karatebakis, skavlan och mackor
det är fredag. idag är egentligen dagen då man ska flippa ur. min dag var igår. jag mår som jag förtjänar idag. karatefylla, karatebakis. igår var jag på topp. ahead of the game, on top of the world. en av mina bästa kvällar.
det var en succékväll, med allt som en bra kväll ska innehålla, samt en massa goda överraskningar.
jag sitter för det här. ensammen. det kliar i fingrarna, jag har totalångest över allt jag borde, allt jag ska. allt jag vill är en annan sak, det kittlas i hela kroppen. på ett ganska osoft vis.
jag vill berätta en massa hemlisar. saker som min syster vet. som några av mina vänner vet. de som sett mig. de som sett oss. de som har fått höra när mina känslor inte går att tysta, tygla eller hålla undan.
när ska jag våga på riktigt? jag släpper in honom mer och mer i mitt liv. i vårat liv. igår fick jag det bekräftat gång på gång att jag väljer rätt. jag borde våga. jag har hittat en person som jag aldrig letat efter, eller jo.
egentligen är han exakt den jag letat efter, men inte fattat att han fanns och var bättre än det jag kunde hoppas på. att jag skriver ut det här skrämmer skiten ur mig. vad ska jag skriva när jag hade fel? eller när jag gjorde fel? eller när han gjorde fel? ska jag behöva skämmas ögonen ur mig igen? tänka, vad fan i jävla helvete tänkte jag med?
ska jag låta en jubelidiot påverka vad jag ger denna underbara människa?
jag vill ge allt. jag vill gå in med alla mina armar och ben, varenda partikel i mig vill det. när han är där. när jag sitter uppe en hel natt med min son, och blir masserad, klappad på och förstådd.
på ett sätt bortom vad jag kan begripa. min oro över att han vaknade varje gång, bagateliserade han med ett, men stackare, det är ingen fara. du går upp hela tiden, jag får ligga kvar. det är du som kämpar.
han klappar på mig, håller om mig, kramas sådär som bara han kan, så det känns överallt och sen. ja, det kommer mer. sen så vabbar han, för att hjälpa mig dagen efter. han lät mig ligga under en filt framför tven medan han lagade mat och tog hand om oss. diskade. skämde bort mig en hel dag. flera dagar..
jag är livrädd. vad händer om han försvinner? om han ångrar sig? om han blir påkörd? det är sjukt att tänka så, jag vet. men jag är sjukt rädd. för att vänja mig vid hans närvaro. det är redan försent. hans doft och hans leende. hans ögon och hans förmåga att skaka mig ända in. vi är vänner. han höll min hand och torkade mina tårar när jag insåg att min smärta efter min bror bara legat latent och väntat på att bli väckt.
jag kunde med honom. han förstår mig. vi förstår varandra. vi äger ställen, hela lokaler och ytor. vi är så otroligt lika på det mest positiva vis det går att tänka. han saknar precis som jag. igår samlade vi mynt och bar pumpa.
mynten till min son. pumpan till hans väns altan. vi känner för varandra på ett sätt som vi är jävligt duktiga att sätta ord på. han är passionerad, känslig, observant och så otroligt intelligent. återigen, vi är sjukt lika. tänker inte pilla bort ett uns av någonting från mig själv. jag är fan precis lika grym, därför vi är som vi är.
det var skönt iallafall, att av hans vänner, hans syster, hans mamma, hans systerdotter som är min vän också, få allting bekräftat ytterligare. både för mig själv och honom.
det här gör mig förbannat trött också såklart. orka bråka emot, när jag inte ens gör det. jag vet inte vad vi kämpar emot. våra rädslor. vi slår bort rädslor, lär känna varandra, lär oss av varandra. jag har aldrig känt en sådan respekt, tillit och kärlek för en man förut. det är ömsesidigt. och jag saknar honom. precis just nu. abstinens suger. jag har inte tid med det. därför skriver jag om honom istället för det jag borde. det är inte okej.
jag är så stolt. jag är faktiskt stolt. i alla situationer med honom. när bara jag ser honom. när inte ens han ser att jag ser honom, då han står framför spegeln i sin vackra kroppshydda, omedveten om att jag granskar varenda del på honom som jag beundrar. han är så vacker. finns inte många män som jag beskriver så. men han är verkligen vacker. symetrisk. sjukt ord, jag vet. men det bara är så.
