jag vet att hans pappa inte gjorde det med flit, men utan sömn, så tänker man inte så långt.
imorse, när jag äntligen fick sova, väckte kärlekens larm oss allihop, och jag låg som en fisk som hamnat i ett nät, i sängen.
jag sprattlade och kände hur jag ville vara tre år igen, då det här beteendet anses acceptabelt.
kärleken höll om mig, torkade bort mina tårar med sina tummar och pussade bort det som var kvar.
jag hulkade som ett fånigt litet barn, berättade om mina hämnplaner.
han talar alltid rason, jag hade dock redan insett detta själv.
och grinade: meeeen jaaag skaaaa ju iiinteeee, jaaag viiill baaaaraaaaa!
med detta ventilerat, så kanske det finns mer förståelse för att bloggen är just det, min ventil, inte alltid PK eller okej.
morgonen har spenderats i duschen, varenda millimeter av min kropp är råskrubbad, och jag har råtvättat liten.
FYFAN vad äckligt det är med dessa små koppor.
jag är inte retarderad, men varför, vaarföör kan ingen annan göra detta åt mig?
jag har övervägt att tjata hit min mamma, men ångrar mig direkt.
det här är min uppgift som mor, och vilken utmaning det är.
är ungen dum mot mig någongång, ska jag påminna honom om det här.
ba skoja.
eeeelleeeer..?
jag drömmer mig bort iallafall.
till ett soligare land, där jag kan dricka drinkar i solen, se gatukonst och ha vackra klänningar och fina smycken.
där jag blir brunare, utan vita ränder, då jag ligger naken.
där jag har ögongodis så långt ögat kan nå, och det bästa ligger precis bredvid, inom räckhåll.
hyra en bil, eller en moped, kanske en cykel, och bada vid olika stränder.
se gamla vackra byggnader och hälsa turistiskt på folk jag inte känner och aldrig mer kommer se.
kyssa hans solkyssta bringa och få min solkyssta "bringa" kysst.
hjärnan går på högvarv, och jag sover knappt någonting alls.
igår skrattade jag så mycket att jag grät, av lättnad.
jag fick skratta igen, det var ett tag sen.
jag trodde jag glömt bort den grejen.
det låter dramatiskt och fånigt som fan, men tyvärr är det sant.
jag fick vara lycklig tillsammans med honom en hel kväll, då vi båda bara la det jobbiga åt sidan.
tack jävla fan för dig älskling.
jag fantiserar om bättre tider, hela tiden.
det driver mig till vansinne, men det är gratis att drömma.
jag dör en liten bit inuti ibland också, men det kanske det är värt.
har ytterligare en tatueringsidé, och fyfan vad bra den kommer bli.
ssnd.
sent. oro. fredag. kaffe. cola. way för mycket socker, samt hypokondri. eller..?
jag tänker skriva som jag brukar.
min hjärna är inte alls som den brukar, inte min allmänna hälsa heller.
men överlag kämpar jag stenhårt för att må bra.
för min sons skull. även för min egen.
jag har så mycket nu att jag har svårt att räcka till.
svårt att finnas till.
svårt att orka med.
efter en vecka utan min pojke, så har jag längtat ihjäl mig.
jag har haft en mörk, samt ljus vecka.
mörkret kanske ger just dig ångest om du läser om det, men nu skriver jag, som jag brukar.
sådär som du brukar gilla.
sen, faktiskt älskade människa, så SKITER jag i det nu.
det här är mitt forum, min jävla blogg jävel, och jag är så förbannad för att den inte är som den brukar..
jag försökte, men jag inser att den är förändrad.
jag tar hänsyn, jag tänker efter, jag hämmas, och jag blir arg.
det här är inte forumet jag behöver för att släppa ut min ilska.
det är för att andas, pysa ut luften, som tåget när det är trött, eller vad fan nu tåg är.
som valjävlar gör och även delfiner.
eller en kaffekanna. så mycket kaffe som jag druckit idag, är ett tydligt bevis på hur JÄVLA trött jag är.
min pojke ger mig energi, min underbara storögda gladaste, vackraste, knubbigaste lilla varelse som gör att sommar regnet inte är så deprimerande, och dagarna blir långa, fyllda med saker.
på det braiga sättet.
han kom i måndags.
jag kom hem i måndags.
från min flykt.
jag lyckades inte fly, i princip någonting.
tankarna hinner ikapp, oron hinner ikapp.
hur många dagar sen var det jag hörde från dig nu?
men som jag sa i början, så kämpar jag fucking jävla stenhårt för att orka hålla mig ovan ytan.
men jag var i en annan stad.
där det ligger en stor gul jävla träkanin på torget, på rygg och särar så kyrkan är mellan benen.
och jag menar stor, typ, man kan klättra på den, asmycket.
fast man fick inte.
min vän, han, han bjöd mig, jag åkte till "hemstaden" med tåg, blev hämtad i bil, fick köra bilen.
och sen var vi där.
drack öl i solen, i parken, på solterrassen, i bubblet samt bastun.
låter romantiskt.
det var faktiskt det.
sen åkte jag hem.
jag var borta lite för lite, och lite för länge.
det går inte riktigt, att njuta fullt ut.
men då kom knodden hem, jag hämtade honom och han var sötast i universum.
han hade sin I <3 mom tröja på sig, och fast den är urtöntig, så älskar jag någonstans den.
inte att hans pappa tar på den, utan bara att om han kunde säga det, så skulle han nog.
