libertadjusticia

(fast jag är lite bajsnödig också, bara så ni vet)

idag var dagen då jag äntligen fick hämta honom på förskolan, efter fem dagars väntan.

bubblade i magen av lycka hela vägen, förväntan, saknad.

när han sprang fram och bara burrade in sig i min famn, så kändes allting som vanligt igen.

idag var det vår dag. inte bara vår ute, utan våran.

snabbt hem för att byta om till mindre varma kläder, vilken grej.

sen fika i solen, pussar från honom som han ville ha, han höll fast mina kinder.

vi har saknat varandra. min pojke och jag.

han var på bästa humöret, jag lyckades få tag på en ballong åt honom.

(okej, han satt och gapade MAMMA, MAAAMMA, MOM, MAMI, MAMAAA, MAMMAAA, tills jag var tvungen att gå fram till personerna med ballongerna för att fråga snällt efter en till den gapiga ungen som satt längre bort. han är för lik mig, jag vet..)

han klättrar överallt, hela tiden, så idag landade han även på huvudet, en bula växte fram och jag kände mig dålig. men han tog det med en klackspark, så det var lugnt. alla hjärnceller kvar.

skratt, dans, mys, lek, pussande och totalt bäst har vårat häng bestått av och varit.

när han ville sova, tog han mig i handen, "sa" åt mig att lägga mig ner, drog upp min tröja och la sig på mitt bröst, för att sen stryka på min mage tills han somnade.

flera gånger idag, har jag fyllts med kärlek, sådär så ögonen tåras, klumpen växer i halsen, hjärtat växer så det nästan exploderar.

jag visste inte att man kunde älska såhär mycket älskade pojk.

min helg också.

jag vill knappt skriva.

den ena helgen överglänser den andra, alla lika fantastiska.

jag känner mig skrytig.

och stolt.

för att jag äntligen befinner mig precis där jag vill.

där jag är lycklig.

trots pengaångest, och stress, så är jag helt, lycklig.

underligt det där.

någonting jag alltid sagt är att pengar inte gör en lycklig, men inte riktigt trott på det själv.

för att man hela tiden strävar efter annat.

självklart gör jag fortfarande det.

men jag har varit rikare, jag har varit en av de två inkomsterna som fanns i hemmet.

vi hade en fin lägenhet, fina saker, snygga bilar och en massa statusprylar.

men jag var inte lycklig.

i fredags kom en annan fantastisk vän från malmö.

jag tog min vän med hjärtesorg under armen och drog med henne ut.

mötte upp malmöanen, samt den andra galningen som var i egypten och kastade sten.

och där satt vi, fick höra den ena historien efter den andra, skratt, rädsla, förvåning och en massa fint samtidigt som öl berusade oss lagomt. ni vet. en, två öl. just det.

sen var det bara vi. han och jag.

vi spelade biljard, flipper och tog fina bilder.

hela kvällen och nästan hela natten.

det är fint att ha vänner. riktiga vänner.

vidare till kärleken, och våra vänner.

(vänner är ett galet fint ord förövrigt, därför jag använder det nästan lite för mycket)

lördagen trodde jag att vi växt fast i sängen.

vaknade av att det för första gången på väldigt många månader var alldeles för varmt i rummet.

solen låg på och jag var tvungen att öppna balkongdörren.

inte för kall luft smet in och det kändes för en sekund som i somras, när vi precis träffats.

fast, helt annorlunda.

vi delar helt annat nu, precis lika fint, fast ändå, finare.

där låg vi, tills vi upptäckte att solen gått ner igen.

folk började dyka upp, förfesten startade.

efter många om och men, vilsegående i ett köpcentrum, så kom vi fram dit vi längtat i flera dagar.

längtat och fruktat.

vår vän har kärat ner sig i världens skönaste tjej, och följer med henne till malmö.

jag förstår, men förbannat vad vi kommer sakna dem.

vi festade i exakt den andan, galet, kärleksfullt, helt fantastiskt.

somnade tillsammans, allihopa för att sen vakna på söndagen, äta soppa, käka mackor, vara bakis och självklart spela tekken 2 tillsammans.

utan att märka övergången, så var det mörkt igen, och festen var igång igen.

vi ändrade dagen på "ursäkta om vi är högljudda, säg till, vi ska flytta till malmö"-lappen och körde vidare.

järngänget var kvar, och den riktiga avskedsfesten ägde rum.

spontant, sådär som vi är, sådär som det ska vara, utan krav, utan datum, utan bara med varandra.

måndagmorgon, gick vi alla upp tillsammans efter på tok för få timmars sömn, och tog oss till jobb, skolor, ansvarstagande saker.

vi är vuxna, äntligen. eller?

jag har fått hjälpen, fick beskedet idag. jag har fått jobbet, fick beskedet idag.