och sen, när han står där och klipper sitt skägg, eller vad det nu är han gör framför spegeln, så ser han mig. ser han mig se honom. han frågar vad jag tänker på, när mitt leende blir stort. mitt svar blir, du är bara så himla fin att se på. han ler. tyst är han också. sen frågar jag samma. hans svar blir, jag tänker på det du sa. jag låter det sjunka in, myser av det och låter det klinga av. du är finast.
han fattar mig. hela mig, på alla sätt och vis. han får mig att skratta så magen värker, musklerna i ansiktet inte orkar mer och tårarna rinner. vi gör det för varandra.
han får mig att känna mig som den vackraste människan på jorden, inifrån och ut.
folk ser det. allihopa gör det.
okej, för att sammanfatta det hela så tycker vi om varandra. jorå. jag skulle kunna skriva en novell. minst.
jag försöker sätta ord på det vi har, men det är svårt. det är väldigt svårt. jag hoppas bara att det aldrig tar slut.
att han aldrig slutar se på mig och oss sådär. speciellt min son. herregud, hatar uttrycket herregud. men på riktigt, herregud vad han är bäst för oss. han är så bra för oss.
ssnd.
papito
hej pappa. det här inlägget är till dig. först ska jag förklara lite om min blogg. den är jättehemlig. den är så hemlig att inga namn nämns, alls. det är förvirrande ibland när jag läser tillbaka, att jag skrivit för mystiskt för att ens själv minnas vem jag gjorde vad med. men det gör ingenting, jag får öva mig på att bli bättre på det. nu handlar det här inlägget om bara dig, och jag har bara en pappa. bara en person som du. en person som är så viktig som du är. jag satt precis och pluggade. du vet, det där jag hatar. det där jag försöker komma undan med alla medel. jag fick precis ytterligare ett VG på ett arbete som är inlämnat på tok försent. min lärare är jättebra pappa. hon ger mig jättebra feedback och hon ignorerar att kursen är slut för längesen för att hon tycker att jag skriver så gripande och bra. jag är lite stolt över mig själv. det vet jag att du med är. en sak jag är som mest tacksam för är min förmåga att skriva. den har jag fått av dig, det vet du va? det har vi alla fått. det är någonting genomgående, en förmåga att sätta ord på känslor, precis som du kan. jag funderar ofta på varför du inte skriver. inte någonting jag får läsa iallafall. skriver du också i smyg? jag önskar att du gör det. jag har fått det brev du skrev till mig när jag var på BB och du inte fick träffa mig. det är det vackraste brev jag fått papito. mitt tips till dig är att skriva mer. det är fint, värdefullt. jag har suttit och pluggat, och skrivit en massa om dig. det fick mig att vilja skriva det här. jag har länge tänkt på att skriva en massa viktiga saker till dig, såna som man kanske inte säger utan bara tänker. berättar för andra om hur fin du är för mig. jag skrev om den gången då jag kom hem, och det låg en massa öppnade förpackningar på vardagsrumsbordet från saker som man använder för att sätta dropp. mitt hjärta stannade. jag sprang in till brors rum, han sov och visste inte vad som hänt. jag ringde sjukhuset och fick reda på att du var där. jag hatade det jag såg när jag hälsade på dig. du hade fula sjukhuskläder på dig, slangar och fula saker överallt, och du hade blåmärken efter att de försökt ta blod från dig, och sätta dropp i din kropp. det rimmade. men inte ens roligt. du hade inte velat berätta för någon. jag hatar sjukhusmiljöer. det enda jag gillar med sjukhus är förlossningen och BB. där jag fick träffa min systerson första gången, och min egen son. det är fina minnen. jag skrev också om den gången då jag vaknade mitt i natten av en olustig känsla av att någonting stod fel till. jag hade ett missat samtal från dig. jag satte mig på cykeln, cyklade till akuten och sprang in till receptionen. gav ditt personnummer till den som satt där. du var inlagd. jag blev ledd till dig, min pappa. du låg på sida, helt ensam. du hade ont och du var rädd minns jag. det är bland de starkaste minnen jag har med dig pappa. jag höll din hand hela natten. men jag var också arg. arg på din stress. arg på att du inte tagit hand om dig. det var dumt. förlåt. sen