JA.
han hade en heliumballong, i form av en helikopter, och han blev lycklig av att se mig.
jag med.
vi gick hela vägen hem, och vi skrattade så vi grät.
det låter som en påhittad historia, men fan vad han är rolig.
och han vet om det.
sen har vi hängt, han och jag. egentligen vill jag ha honom helt för mig själv.
men det är ju inte okej.
vi var på fjärilsmuseét.
syster med familj bjöd oss.
jag fattar inte riktigt hur jag stod ut, då jag faktiskt är fett rädd för fjärilar.
men det fanns sjukt söta kinesiska hönor där, och SMÅ kycklingar.
jag menar minimala.
inga lame-ass vanliga som man ser överallt.
utan så jävla små att jag trodde de var på LÅTSAS.
sjukt söta. jag menar verkligen sjukt söta.
nog om kycklingarna..
det fanns också koi-fiskar.
tror de heter så.
men sånadär som de säger blir drakar när de kommer till någon slags, öhm, vattenfallsdel?
jag vet inte, men vackra är dem.
de var sjukt stora och man fick klappa.
jag vägrade, min unge älskar vatten och han ville hoppa i.
vi bråkade.
eller ja, han surade ur totalt på mig.
det är med andra ord, inte alls svårt att hålla tankarna borta från svåra saker, i hans sällskap.
jag kanske är oansvarig.
många skulle anse det.
att jag kunde göra mer.
att jag borde göra mer.
men jag kan inte.
jag är ledsen, jag gör mitt bästa, för att hjälpa till, och räcker inte det, så är jag ledsen.
ger jag mer, så faller jag.
inte bara jag, utan min son, många relationer som jag BEHÖVER för att orka stå emot en massa.
det låter kanske dramatiskt, men jag känner såhär.
det här är min plats.
mitt andrum.
min hemliga del på jorden.
jag skapade den här, för att kunna vara anonym.
säga vad jag kände.
känna vad jag kände.
nu är det nerpissat.
om jag sitter uppe fler nätter, med det här, och det andra, och en pojke som sen han kom har haft svinkoppor, så kommer jag tappa det.
därför tar jag semester.
därför skriver jag den här nakna ärliga skiten, för att få en jävla paus.
jag VET att man inte kan pausa skit, jag vet det.
den bara läggs på hög och sen får man käka den.
men jag käkar högen när jag är starkmagad nog att klara av det.
och det är inte nu.
nu behöver jag pussa på min son.
se honom i ögonen, ge honom all den tid han kräver av mig, varenda sekund.
utan att han ser min oro, utan att han blir orolig på grund av mig.
han åker iväg i en vecka igen, på måndag.
och jag, jag saknar honom när jag hör honom sova.
min man ligger i sängen bredvid och jag, jag kan inte sova.
mycket jag nu.
för att orka för dem därinne.
och för dig, när jag äntligen får höra din röst.
alla ni andra. alla älskade ni, som klappar min panna, ger mig skratt och luft.
i alla olika former.
ssnd.
hjärtat.
börjar med att säga att jag saknar dig.
att jag älskar dig och tänker på dig, precis hela tiden.
minns saker vi gjort tillsammans, när vi båda var små, och saker vi gjort nyligen.
våra samtal, som jag saknar dem.
läser igenom vår historik, som du fått mig att skratta.
så glad jag är att jag fick en andra chans att visa att jag bryr mig, att jag finns här.
vet det. att jag finns här, hur nära som helst, egentligen.
jag vet ingenting, om hur du mår, och jag börjar känna mig smått knäpp.
vill inte belasta dig med skuld, vill inte säga någonting som skapar någonting dåligt i dig.
vill bara, att du vet.
har inte fått ditt mail, som du skrivit. om det var du.
men jag kollar, flera gånger, hela tiden, ifall att.
behöver du prata, ventilera, så är det som vanligt.
om skiten hopar sig, och luften känns tjock, så vet du.
jag är rädd att du känner dig ensammast i världen.
hoppas med allt jag har, att du inte känner dig så, för du är inte det.
hatar att vara den som säger det här, men fan hjärtat, det kan fixa sig.
det kan ordna sig.
kommer fortsätta söka kontakt med dig, här, där det går.
försöker att inte säga för mycket, inte för lite.
men vad svårt det är.
älskar dig, vill ses. snart. nu helst. gärna igår. helst hela tiden.
ssnd.
att jag älskar dig och tänker på dig, precis hela tiden.
minns saker vi gjort tillsammans, när vi båda var små, och saker vi gjort nyligen.
våra samtal, som jag saknar dem.
läser igenom vår historik, som du fått mig att skratta.
så glad jag är att jag fick en andra chans att visa att jag bryr mig, att jag finns här.
vet det. att jag finns här, hur nära som helst, egentligen.
jag vet ingenting, om hur du mår, och jag börjar känna mig smått knäpp.
vill inte belasta dig med skuld, vill inte säga någonting som skapar någonting dåligt i dig.
vill bara, att du vet.
har inte fått ditt mail, som du skrivit. om det var du.
men jag kollar, flera gånger, hela tiden, ifall att.
behöver du prata, ventilera, så är det som vanligt.
om skiten hopar sig, och luften känns tjock, så vet du.
jag är rädd att du känner dig ensammast i världen.
hoppas med allt jag har, att du inte känner dig så, för du är inte det.
hatar att vara den som säger det här, men fan hjärtat, det kan fixa sig.
det kan ordna sig.
kommer fortsätta söka kontakt med dig, här, där det går.
försöker att inte säga för mycket, inte för lite.
men vad svårt det är.
älskar dig, vill ses. snart. nu helst. gärna igår. helst hela tiden.
ssnd.
jävligt förvirrande.
jag ser att du kommenterat två olika inlägg.
det verkar vara du, jag tror att det är du.
men jag har svårt att ta det på allvar.
om det är du, så har jag jävligt svårt att fatta.
ja, jag vill prata med dig. men ska jag först meddela folk om att du lever, fan liten.
jag pallar inte köra ett säga smarta saker race, som inte gör ont i dig eller skjuter dig längre bort, men jag är fan orolig och dina kommentarer, var kantrade med kärlek, men fan.
FAN.
du verkar inte inse hur mycket oro och kaos det här har skapat.
kanske ett lugn för dig, och det glädjer mig, men konsekvenser.
impulser, konsekvenser.
hör av dig. kommentera igen, gör vad du vill. men hör av dig.
älskar dig.
ssnd.
ingen röst, arg inombords, orolig, full med saknad och faktiskt, lycka.
jamen precis.