är det nu det vänder? vågar inte hoppas.

men det skulle ju som vara på tiden.

mina dagar är för fina, hela tiden.

min son är för fin, hela tiden.

han och jag är för fina, hela tiden.

mina vänner är för fina, hela tiden.

jag bara njuter och är nästan lite rädd för att det snart, snart ska bara, gå åt andra hållet.

tror inte det, men man blir ju, sådär..

ssnd.

utomhus iallafall.

min finaste människa ligger i blöja, med napp, med ena armen bakom huvudet, och andra vilandes på bröstet, bredvid mig. han andas tungt och tyst samtidigt, och är bara bäst.

jag saknar honom redan.

han skulle egentligen inte ens vara här idag.

jag skulle lämnat tidigt på dagis för att sen vara ifrån honom i fem förbannade jävla dagar.

men istället var han sjuk igår och inatt, så det blidde inget dagis.

det är blandade känslor.

fantastiskt häng med min pojke, men.

totalångest över allt jag inte kan göra med ett sjukt barn hemma.

jobba. (ja, det det där jobbet som slutat höra av sig, för att jag eller min unge alltid är sjuka när jag kan eller ska jobba, hörde av sig igår. gissa när? jo, när min unge är sjuk. det känns som ett jävligt dåligt skämt ibland. när jag återberättar och inser hur jävla gnälligt det låter, och stört, så är det min jävla verklighet, karma kan suga min kuk. förlåt. men fuck it)

ta mig dit jag ska.

gå till vuxendagiset där de ska lära mig att söka jobb.

jävla idioter. har inte varit där en gång.

sökt miljontals jobb, och varit på arbetsintervju.

jag behöver inte er förnedrande hjälp.

men jag måste ta emot den.

"vi erbjuder dig hjälp, det är obligatoriskt att du närvarar"

tack då. sepebarn.

ja. min bitterhet sipprar ut i detta inlägg.

ibland är det så.

jag betalar inte för mig i kollektivtrafiken av två olika anledningar.

den första. jag har inte råd med deras brutala överpriser.

(samt att jag vet att jag skulle lida än mer av min damp när jag står i 40minusgrader och väntar på buss/pendel

i en timme, pga förseningar, för vinter är vi inte vana vid här på mongoSL, att jag skulle vara än bittrare än NU)

den andra. det är en principsak!

kollektivtrafiken borde vara skattefinansierad.

jag tänker inte dra hela min predikan kring det, för det finns en hel del jävla argument som borde göra att varenda kotte bränner upp (eller ja ja, klipper det) sitt SLkort och börjar hoppa över spärrar eller gå ryggsäck genom de där äckliga rymdstationsdörrarna som klämmer folk.

en utopi kanske. den dagen jag ser en kostymnisse hoppa över spärrarna, och låta en hemlös gå ryggsäck bakom honom, efter att han själv satt en plankastickers vid avläsaren, så kommer jag tro på solidaritet, jämlikhet i sverige och någon form av empati hos äckligt rika människor.

men just det. rika människor, åker inte kollektivt.

och de som gör det, som har bra med pengar, hatar såna som jag, som lever på deras betalda biljett.

hederliga människor betalar för sig har vi JU hört.

skrew you, hederliga människor hjälper varandra, håller andra om ryggen och kämpar för samma villkor.

solidaritet, hört talas om det?

ELLER ÅTMINSTONDE ATT DU TÄNKER PÅ MILJÖN DIN SEDELTUGGANDE IDIOT.

bla bla bla.

jag är arg idag.

jag är faktiskt jättearg idag.

jag är ledsen också.

jag gillar inte mina bittra dagar, för de färgar av sig så starkt.

tårarna rinner liksom, och när jag vaknar upp ur det så känns det bara onödigt.

visst, skiten har kört ihop sig.

jag har svårt att se lösningar, eller ljuset i slutet på någon jävla tunnel.

samtidigt har jag tron att det kommer lösa sig på det ena eller det andra sättet.

men just nu. precis idag. kl 14.05 och någon timme tillbaka har jag bara spytt galla.

befogad jävla galla.

glöm för allt inte det.

igår var det så fint.

jag lagade middag till oss fyra vuxna plus min lilla halva människa.

i storlek, inte plats i hjärtat.

min fina fina fina vän från kph kom till oss och åt, när han är här.

hans närvaro gör mig bara glad, och jag är så glad att min son fick träffa honom.

och mina fina fina, helt hjärtekrossade vän var här i några dagar.

hon behövde kramas med oss, inte var ensam.

mitt hjärta gick sönder bara av att tänka på igen, hur det kan gå.

och jag höll fast i nummer tre på middagen, min älskade kärlek, hårdare.

samtidigt som han höll i min underbara lilla knodd.

dagarna har alltså varit fina.

jag har fina runtomkring mig.

men jag är bara så trött så trött.

jag har börjat få stressmage.

har aldrig haft det förut.

jag har varit så stolt över det.

fan.

ssnd..