fick jag skäll av min storebror dagen efter för att jag sov. han visste inte att jag varit med dig. han trodde jag skitit i dig. det gör jag aldrig. jag tänkte på dig imorse när jag vaknade också. när jag åkte till min gamla stad för att hjälpa dig att flytta. jag gjorde inte så mycket för att hjälpa dig. men det var så fint. vi var med varandra hela tiden nästan. åkte buss ihop, delade minnen ihop. jag tjatade till mig en kamera och du bjöd på sushi och vin. det var så mysigt pappa. sen, när vi skulle tillbaka till lägenheten för att fortsätta, så föreslog du kaffe. vi satt ute, trots kyla och drack kaffe ihop. du följde mig till tåget och vinkade tills tåget försvann. du är så bra att ha pappa. jag är vuxen, och behöver dig som pappa. och du finns där, och du försöker, och du gör rätt. du är en toppen morfar också. bland det tydligaste min son kan säga är just ditt namn. ta-ta. han pekade på tvskärmen, när det var en farbror där som såg ut som du och sa ta-ta. du är viktig för oss. jag är tacksam för det. att jag har en sån bra pappa. en jag kan tänka på och bli varm i hjärtat. inte att ta förgivet. trots felsteg och misstag, mot varandra och andra viktiga, så är kärleken ändå kvar och den växer sig starkare viejito mio. du hjälper mig massvis med saker. saker som gör min vardag, min kamp och mina problem lättare att hantera. du hjälper mig med internet, telefon och dator. med toapapper och blöjor. med en vänlig röst och med skratt när jag delar mina och mina vänners historier och bravader. jag presenterar dig för mina vänner med en stolthet i blicken. jag hoppas att du vet allt detta. och om du inte visste, så vet du nu. fast då känns det lite dåligt, jag vill lyckas med att visa hur viktig du är, varje dag. det här kan fortsätta i evigheter. jag skulle kunna skriva om dig hur mycket som helst. men om jag känner dig rätt, så kanske jag borde prioritera att fortsätta med mina skolarbeten.
jag älskar dig. det jag ville säga iallafall. och, den här bloggen innehåller en massa. en massa information som man som pappa kanske inte vill ha. eller vill ha. jag vet inte. det är en gråzon. du är välkommen att läsa, du är välkommen att fråga och kritisera. jag behöver dina perspektiv också. jag litar på att du förstår.
beso viejito. nu sparar jag det här, och messar dig min bloggadress.
ssnd.
ytligt, djupt, intensivt och äkta?
titeln är inte så viktig, eller inte så beskrivande. mest bara ord, som jag begriper. klart ni också begriper vad de betyder, men de är sådär drygt hemliga i sammanhänget. så kan det gå. jag tänkte ta upp en grej som jag insåg igår efter att jag bloggat. vart tog humorn i min blogg vägen? jag är ju rolig, ganska mycket i mitt huvud iallafall. borde kanske yttra och få reda på om jag är galen på riktigt? genom att twittra kanske? det går emot vad jag tänkt från början.
men, min blogg innan, som var glad och välkomnande, öppen för allt och alla, var mycket roligare. klart deppig och djup ibland, men övervägande ute efter att locka till sig skratt. speciellt hos en person. jag saknar dig vännen, du är fett rolig i din blogg. "(jag är brunare)" haha. ja, jag citerade din inom parentesgrej på din blogg.
den här bloggen har visserligen en mer avskalad och äkta framtoning. vi diskuterade min blogg igår. han förstod inte alls vitsen. varför skriver du i en hemlig blogg? jo, för att jag har alltid gillat att skriva, uttrycka mig. men skriv dagbok då? jag gör ju det! men så att andra som jag bryr mig om, och som bryr mig om mig kan se vad som händer. men varför ringer ni inte bara varandra? ibland finns det inte tid vet du vad, och sen så tar det oftast en stund att komma in på djupet av vissa saker. ibland kan det vara skönt att få reda på en väns mående utan att egentligen behöva göra mer än att läsa, känna med, kommentera kanske, och skänka en tanke. jaha, okej, men har du skrivit om mig i den där bloggen? ja, det kan man säga att jag har. mitt namn!? nee, ingens namn. inte ens mitt eget eller min sons. den är hemlig. det är vitsen med den. mhm, haha. jag blir galet nyfiken, får jag läsa? nej, inte en chans. sen kanske..