"men i varje fall.
det jag sa"
haha. faktiskt.
det där sa en ung tjej, med väldigt dålig insikt på tåget.
hon och hennes fem kompisar hördes mycket, på ett väldigt okej sätt, trots att klockan inte ens var halv 8.
på morgonen.
de hade sköna samtal och vi skrattade mycket. efteråt. inte då, såklart.
hon tyckte motsatt vad alla andra tyckte, blev snabbt utklassad med vettiga argument, och hade självklart svårt att erkänna det, ta den förnedringen.
men, det bästa, hon fick sista ordet, höll fast vid sin åsikt, utan att behöva upprepa allt.
genialiskt, och smått pinsamt.
nog om det.
min telefon har varit av i flera dagar, och trots saknad av kontakt med omvärlden många gånger, så har det varit helt fantastiskt skönt, på en och samma gång.
när jag slog på den, var jag nervös. dels för att jag kanske fått hybris och trodde att smsen skulle ramla in, snubbla och armbåga sig fram över varandra.
och ja, att då få inga mess, hade ju varit traumatiskt.
det gick bra, jag fick svenskt-lagomt antal mess och jag kände mig laaavvd.
men. oron. oye! fan. jag börjar bli jävligt arg. och sjukt pissigt orolig.
jag har för mycket erfarenhet av den känslan, någon försvinner.
den sista gången är allt för färsk i minnet och påverkar mig negativt.
honom fick vi inte åter.
du din jävel, om du läser det här, och sitter och gömmer dig någonstans, ha åtminstonde the fucking vett och skriv att du lever. bra eller dåligt, lycklig eller förjävligt pissigt, jag vill veta att det går att kommunicera med dig.
MIN LUR FUNKAR NU. FÖRLÅT om den inte gjort det när du hört av dig. testa igen!
förstår du det? jag kan förstå att du tröttnade hjärtat, att det suger där, att du försöker bryta dig loss.
men det här är fan inte det bästa sättet. ALLA är oroliga. INGEN vet någonting om dig.
inte ens dina närmaste.
det får mig att få panik.
det betyder att du kanske rymde först, men att det nu är knas, på riktigt.
du är efterlyst. jag hatar att snuten jagar dig, men samtidigt har de fler resurser för att hitta dig.
jag har en barnvagn. den har ingen motor och en knubbig unge i sig, helt osnabbt fordon, du vet.
det är inte jag som kontaktat dem. snuten alltså.
jag har inte varit hemma på skitlänge. jag lämnade dörren upplåst så du kunde ta dig in om du kom hit.
jag hoppades att hitta dig sovandes på min soffa med varmt kaffe i magen och snus i käften.
vart fan är du? jag är orolig fan. din guldtia, din faster. en snäll sån.
jag försöker tänka på annat också, annars skulle jag tappa det.
idag t.ex. skickade jag en insändare till metro.
ja, exakt så bitter har jag blivit.
ne, bara skoja. insändaren är skickad, men inte alls bitter.
jag blev förbannad först.
hade en snuskigt oförskämt bra morgon, med sol och kärlek och skratt och sällskap.
med vind i sjalen och bara ben.
man kan ha klänning tidigt utan att frysa. high fucking five.
jag kände mig vacker, tillsammans med mannen.
och han är vackrast.
när jag går med honom så ser jag inte om någon annan är fin.
(klart jag gör, ba skoja. men oftast är jag halvblind)
det är lite underligt, men jag är kär.
hans ögon förtrollar.
allting var glatt och ljust.
trodde jag.
läste tidningen direkt efter att jag vinkat.
vinkat länge.
insändaren gjorde mig upprörd.
tanten (jag tror det var en tant, lät som det)
gick till anfall mot ensamstående föräldrar.
att vi ska sluta gnälla.
att det är vårat eget fel att vi är ensamstående och det är inte statens ansvar.
vi får alltså, skylla oss själva om vi är fattiga.
och ja.
skönaste avslutet:
"Bli inte ensamstående föräldrar om ni vet att ni inte klarar av det!"
BAAAHAHAHAHAHA.
nu garvar jag, då, kokade jag.
kärringjävel. började knåpa ihop ett svar.
då får jag samtalen from hell och oron blir verklig.
rädslan blev verklig, därav texten ovan av oro.
jag slutade läsa tidning, sluta tänka, tittade bara ut från bussfönstret och koncentrerade mig på andningen.
när jag kom hem, skrev jag ett jävligt, enligt mig själv, bra svar på insändaren, med många sköna små saker i, jag hoppas den publiceras imorgon..
helt obitter, high five till mig. igen. (hybris, ignore..)
idag kommer min älsklingsälskling hem också, min underbara solstråle.
som jag saknat och längtat och tjurat och bittrat och insett, och saknat ännu mer, och halvdött och ÅNGRAT att jag inte sprang sprang sprang fort efter att ha kläckt ut honom, till ett land där det inte är kallt.
men det är okej. idag kommer han hem, och jag får snuffsa och mysa med honom nästan så mycket som jag vill.
innan vi ska till syster och fira henne.
jag lever i en sån härlig tid just nu, samtidigt som den pissar mig i huvudet med jämna mellanrum.
men det är livet, och överlag, så hanterar jag det ganska bra.
midsommar var fantastisk, min familjeband blir bara starkare och starkare, och då är vänner inräknade.
alla är inräknade och jag bubblar av kärlek bara av tanken.
trots mamma på sjukhus. (hans mamma, men det är samma)
trots syskonbarn borta. (helt sjukt att skriva det där. jag hoppas på att få dela med dig snart igen, OK)
trots saknad av son så det gör fysiskt ont. (han kommer hem idag!)
listan med downsides kan göras lång. vilken tur att plus-listan är fett med lång den med.
idag, familjehäng igen, efter några dagar.
i helgen, fyller jag år. jag har min pojke, min familj, min man, mina vänner och solen på min sida.