om det hade varit min gamla blogg, så hade det varit både lättare och svårare att presentera den. men saksamma. han kommer ge upp tanken och inte läsa. fast det skulle nog inte göra så mycket nu. vi är båda hooked. fast i varandra, inte för alltid kanske, men för tillfället känns det pretty awsome. det är allt jag behöver.
sen får vi se vilken väg allting tar. men, något jag vet med säkerhet är att oavsett vad, så kommer han för alltid vara en person jag kommer minnas med en oerhörd värme i hjärtat.
han är en person som ingen annan jag mött, han har gett mig saker som ingen annan har.
han kommer alltid vara värdefull, viktig och kommer alltid ha varit en person som har fått mig att växa.
nu vet ni.
ssnd.
min fågelsyster
syster. det här inlägget är bara till dig. har tänkt på dig hela dagen. jag fick ditt fina mess och mitt hjärta värmdes av att du messar mig, när allting inte är som det förväntas med en. jag tänkte svara på det, men jag ville lägga hjärta i det, och har fokus på en massa annat. idag pratade vi om förebilder. hans är hans morfar. en stor man. när jag fick frågan tillbaka, så sa jag, utan att tänka efter. "min syster. vi är olika, och det är fint det med. och sen har hon massor med egenskaper som vi båda jobbar emot. jobbar bort. vi slipas mot varandra och vardagen och vi gråter skrattar och pratar om och åt det som vi ogillar med oss själva. de fina sidorna, de är överväldigande fler. om jag uppnår att vara hälften av det hon är, så är jag nöjd. hon är min styrka många gånger, hon är så många saker. så, min syster är min förebild, rakt av". han blev paff, och sa bara. jag förstår att hon är det. jag svarade. mm, jag med. jag älskar dig syster. jag är lycklig över att du, just du, har samma mamma och pappa som jag. men, som du vet, så är inte just det, som gör oss till syskon. till varandras. utan att jag fick lära känna dig, och du mig. du är också min bästa vän. den jag litar på, den jag vill dela mina glada och oglada nyheter med(jag vet att det inte heter oglada, men det skiter jag i). jag har insett att när jag känner, så försöker jag skriva ner det. det blir dramatiskt och flummigt syster, men känslor i skrift är typ, lite min grej yao. /lillasyster
ssnd.
blod, svett och tårar
sjukt nördig titel på inlägget. men jag bryr mig inte.
när jag satte mig för att skriva det här, så hade jag en överväldigande känsla av utmattning över mig.
det var så mycket som kändes fel, det är en sån dag idag. där tårarna är nära precis hela tiden och jag bara känner mig sjukt ensam. är inte det konstigt? jag är verkligen inte ensam.
men in slutänden så känner jag mig ensam. det är jag som måste ordna allting. själv. ibland, okej, oftast är jag för jävla stolt för att be om hjälp. ibland stänger jag bara av. jag orkar inte skulden, jag orkar inte ångesten, jag orkar inte stressen, pressen och avsaknaden av vila.
ibland fantiserar jag om saker som jag inte riktigt kan stå för. när jag får uppleva det. jag fantiserar om att ha det som jag har det med honom ibland, typ ofta. där man hjälps åt.
jag hatar att laga mat och diska. och städa, dammsuga, damma, torka golv och prylar, bädda och tvätta, gå ut med soporna och städa toan, plocka leksaker, prylar och ha denna smärtan i ryggen som inte försvinner.
jag hatar att känna mig såhär. ensam, uppgiven, utmattad och svag. ynklig och äcklig känner jag mig. jag. hatar. det.
men jag är verkligen trött. tiden räcker inte till. jag räcker inte till. jag vill så mycket saker, jag måste så mycket saker. det jag vill krockar oftast, för att inte säga hela tiden med det jag måste.
jag vill hänga enbart med min son, ge honom all den uppmärksamhet han vill ha. jag måste, laga mat.
jag vill klara av mina studier, men jag måste göra så mycket annat som är minst lika tråkigt när min älskade sover, som att städa upp det som förmiddagen har bidragit med, försöka hinna med tid för mig själv. som att duscha kanske?
jag vill inte ha ångest, jag måste leverera, för att få allting att gå runt, vilket ger mig ångest.
jag vill må bra, så jag gör saker som får mig att må bra.
vilket skjuter det jag måste åt sidan. är det såhär för alla? eller är det bara jag som inte orkar ibland?
som har dagar då det inte spelar roll hur fina saker du har upptrycka i ansiktet, så är det ändå en jobbig dag?
idag grät min son tills han slutade av utmattning och kunde äntligen höra mig sjunga för honom, känna mina smekningar och somna. det var så jävla jobbigt. varenda sekund var så lång. jag ville att han skulle känna lugnet, känna sig trygg i sin egen säng, och somna med lugn i hjärtat. han var så arg, ledsen, sur, allt. men mest förbannad. han var så arg på mig, för jag inte lät honom somna i min famn. han vet hur det är här. när han är hos mig, somnar han i sin egen säng. när han är borta hos sin pappa, då är det kaos igen när han kommer hem tills han vänjer sig. varför? varför begriper inte hans pappa att han gör vår son en otjänst. mitt hjärta går sönder, men jag måste. det handlar inte ens om mig. det handlar om vår son, han mår sjukt dåligt av det. en extremt jobbig och obehaglig nattning för alla inblandade. jag måste vara den som står på sig, när jag bara vill göra fel för det skulle kännas rätt. fyfan. när han väl somnade, så kom mina tårar. han åker imorgon, till sin pappa. jag kommer aldrig vänja mig. aldrig någonsin. jag saknar honom med varenda cell i min kropp, samtidigt som jag inte vill att han ska veta det. eller snarare känna det. skuld, hej hej skuld.
en god vän kom förbi. fick mig att se det ljusa, som är mer än det mörka i mitt liv.
såklart.
nu ska jag sova.
ssnd.
en halv sten från danmark, hela känslor från hjärtat
jag borde egentligen ha ångest. ångest över att jag inte studerar som jag borde.
men jag har nått min gräns. min lärare gick från att vara hjälpsam, till en riktig hagga. förlåt, men sant.
så, de val jag gjorde igår, känns inte lika jobbiga. jag försöker att känna någon form av skuld, något samvete som lockar. men det gör knappt det. det enda som känns fel, är att jag kände mig elak mot min vän som skulle hjälpa mig idag.
igår blev jag pepprad med information. en hel del information som jag ännu inte riktigt kunnat ta in.
jag är fortfarande kluven och livrädd. men lite lugnare, och lite mer livrädd.
det är underligt allting iallafall. när relationen når ett nytt djup, så blir det finare, såklart, men samtidigt så blir man än mer sårbar.
det hände en hel del fina saker igår, en massa ord och känslor sades och det var vikigt. värdefullt.
presenten från köpenhamn fick mig att tappa luften. bland det enklaste man kan få, tror jag.
men historian bakom och tanken bakom fick mig att bli lite, eller ganska mycket mer kär.
jag har lite slut på ord. det är ovanligt. jag har slut på ord. jag kan inte uttrycka mer. jag är helt tom. helt fylld, men samtidigt helt tom. idag kommer min fina vän hit. jag behöver prata med henne. min pappa kommer också. jag behöver prata lite med honom också. för att inte säga mycket. jag behöver hans ord. hans lugn.
när jag hör saker om mig själv, när han pratar om mig, berättar om mig för mig, så förstår jag.
jag vet inte varför jag känner press. trots att känslorna är starka, så är det inga osanningar han ser.
han ser ju mig, han gillar det han ser och jag borde bara kunna slappna av i det.
men det är svårt att tro. att han faktiskt ser mig. att han ser allting, minsta lilla, och han ler.
jag visste bara inte att det fanns personer som han. jag visste det bara inte.
ssnd.
skolångest, ångest, lite mer ångest.
hej.
för någon dag sen satte jag mig ner och skrev ett brev istället för att plugga.
inte vilket brev som helst, utan ett brev dedikerat till någon, som jag inte tänkte skicka.
väldigt underligt beteende, jag vet. men hänger man med mig så får man alla olika delar av mig.