åldern också, faktiskt.
och, jag ska få tatuera mig i helgen. ni märker ju. bortskämd är man!
tanten i tidningen, kanske hade rätt ;)
saknar massa också. ni vet vilka ni är. (jag är ganska bra på att säga det iallafall. ska bli bättre på att visa..)
ssnd.
ssnd.
uttrop
och fina, hjärtat, du lilla, det är guldtian som snackar.
hör av dig fan, snälla.
jag har ingen lur, så skriv här, eller på ansiktsboken, eller kom till oss, hem liksom.
vill bara veta att du mår bra, det är mellan dig och mig <3
älskar dig.
ssnd.
känslomässig kollaps, kallops, kollapps, iKollaps, eller vad det nu kallas nuförtiden
hej.
det var ett tag sen.
det var många låtsas-bra stunder sen.
det var helt fantastiskt många underbartperfektbra-stunder sen.
idag tappade jag helt bort mig själv.
jag läste ett skämt, som inte var ett skämt och på en hel minut, som kändes som kanske 2 sekunder, rasade i princip hela min värld.
mycket av det som gör mig lycklig bara rann mig ur händerna och jag bröt ihop.
jag trodde, att kärleken i mitt liv, var pappa till en flicka, som heter det som han och jag (ok, iallafall jag på senaste tiden) drömt om att vår dotter skulle få heta i framtiden.
hon bodde i finland med sin mamma, och mamman, som skrev det här skämtet, ville ha en far till sin dotter.
jag vet att de träffades innan han och jag träffades, samt att de sågs i början på året.
mina tankar behövde samlas, utan telefon och kontakt med omvärlden, samt mannen som var och köpte mat till mig, så fick jag hantera chocken själv.
jag satte mig upp, för jag fick ingen luft. jag ville kräkas och promenera på samma gång.
men jag var helt paralyserad.
han är redan pappa. jag och min son, jag vet att han älskar oss.
men han har en dotter i ett annat land, som har hans gröna ögon, som han måste finnas för.
SÅKLART.
jag skulle finnas kvar vid hans sida och klia honom på ryggen, så ofta jag kunde.
men världen skulle förändras.
trots att vi älskar varandra.
sen mitt i det där, insåg jag att det skulle lösa sig.
jag samlade mina egna tankar, och just då klev han innanför dörren, med ett leende, sin keps och varma, godluktande pizzor. han frågade vad det var, och pussade mig, fortfarande med ett leende.
jag kände hur mycket jag älskade honom och berättade allt.
att när jag fick ansvaret att övervaka hans konto på ansiktsboken, så fick jag reda på en nyhet, eller ett skämt, eller någonting som inte var meningen att jag skulle hitta.
det var inte som jag trodde, och en stund så hatade jag den där tjejen enkom för att hon raserade min värld, med ett jävla practical joke.
sen ville jag träffa henne och ta en kaffe, för att typ tacka henne för en wake up call, om hur skört allting är.
även om hon ringde från helvetet :)
direkt när vi skrattade åt hela upplevelsen, jag fick mat i magen, efter att jag kedjerökt för att släppa mitt chocktillstånd, så kom tårarna.
de var många, och jag kunde inte sluta.
där kom min anledning till titeln.
älskling tårkade tårar, kramade, kliade, pillade i mitt hår, pussade mina ögonlock, fram tills dess att jag fick ur mig allt.
hur mycket jag behöver en paus. hur mycket jag behöver sitta ner, andas, vila, skriva av mig.
samla mina tankar.
själv.
jag har delat med älskade människor för länge nu, så mitt konto är övertrasserat.
jag bryter ihop för ingenting, och allting.
allt är upp och ner, och jag behöver andas, luft, tystnad, mindre intryck.
jag saknar min son så att det gör fysiskt ont i hela kroppen.
jag klarar snart inte en sekund till utan att få lukta i vecket mellan hans hals och hans haka.
jag vill känna hans doft bakom örat och pilla i hans underbara bruna hår.
jag vill få hans blöta pussar, och se hans vackra mun le och höra hans skratt bubbla i magen.
min älskade lilla pojke.
och samtidigt, så vet jag att han har det bra.
fantastiskt bra.
jag önskar att jag kunde ge honom det finaste jag har, hela tiden.
som det ego man är.
jag önskar att du var med i fredags finaste pojken.
vi var många, hela familjen, åt alla håll och kanter.
den enda som fattades var du.
du, och morbror, han du bär ditt mellannamn efter.
min storebror.
ni var där, men båda fattades.
jag hatar det.
jag hatar att vara ifrån dig.
som det ego jag är.
förlåt då.
jag är lite trött.
folk sliter och drar i mig.
och gör dem inte det, så känner jag mig ensammast i världen.
jag är inte det.
men jag behöver vara det för att känna mig stabil igen.
inget fel i att vara svag.
det är just det.
måste sluta vara stark, hela tiden.
ssnd.
gör om, gör rätt.
skrev långt.
ångrade allt.
märker hur jag blir när jag inte skriver på ett tag.
när fingrarna rör sig över tangentbordet, så känns det bara underligt.
min senaste tid, sen jag skrev sist har varit mest upp.
som i upp och ner.
den har spenderats med liten, som bara blir större.
med vänner, som bara blir finare.
i solen, som nu verkar ha dragit. jävla skit.
med mannen, som just idag, var ett år sen jag träffade.
på jobbet, som nu inte längre är mitt, kanske typ?
jag var på årets första och troligtvis sista festival, och det var helt fint.
jag fyller snart år, och jag har knappt tänkt på det, men nu när det närmar sig
så känner jag lite ångest.
inte åldersnoja, den skiter jag i. vore soft att bli lite äldre, visare och snyggare, lite fortare.
det jag tänker på mest, är ångesten över att jag befinner mig ungefär nästan på samma ställe som förut.
lyckligare, såklart.
även visare och faktiskt snyggare.
men jag önskar att jag var lite mer ekonomiskt trygg.
att jag hade lite fler rum, en liten bil mer, och lite mer lugn.
lite mindre kaos med min sons pappa också.
men där har jag nästan gett upp hoppet.
bara att ställa sig in på att det kommer se ut såhär.
min älskade lilla unge gjorde illa sig i lördags.
det gick snabbt, han vickade på den stora klockan, och innan jag hann springa fram, så föll en prydnad ner.
på hans snok.
det såg ut att gå bra (och det gjorde det, men chocken var total)
sen vände han sig om, med tårar och ledsen mun.
på lillnäsan var det ett sår, och det blödde.
han lät mig göra rent, han satt stilla och strök på min arm samtidigt.
mina ögon tårades för jag kände mig som en idiot.
mannen pussade och kramade på oss båda, tog över, jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen.
och hans pappa.
berättade vad som hade hänt.
han hörde att jag var skärrad i luren.
det måste han ha gjort.
istället för att fråga hur vår son mådde, tog han chansen i akt, för att trycka ner mig.
lasta på ångest, skrika på mig.
berätta för mig hur dålig jävla mamma jag är.
att vi inte har någon jävla tillsyn.
jag tappade det.
jag kan inte förstå.
kan inte ens det nu när jag skriver av mig om det.
jag försökte få ur mig det jag kände, det gick sådär.
nu vet jag att det bästa hade varit att inte höja rösten.