för någon annan dag sen så gick jag ut med goda vänner och honom för att öla, istället för att plugga.
sanningen är inte helt så, för jag pluggade allt jag kunde utan bok. mhm, sådetså.
idag satte jag mig och läste en blogg istället för att ta vid med studierna. en blogg som fick tårarna att rinna frenetiskt och ångesten att sprida sig som en löpeld inom mig.
jag blev livrädd. jag blev påmind om de rädslor jag haft och egentligen har. men som han lockat bort ur mitt hjärta och min hjärna. som har bytts ut av vänners samt mina egna naiva kommentarer som, låt det ske. och som bytts ut av överväldigande känslor av att hjärtat växer enda ut i fingertopparna. ja, han gör så mot mig.
jag vill pausa, jag vill stänga av en liten stund. men jag förstår inte hur det skulle hjälpa. min rädsla för vad som kan hända är stor, men varför vara rädd för någonting som inte sker nu? jag vet. vi har pratat om det. kanske bara handlar om en tidsfråga. eller ja, troligtvis handlar det om en tidsfråga. inte om, utan när barkar det hela av åt helvete och man sitter där och försöker hitta tillbaka till sig själv och försöker hitta facit till hur man bygger ihop det där som en gång var ett hjärta.
varför kom dessa nojor nu? varför just nu? är det min osäkerhet som äntligen hittat tillbaka? varför? jag känner mig säker, jag mår bra, jag känner så mycket fint.
tvivlar jag på mitt eget omdöme? det vore ju inte förstå gången jag klantar mig. men ni andra ser ju också.
mina närmaste, mina finaste. min syster. mina vänner. så har det inte varit förut.
jag har inte bråttom. jag har verkligen inte det. det har inte gått fort, jag har varit kritisk och medveten.
nu har jag släppt garden helt och känner mig än mer naken än vad jag gjort förr.
sårbar, fast så jävla stark. jag är rädd att det ska rasa.
jag måste ta reda på mer. varför jag är rädd. vad är jag rädd för. och inte låta den rädslan förstöra det som är.
behöver jag tid, distans?
det här är helt idiotiskt, och jag vet om det. ifall att mina rädslor förstör det som inte går att förstöra eller det som inte är förstört.
nej, skit i det här. styr upp dig förfan. sluta noja, slappna av. det finns ingenting att oroa sig för.
jag är grym, jag är (din) banditqueen, dreamteam, bonnie and clyde. utan kvävande krav, utan smutsigt spel.
utan oro och med massa skratt och delande bakom och framför oss. och du. du är, du.
jag har så jävla ont i ryggen, och lite varstans. jag saknar min son outhärdligt mycket. igår kände jag min unges doft i min kudde, och jag insåg, att jag aldrig någonsin kommer vänja mig att vara ifrån honom.
det gör ont i mig, det skapar skuld i mig, det skapar en massa känslor av maktlöshet.
imorgon kommer min son hem, då ska vi hänga. imorgon ska jag vara med två personer jag saknat. en är min son, såklart. den viktigaste.
ssnd.
sovande bebis, pluggångest, bloggisch
hejhej hallå.
kanske bara att gilla läget?
bara acceptera att det är såhär.
att han är så. så som jag önskar.
men nej, jag är inte riktigt där ännu.
jag tänker inte stressa någonstans överhuvudtaget.
det är så fint nu. så jävla jävla jäävla fint.
obeskrivligt fint.
obegripligt fint. igår var fint.
allting är fint.
(fint är ett bra ord, ok)
min son mest.
men vi var på manifestation. min unges ögon var stora i höstmörkret, han gillade facklorna.
jag förklarade varför vi var där. jag stod och frös, han svettades bergis.
överklädd kanske. men det är ju kallt!
vi var där sonen min för han, han blev mördad för att han inte gillade nazister och främlingsfientlighet.
för att han var aktiv inom just de frågorna. för att han stod för någonting. stod för oss.
vi ska ingenstans. vårt sverige. så det så.
vi var där med vänner. och med honom. och hans familj. det var sorgligt och mysigt.
timmarna gick fort.
kvällen avslutades med ord som inte kommer försvinna från mitt minne iallafall, och med kramar som kramas överallt.
nu ska jag sova.
ssnd.
gott och blandat, yoghurt, silvio och öl.
det är lördag idag.
ni vet, en sånhär: idag får man äta godis och mysa dag.
man får skita i att diska och städa.
eller jag vet inte om det är internationellt bestämt, men jag tycker så.
jag har gjort nästan allt det.. jag har varit med min underbaraste människa, min son.
vi sov borta, på vår gemensamma favoritplats.
mitt kärlekshjärtebatteri blev fulladdat igen.
min familj är bäst.
när tomheten infunnit sig, för han var bjuden på kalas med sin pappa, så städade jag.
effektivt och slarvigt. men det blev, renare. så jag bröt mot min egen regel.
men jag fick ett samtal om besök, och töntigt nog så glömmer jag bort att han verkligen inte bryr sig om det är städat eller inte. men jag gör. eller jag vet inte. jag städade, och fick återigen panik över hur jag bor. men det är cool. okej. det är cool..
jag fick inte lägenheten. den andra. eller inte nån av dom. jävla skit. kan inte nån bara dö så jag får en lägenhet?
ja ja. inte helt pk. men vafan. jag är ung och har barn. jag är öppet ego.
jag har läst i min bok också. som jag skulle.
men sen försvann jag i dimman, i hans dimma.
vi pratade om saker som vi undvikit förut och det var, bra att vi undvikit det.
borde fortsatt så. för mitt hjärta växer sådär outhärdligt mycket.
idag växte det på andra sätt.
helt nya sätt. jag förstår inte ens hur det är möjligt!?
jag försöker sätta ord på det och inser att jag inte är en så jävla tränad poeta.
poeta, på spanska. inte svartskallesvenska, okej.
den kvinnliga versionen. poet.
ah! jag vill sluta vara så cheezy i min blogg! jag vill verkligen det, men det går inte.
jag vill bara bara berätta. jag lägger ner.
hör silvio i mina öronsnäckor, lyssnar på min underbara sons snarkningar, bland annat, bland annat.
min son är min bästa människa. jag ska göra smart.
ssnd.
regn, ångest, fryser, det kliar och snart är det jul.
hej.
jag skrev det absolut lipigaste inlägget någonsin, och jag raderade allt.
jag orkar inte ens gnälla.
snart, snart barkar det av, åt jävla helvete om jag inte får ordning på allt.
stress, sömnsvårigheter, känslan av att inte räcka till, aldrig hinna med.
jag borde gjort annorlunda.
ssnd..
nackspärr, insikter, lugn samt tvätt
såhär är det.
höstljuset slår mot ansikten. på bussen. på tunnelbanan. på pendeltåget. och jag måste säga att det är väldigt få som inte blir vackra i det ljuset. det är mörkt, samtidigt så ljust. och bara ser varmt ut. orangerött är det nästan.
det är nog det enda jag gillar med hösten.
annars fryser jag mest. häromdagen så vaknade jag, med honom. vi vaknade av att det var så otroligt varmt. gardinerna lämnade allting åt grannarna att se och solen låg på genom fönstret.
då kändes det som i somras du vet?
du vet när vi precis börjat lära känna varandra och vaknade och öppnade fönstren, låg där i solen och planerade dagen tillsammans.
jag tog upp det, och du bara log. du tänkte exakt samma sa du. vi gör ofta det.
jag tror jag håller på att mista förståndet. jag tänker på saker som jag inte kunde tro, och det känns sjukt och samtidigt så underbart. jag skriver brev i mitt inre. till folk. ett folk som jag inte alls begriper varför jag ens dedikerar någonting till, men jag tror att jag vet svaret på den frågan också.
jag skriver brev till dig i mitt huvud, förklarar saker. förklarar honom jag är kär i. förklarar varför. och hörrni.
listan är sjukt lång. hans lista på saker han är, är längre än den men kraven jag har.
och den listan, den är fett lång.
och jag orkar knappt höra mina egna tankar. jag orkar inte. de känns så urflippade och underliga, och oventilerbara att det är jobbigt.
jag vill! jag vill att någon ska veta! att någon ska förstå, nicka instämmande och säga, jag fattar.
men jag tror det är sällsynt.