även om jag sa det han behövde höra.
han började psyka mig.
"hur ramlade han egentligen i lekparken häromveckan, va!?"
"det händer lite för ofta, liite för ofta"
jag försökte låta det rinna av mig, men fan vad svårt det är.
att han trots flera mil ifrån, kunde lyckas göra situationen värre, vägra lägga på, fast han visste att jag hade pojken att ta hand om.
fokuserade på helt fel saker.
och jag blir rädd. jag hatar att han faktiskt kan få mig att bryta ihop.
att han kan komma åt mig.
att han får mig att känna mig ännu sämre.
efter att liten somnat, med plåster på näsan, hårt omhållen av oss båda.
så grät jag. som ett barn.
jag kunde inte sluta.
kan inte för någonting i världen förstå hur man kan bete sig på det viset som hans pappa gjorde.
vi åkte in med liten till närsjukhuset, för säkerhetsskull. jag tappade all logik och förmåga att tänka själv.
när vi kom dit så log läkaren, kramade om mig, klappade mig på kinden och sa att det inte var någon fara alls.
jag log och andades rätt för första gången på fyra timmar.
hon sa det jag visste hela tiden, egentligen. olyckor händer. barn ramlar hela tiden.
förbered dig, för fler sår kommer han få.
jag ville döda hans pappa ännu mer efter det där.
men jag lovar, jag ska inte.
imorgon åker han iväg, med sin pappa.
är borta i en vecka och jag dör bara av att tänka på det.
jag mår illa av att tänka på att möta den där människan imorgon.
vad han kommer säga och vad han kommer göra.
jag är faktiskt lite rädd. det är helt jävla nerbrytande att känna såhär.
som jag fantiserar om att bara, inte lämna tillbaka honom.
bara hålla om honom hårt och vägra. jag vet att det inte går.
att jag inte kan. men det vore helt underbart.
att alltid få lukta på honom när han sover.
varje dag.
att inte behöva påminna mig själv om att nej, det är inte han som låter, han är inte ens här, utan att bara veta, att han är där.
det är inte inbillning, det är inte saknaden som gör att jag hör honom andas och gny i sängen.
lillen pratar.
han säger äppel (äpple) och anton-bileen (auto är bil på spanska, tjatar hål i huvudet på honom tror jag, för nu kompromissar han och säger just, anton-bilen istället) han säger whaaaat och agua, hoppa, titta, mamma, pappa, koool (skor..) vagnen, ocoyo (pocoyo, en sjukt söt tecknad figur, som ser ut exakt som han själv) ajjeee (när han gör illa sig) han säger no, nej, ne-e, aaa, caca (bajs) pichi (kiss) lecke ( leche, mjölk på eespaanska..) baby, flor (blomma) bus (buss ;) ) trin (tren, tåg..) kaka, pan (bröd) tata (morfar) och alla ord jag inte riktigt begriper, får han mig att förstå, genom att ta min hand, peka, visa, hoppa, skutta, göra grimarser, och självklart hittar han på eget babbel som får alla hjärtan att skutta till.
han sjunger och dansar, kan rörelserna till imsevimse, blinka lilla stjärna, han hämtar sitt täcke och myser ner sig i kuddhögen vid tven, han kommer och pussas och kramas på eget initiativ, han klappar mig på kinden och ber om att få bli buren, nära. han argumenterar och förhandlar till sin egen fördel och jag inser, att jisses, pojken är en helt fantastisk liten person.
jag kan inte riktigt med ord beskriva hur mycket jag älskar och saknar min lilla, varenda sekund jag är ifrån honom. hans skratt bubblar kvar i mig, jag lever på bilder och filmklipp när han drar iväg, och när jag får tillbaka honom, har jag missat massvis.
han visar mig allt han kan och jag kan inte låta bli att gå sönder litegrann, jag önskar jag var där, hela tiden.
för att sluta skriva med tårar i ögonisarna. går jag över till någonting annat.
idag tänker jag bara njuta av tiden med liten iallafall.
snart ska han vakna, han är sjuk så jag låter honom sova precis så länge han vill..
idag är det ett år sen jag träffade mannen som har förgyllt mitt liv ytterligare.
ett år sen vi firade midsommar ihop.
tacksam är jag att vi träffades den där natten/morgonen i somras och jag valde att ge honom mitt nummer.
tacksam är jag att vi träffades den där sommardagen två veckor efter det och drack lite öl i det avskilda.
tacksam är jag att han mötte upp mig några timmar efter det och att han, innan han ens sagt hej, kysste mig, precis som jag velat göra hela dagen.
tacksam är jag att jag sa det, och att vi skrattade åt det.
det var dagen innan midsommar.
vi somnade in tillsammans och vaknade upp tillsammans.
på just midsommar.
mitt villkor för att fira den tillsammans med honom, var att vi skulle ses innan.
och jag fick som jag ville.
jag tror vi båda fick det.
nu är han en gjuten del i mitt liv, han är fortfarande kvar, vi gör varandra lyckliga, och jag kan inte tänka mig att inte dela fler år tillsammans med just honom.
kan inte någon bara plinga på, ge mig en trea i vasastan, en liten skruttig bil och några miljoner, så jag kan få bort den sista skitklumpen i magen?
tråkigt girig. okej.
tack. ssnd.
någon form av update, kanske.
börjar med att säga att det är vår.
såndär riktig vår.
då man kan sitta i shorts och linne i solen och äta frukost kl 2 (jag är en knegare nu, så alla mina dagar ser inte ut såhär, men lediga dagar, påskdagar!)
känna solen sticka, se huden bli brunare och störas av getingar.
apelsinjuicen och sylten, ni vet.
då man kan sitta ute och röka utan att frysa ihjäl.