jag kan knappt med ord förklara vad det är. det är en doft. det är en känsla. det är ett skratt från hjärtat och maggropen. det är en blick som desarmerar mig. det är en beröring som får mig att tappa tid och rum.
det är en förståelse som jag inte känt förr. det är en likhet som attraherar. det är ord, språk, kroppspråk och fina ord som dansar runt, i exakt den låten jag precis är i!
tro mig. jag hör och ser precis hur jag låter. och jag skäms. nej. eller jo. eller nej. jo.
jag har aldrig varit så lost i någon, och samtidigt varit så jävla jävla, medveten, present, och mig själv.
vilket gör hela saken än mer värdefull. han ser mig, hela mig, precis som jag är, med allt jag är.
okej. hejdå kärlekssnack, ta vid studier. mhm.
jag kommer klara av det. jag gick dit, och sa som det var. jag klarar inte mer.
jag försöker. jag försöker vara allt jag måste vara, allt jag kan vara och allt jag vill vara.
men det räcker. jag räcker inte till.
och jag hade pluggat för mycket. för mycket. förstå?
jag fick plocka bort en 50p kurs. vilket var 50ton lättare. minst.
vilken lättnad. kände mig som en bomullstuss när jag skuttade ut därifrån, med tårar i ögonen, kärlek i hjärtat magen och huvudet, en bomullstuss med ekonomiska problem. men jag klarar mig.
jag får höra det ibland. men du, du klarar dig ju alltid. och då vaknar jag till och säger. ja, det gör jag fan.
jag vill så mycket mer. jag vill ge min son sitt eget rum med sitt namn på sin egna dörr. sina leksaker i fina lådor och en tapet med djur. jag vill ge honom trygghet, stabilitet och ett hem där vi kan vara länge länge.
men just nu kan jag inte. och det var inte såhär jag skulle ha det. inte han. men jag kämpar fan, hela tiden för att leverera. nu levererar jag kärlek, alltid i överflöd till honom. min fina vän säger att han klarar sig bra på det.
jag gör allt för min son, och det smärtar att hans pappa inte tror det. att han inte som jag, insåg hur jag förändrades av att bli mamma, och bara utgick ifrån att samma storhet drabbade honom.
att jag känner inte honom längre. han känner inte mig längre.
jag är inte den jag var tillsammans med dig. jag är bättre. jag lovar. och jag är mamma också.
och inte vilken jävla mamma som helst. jag andas min son, jag lever på grund av min son.
han är mitt allt och jag gör allt för honom. alltid hans bästa. och jag litar på att du känner exakt likadant.
du är en fantastisk pappa. men en fruktansvärd, fruktansvärd person att ha att göra med.
mot mig är du hemsk. en manipulerande psykotisk psykopatjävel. en som inte ens kan kallas en person som inte ser längre än vad näsan räcker, för du fattar inte ens vart din jävla snok sitter.
jag inser vilket kräk han var och är, när jag omges av fina. jag var ingen ängel. jag var verkligen inte det.
men det är inte då som räknas. det är nu. nu när vår son är här. stila dig för fan.
jag har träningsvärk. jag har dansat och skakat mina lurviga. levt fritt och brett och mycket.
snart ska jag till tvättstugan. får besök av vän.
han drog imorse. efter en kväll, natt och morgon i oförglömlighetens tecken. och snart. efter han snickrat färdigt på sitt jobb, så ska han tillbaka hem till mig. mhm.
men självklart ska vi först gå några mil på våra trötta ben, mot riksdagen, för att visa att vi är fler.
jag saknar min familj. min älskade älskade pojke kommer hem imorgon och jag saknar honom.
jag saknar min syster. och mina syskonbarn.
"vad är det bästa du vet?"
"ahme..åh. vad svårt. inte vet jag. jo! vackra utsikter på fina dagar".
"HAHAHAHAHA. okej, vad fint"
"men! själv då? det var ju en jättesvår fråga, haha!"
"min familj"
"din familj?"
"ja, alltså. min rätta familj. min son, min syster, syskonbarn och hennes man. och mina vänner. min självvalda familj. de jag valt liksom. och ja, min pappa"
"okej, jag fattar. men jag håller isär dom. gör skillnad på familj och vänner. då vet jag vilka jag ska hålla mig borta ifrån"
"hahahahahaha. okej"
ssnd!