(dåligt ur ett hälsoperspektiv, men snark)
vi har varit ute massor.
min underbara unge och jag.
vi har charmat världen på gator, torg och parker med faktiskt.
han springer runt på sitt bästa humör, utan tunga äckliga vinterkläder.
och som han skuttar fram.
han är lyckligast på jorden, och gissa vad det har för effekt på mamma mig?
jag blir lyckligast på jorden!
och som det känns, och syns.
han har somnat iväg i vagnen, med vinden på sina små fossingar, med oss i bakgrunden, som en skön musik.
förutom den riktiga musiken då.
för det har vi också njutit av, i våra parkhäng i gäng.
och hur mår vi då?
jo, som bäst.
min unge, han, och jag.
i de bästas sällskap.
jag har varit bortkopplad från datorn.
det har varit så skönt.
att inte vilja sitta här, för vädret är underbart.
aktiviteterna är underbara.
samtidigt som det händer mängder som jag vill skriva ner.
jag var i malmö.
från torsdagkväll till måndagkväll.
vilken semester jag fick.
och allt det här kan jag göra, varför?
hur kommer det sig?
jo!
dels för att det styrt sig med jobb.
mamma jag, har äntligen någon form av inkomst, som belönar mig med semester.
med häng i gäng, utan att behöva tänka för mycket på kronorna.
för det om något är värdelöst, när man tänker på kronor, försöker att förneka det, inte se värdet i pengar som ett hinder för kul, och ändå använder kronorna, och sen får ångest.
nu är det mer eller mindre borta.
det är fantastiskt.
och drömmar känns greppbara.
en liten bil i höst.
en liten resa med kärleken i vinter.
ni vet.
kanske nya schyssta underkläder.
för det är fan roligt att kunna unna sig!
och en massa annat otöntigt såklart.
typ ett vettigt första hjälpen kit, jag har faktiskt en vild 1,5 åring.
vad jag babblar.
såhär går det när jag inte stimuleras med att skriva av mig på ett tag, då blir det totalknas.
inatt satt jag och skrev sms till folk, där jag berättade varför och hur mycket, osv osv, de betydde för mig.
bra grej att göra, såklart. men aaaalltsåå..
tillbaka till malmö.
med det bästa resesällskapet, så började respirret flera dagar innan vi skulle åka.
jag spenderade natten och morgonen med kärleken, den där grönögda.
han som får mig ur balans. på det vackraste sättet.
sådär så jag knappt kan beskriva det.
igår, när vi gått en promenad på morgonen, mot hans hem, som är den mest trivsamma plats jag vet.
då, när den finaste ungen somnat mellan oss, hans mitt-på-dagen-lur, så tog vi oss ut på balkongen, för frukost.
efter en lång kramstund i solen, så exploderade mitt hjärta typ.
jag bad honom kolla på mig.
och när han gjorde det, så såg jag de renaste, vackraste, ärligaste, djupaste och grönaste ögonen kolla tillbaka på mig.
och inte bara det.
de var fyllda med respekt, och kärlek, massa sådan, uppskattning, omtanke, FÖR MIG!
de tittade på mig sådär, han liksom, och jag smälte.
mina ögon tårades och jag kände så starkt som jag aldrig någonsin gjort.
lucky fucking me, säger jag bara.
iiiiiaallafaaaall..
så tog jag mig in till vasastan, denna fantastiska plats, till en annan typ av kärlek.
(alltså efter morgonen med kärleken, inte balkonghänget jag pratade om nyss. geee...)
han som är konstnär och målar av mig.
som gör fantastisk musik och bara har nio fingrar.
han som skrattar sådär och kramas sådär åt vänster, med hjärtat.
han som jag kan prata med om allt.
han som jag faktiskt är förälskad i, och det är okej.
han är min kärleks bästa vän, och det är cool.
jag vet att det här kan vara svårt att förstå, för att det är sällsynt, och väldigt, frigjort.
MEN.
riktigt så är det inte.
det är en vänskapscrush.
en sådär underbar ömsesidig kärleksvänskap.
och att vi är fina människor att se på, så kan man ju inte undgå att en attraktion finns.
MEN.
vi är människor. just det. not animals. haha.
det här är komedi, för er som inte var med.
han är underbar iallafall.
få ord kan beskriva den mannen, och alla, alla är underbart positiva.
vi hängde hela dagen och eftermiddagen innan avresan till malmö.
en underbart egen och vi-anpassad, dagdate, vilket innefattade hämtkaffe på hans mamma och mosters café, samt mackor, och en promenad mot kullarna med utsikt över vasastan.
jajamensan! så ser vårat häng ut, och jag älskar det.
flera timmar i solen senare, så var det malmö som gällde.
vi gick för att möta upp mitt resesällskap, den underbaraste.
han den långa, fina, snälla, smala, streetfinaste arkitektstudenten, med revolution rinnandes i ådrorna och de finaste smilegroparna, han!
efter småhäng alla tre, med systembesök, så skildes vi åt med konstnären och satte oss på våra platser.
"fem timmar" av myshäng med öl och promenader utanför tåget pga hemska förseningar, så var vi framme.
halv ett på morgonen, men VÄNNER hade väntat på oss med rom och cola samt planerad utgång, så det var bara att ignorera tant-tankarna och haka på ut.
insane att jag är yngst av alla dessa, men tröttast. aj aj aj.
buhu buhu. haha.
jag känner att jag överdoserar min space på bloggen, så jag fortsätter en annan gång.
summan av det hela hittills är, att ibland är det jävligt bra i livet.
enjoy.
ssnd.
norah, klossar och mys.
känner mig sådär lyckligt melankolisk..?
(fast jag är lite bajsnödig också, bara så ni vet)
idag var dagen då jag äntligen fick hämta honom på förskolan, efter fem dagars väntan.
bubblade i magen av lycka hela vägen, förväntan, saknad.
när han sprang fram och bara burrade in sig i min famn, så kändes allting som vanligt igen.
idag var det vår dag. inte bara vår ute, utan våran.
snabbt hem för att byta om till mindre varma kläder, vilken grej.
sen fika i solen, pussar från honom som han ville ha, han höll fast mina kinder.
vi har saknat varandra. min pojke och jag.
han var på bästa humöret, jag lyckades få tag på en ballong åt honom.
(okej, han satt och gapade MAMMA, MAAAMMA, MOM, MAMI, MAMAAA, MAMMAAA, tills jag var tvungen att gå fram till personerna med ballongerna för att fråga snällt efter en till den gapiga ungen som satt längre bort. han är för lik mig, jag vet..)
han klättrar överallt, hela tiden, så idag landade han även på huvudet, en bula växte fram och jag kände mig dålig. men han tog det med en klackspark, så det var lugnt. alla hjärnceller kvar.
skratt, dans, mys, lek, pussande och totalt bäst har vårat häng bestått av och varit.
när han ville sova, tog han mig i handen, "sa" åt mig att lägga mig ner, drog upp min tröja och la sig på mitt bröst, för att sen stryka på min mage tills han somnade.
flera gånger idag, har jag fyllts med kärlek, sådär så ögonen tåras, klumpen växer i halsen, hjärtat växer så det nästan exploderar.
jag visste inte att man kunde älska såhär mycket älskade pojk.
min helg också.
jag vill knappt skriva.
den ena helgen överglänser den andra, alla lika fantastiska.
jag känner mig skrytig.
och stolt.
för att jag äntligen befinner mig precis där jag vill.
där jag är lycklig.
trots pengaångest, och stress, så är jag helt, lycklig.
underligt det där.
någonting jag alltid sagt är att pengar inte gör en lycklig, men inte riktigt trott på det själv.
för att man hela tiden strävar efter annat.
självklart gör jag fortfarande det.
men jag har varit rikare, jag har varit en av de två inkomsterna som fanns i hemmet.
vi hade en fin lägenhet, fina saker, snygga bilar och en massa statusprylar.
men jag var inte lycklig.
i fredags kom en annan fantastisk vän från malmö.
jag tog min vän med hjärtesorg under armen och drog med henne ut.
mötte upp malmöanen, samt den andra galningen som var i egypten och kastade sten.
och där satt vi, fick höra den ena historien efter den andra, skratt, rädsla, förvåning och en massa fint samtidigt som öl berusade oss lagomt. ni vet. en, två öl. just det.
sen var det bara vi. han och jag.
vi spelade biljard, flipper och tog fina bilder.
hela kvällen och nästan hela natten.
det är fint att ha vänner. riktiga vänner.
vidare till kärleken, och våra vänner.
(vänner är ett galet fint ord förövrigt, därför jag använder det nästan lite för mycket)
lördagen trodde jag att vi växt fast i sängen.
vaknade av att det för första gången på väldigt många månader var alldeles för varmt i rummet.
solen låg på och jag var tvungen att öppna balkongdörren.
inte för kall luft smet in och det kändes för en sekund som i somras, när vi precis träffats.
fast, helt annorlunda.
vi delar helt annat nu, precis lika fint, fast ändå, finare.
där låg vi, tills vi upptäckte att solen gått ner igen.
folk började dyka upp, förfesten startade.
efter många om och men, vilsegående i ett köpcentrum, så kom vi fram dit vi längtat i flera dagar.
längtat och fruktat.
vår vän har kärat ner sig i världens skönaste tjej, och följer med henne till malmö.
jag förstår, men förbannat vad vi kommer sakna dem.
vi festade i exakt den andan, galet, kärleksfullt, helt fantastiskt.
somnade tillsammans, allihopa för att sen vakna på söndagen, äta soppa, käka mackor, vara bakis och självklart spela tekken 2 tillsammans.
utan att märka övergången, så var det mörkt igen, och festen var igång igen.
vi ändrade dagen på "ursäkta om vi är högljudda, säg till, vi ska flytta till malmö"-lappen och körde vidare.
järngänget var kvar, och den riktiga avskedsfesten ägde rum.
spontant, sådär som vi är, sådär som det ska vara, utan krav, utan datum, utan bara med varandra.
måndagmorgon, gick vi alla upp tillsammans efter på tok för få timmars sömn, och tog oss till jobb, skolor, ansvarstagande saker.
vi är vuxna, äntligen. eller?
jag har fått hjälpen, fick beskedet idag. jag har fått jobbet, fick beskedet idag.
är det nu det vänder? vågar inte hoppas.
men det skulle ju som vara på tiden.
mina dagar är för fina, hela tiden.
min son är för fin, hela tiden.
han och jag är för fina, hela tiden.
mina vänner är för fina, hela tiden.
jag bara njuter och är nästan lite rädd för att det snart, snart ska bara, gå åt andra hållet.
tror inte det, men man blir ju, sådär..
ssnd.
te. mackor. tårar. töntigt. förbannad mest.
solig dag.
utomhus iallafall.
min finaste människa ligger i blöja, med napp, med ena armen bakom huvudet, och andra vilandes på bröstet, bredvid mig. han andas tungt och tyst samtidigt, och är bara bäst.
jag saknar honom redan.
han skulle egentligen inte ens vara här idag.
jag skulle lämnat tidigt på dagis för att sen vara ifrån honom i fem förbannade jävla dagar.
men istället var han sjuk igår och inatt, så det blidde inget dagis.
det är blandade känslor.
fantastiskt häng med min pojke, men.
totalångest över allt jag inte kan göra med ett sjukt barn hemma.
jobba. (ja, det det där jobbet som slutat höra av sig, för att jag eller min unge alltid är sjuka när jag kan eller ska jobba, hörde av sig igår. gissa när? jo, när min unge är sjuk. det känns som ett jävligt dåligt skämt ibland. när jag återberättar och inser hur jävla gnälligt det låter, och stört, så är det min jävla verklighet, karma kan suga min kuk. förlåt. men fuck it)
ta mig dit jag ska.
gå till vuxendagiset där de ska lära mig att söka jobb.
jävla idioter. har inte varit där en gång.
sökt miljontals jobb, och varit på arbetsintervju.
jag behöver inte er förnedrande hjälp.
men jag måste ta emot den.
"vi erbjuder dig hjälp, det är obligatoriskt att du närvarar"
tack då. sepebarn.
ja. min bitterhet sipprar ut i detta inlägg.
ibland är det så.
jag betalar inte för mig i kollektivtrafiken av två olika anledningar.
den första. jag har inte råd med deras brutala överpriser.
(samt att jag vet att jag skulle lida än mer av min damp när jag står i 40minusgrader och väntar på buss/pendel
i en timme, pga förseningar, för vinter är vi inte vana vid här på mongoSL, att jag skulle vara än bittrare än NU)
den andra. det är en principsak!
kollektivtrafiken borde vara skattefinansierad.
jag tänker inte dra hela min predikan kring det, för det finns en hel del jävla argument som borde göra att varenda kotte bränner upp (eller ja ja, klipper det) sitt SLkort och börjar hoppa över spärrar eller gå ryggsäck genom de där äckliga rymdstationsdörrarna som klämmer folk.
en utopi kanske. den dagen jag ser en kostymnisse hoppa över spärrarna, och låta en hemlös gå ryggsäck bakom honom, efter att han själv satt en plankastickers vid avläsaren, så kommer jag tro på solidaritet, jämlikhet i sverige och någon form av empati hos äckligt rika människor.
men just det. rika människor, åker inte kollektivt.
och de som gör det, som har bra med pengar, hatar såna som jag, som lever på deras betalda biljett.
hederliga människor betalar för sig har vi JU hört.
skrew you, hederliga människor hjälper varandra, håller andra om ryggen och kämpar för samma villkor.
solidaritet, hört talas om det?
ELLER ÅTMINSTONDE ATT DU TÄNKER PÅ MILJÖN DIN SEDELTUGGANDE IDIOT.
bla bla bla.
jag är arg idag.
jag är faktiskt jättearg idag.
jag är ledsen också.
jag gillar inte mina bittra dagar, för de färgar av sig så starkt.
tårarna rinner liksom, och när jag vaknar upp ur det så känns det bara onödigt.
visst, skiten har kört ihop sig.
jag har svårt att se lösningar, eller ljuset i slutet på någon jävla tunnel.
samtidigt har jag tron att det kommer lösa sig på det ena eller det andra sättet.
men just nu. precis idag. kl 14.05 och någon timme tillbaka har jag bara spytt galla.
befogad jävla galla.
glöm för allt inte det.
igår var det så fint.
jag lagade middag till oss fyra vuxna plus min lilla halva människa.
i storlek, inte plats i hjärtat.
min fina fina fina vän från kph kom till oss och åt, när han är här.
hans närvaro gör mig bara glad, och jag är så glad att min son fick träffa honom.
och mina fina fina, helt hjärtekrossade vän var här i några dagar.
hon behövde kramas med oss, inte var ensam.
mitt hjärta gick sönder bara av att tänka på igen, hur det kan gå.
och jag höll fast i nummer tre på middagen, min älskade kärlek, hårdare.
samtidigt som han höll i min underbara lilla knodd.
dagarna har alltså varit fina.
jag har fina runtomkring mig.
men jag är bara så trött så trött.
jag har börjat få stressmage.
har aldrig haft det förut.
jag har varit så stolt över det.
fan.
ssnd..
kärlek, familj, barnvagn i vardagsrummet och skönhet.
en såndär dag då bloggen kändes som ett måste.
den känns ofta så numer.
ibland är det för att man är arg.
vill skriva av sig.
eller less, ledsen.
eller tom jävligt ångestfylld och vill berätta om det.
men sen ett tag tillbaka så är det så blandat.
mycket kärlek och fint.
det är viktigt att skriva ner.
för det är så lätt att glömma och sluta uppskatta.
jag lär mig saker hela tiden.
om mig själv.
om min son.
och om honom.
tillsammans är vi fantastiska.
alla tre.
jag har för första gången i mitt liv få känna av att ha min egna familj.
jag har varit mamma länge, och med min son är vi en familj.
såklart.
med min syster och hennes fina.
med min pappa och med mina vänner med såklart.
men det här.
med tre.
bara vi tre, som jobbar för samma och tillsammans.
med en trygghet jag inte känt förut.
det är nytt.
helt ny kärlek som jag värderar varje sekund i.
på den lilla stunden jag fokuserade på det här så hann min son hitta på ett bus.
haha.
jag upptäckte honom och frågade vad han gjorde, då asgarvade han och sprang och gömde sig.
han hade hittat socker på bordet, haha.
han är så rolig.
nåväl.
tillbaka till kärleken mellan oss tre.
min son ville ut på promenad med honom idag när jag stekte pannkakor.
han drog i sina egna kläder, hämtade vår kärlek och pekade mot dörren.
så de gick.
han vinkade åt mig, modigt i sin alltför stora overall och mössan som tänkte ögonbrynen för den var för stor, den med..
jag kommenterar inte sånt vet ni.
han får klä min son precis som han vill när de är med varandra.
det är kärlek mellan dem.
och de gick.
de tog en massa tid på sig, kom tillbaka.
han ville hämta pulkan.
men min son ville åka vagn och visade det tydligt.
så försvann de igen.
ensam kvar med mina pannkakor och ett stort leende på läpparna, där insåg jag hur fint vi har det.
min ögonsten somnade i hans famn efter maten.
då fick mamma och "pappa" några fina stunder med varandra utan bebis.
varken vaken eller i magen, haha.
sen la vi oss bredvid honom och somnade tillsammans.
blev väckta av bebispussar båda två.
middag och stunder då jag lär mig.
jag är så stolt.
jag har en stolthet som har varit i vägen för mig.
men med honom kan jag stänga av den och be om ursäkt för misstag jag gör.
problemet: vi är båda otroligt envisa och stolta.
det är not good.
men, som tur är, så är vi kommunikation felfri.
jag kan säga.
jag känner mig själv, jag kan backa flera gånger, svälja min förbannade stolthet och ta det.
jag håller inte räkningen, men blir det för mycket, för många gånger, så slutar jag.
då tappar man varandra.
han förstod och höll med, bad om ursäkt och ja. han är stolt, så otroligt stolt.
som jag..
vi löste det.
och hela tiden. jämt.
varje sekund vi är med varandra så får han mig att känna mig som den vackraste varelsen på jorden.
hur är det möjligt?
jag tror honom också.
vilket säger massor.
att vara med någon som uttrycker i olika fantastiska ord hur vacker han tycker jag är.
och jag håller med.
och jag tycker samma om honom.
man kan inte älska om man inte älskar sig själv.
ja, nu har jag insett det.
lite senare än alla andra.
men jag är trögare, och intensivare och en riktig romantiker.
nu får jag vara det, utan det destruktiva.
fyfan vad fint.
äntligen liksom..
vi var hos min syster och co, samt pappa igår.
utan att säga för mycket.
men jag har hittat rätt.
ssnd.
