libertadjusticia

jag skulle precis sova.

jag ser mig själv ofta som i ett runt rum.

tänk er ett runt rum, med en massa dörrar åt olika håll.

ytan jag befinner mig på är olika stor beroende på hur jag mår.

ju bättre jag mår, desto större är ytan.

ibland känns den i olika färger, och då är det finare.

jag orkar hantera det som finns bakom dörrarna bättre.

jag kan öppna lite, kanske på glänt, eller helt.

vissa är ju jobbigare än andra.

när man mår bra, i grunden så orkar man ta tag i det mer.

sen jag lämnade min sons pappa har dörrarna blivit lättare att öppna, bearbeta, låta stå öppna, utan att det gör ont eller bryter ner mig.

det blir vackligt ibland, jag känner mig trött  av att de här jävla grejerna aldrig riktigt försvinner, jag förlägger dem bara. men jag har fina runt mig, som gör min runda yta större. som frågar, som får mig att berätta, prata om det.

min syster är en väldigt viktig sådan person. hon ger mig nya infallsvinklar, hon ger mig stöd och styrka.

hon får mig att orka, hon har hjälpt mig i min resa, stått vid min sida vid varje jävla steg jag tagit och gjort allt. strykt min panna och gråtit blod av olika anledningar.

hon om någon ser att jag är lycklig på riktigt nu. hon är så stolt över mig och mina prestationer, jag behöver inte så mycket annat. tårarna rinner faktiskt när jag skriver det här och jag är bara så jävla tacksam för henne.

för att återgå till inatt.

minnesbilder poppade upp. jag drog lika med tecken mellan mig och min storebror.

jag mindes saker som jag säkert medvetet bara stängt av.

stängt igen den där dörren.

för den där jävla dörren är den värsta.

den absolut värsta att ens tänka på.

när jag öppnar den dörren, ens lite på glänt så kan jag känna hur hela jag faller.

hur omöjligt tungt det är.

hur jävla mycket jag saknar honom och hur jävla mycket han fattas mig.

jag får skuldkänslor också.

när jag öppnar, och tänker och känner efter slår tanken mig.

tänker jag inte på honom, glömmer jag honom, förtränger jag honom?

när jag inser att det inte handlar om det, utan bara om att jag inte klarar av att känna den otroliga

hopplösheten som hans död ger mig, så förstår jag mer.

det är ju trots allt definitivt. han kommer inte tillbaka, och smärtan försvinner inte.

jag kan skjuta på den. ingenting förändras.

jag HATAR den verkligheten.

jag tänker på honom hela tiden.

när jag åker pendel, buss eller tunnelbana, går med min son medan han sover i vagnen, så har jag lurarna i öronen, hör hans röst.

den känns trygg.

om jag inte lyssnar för noga.

sådär noga så det nästan skulle kunna vara så att han gick bredvid och höll min hand.

för då måste jag stänga av, det känns som om jag ska dö. av saknad.

jag minns honom så väl.

när jag låg där inatt.

minnesbilderna försvann inte, hur hårt jag än blundade, hur mycket jag egentligen ville stänga av.

så märkte jag att jag inte kunde.

att jag klarade av det, ändå.

att jag behöver sörja honom.

att jag behöver sakna och gråta.

att jag behöver tillåta mig själv att känna.

bearbeta mer.

när han dog, så hann jag inte.

jag försökte bearbeta, jag försökte ta tag i det.

men det var så mycket kaos.

så mycket som hände.

jag tilläts inte sörja.

när jag har varit påväg att resa mig, hela den här resa mig resan, så har jag öppnat lite, ibland.

känt efter, och det har gjort att jag ramlat.

inatt föll jag inte. det gjorde ont.

jag tänkte på honom på ett vis jag aldrig gjort förr.

sen blev jag tacksam.

att jag mår så bra att jag klarar av att sörja min finaste.

min bror.

han som lärde mig cykla och dyka.

han lärde mig slåss och han lärde mig musik.

han hade blivit stolt.

så jag log, tänkte på honom precis så mycket som jag ville, pratade om honom precis så mycket som jag ville, grät precis så mycket som jag ville, och samtidigt så blev jag omhållen, av personen som bidrar till att jag orkar.

ssnd.

men kunde inte låta bli.

skjuter på det, dag efter dag, och blir lat.

inte i någonting annat, för där finns det inte utrymme att vara lat.

men i skrivandet, det kan man alltid skjuta på, ta senare.

vilket egentligen inte är okej. det är här jag får lite av min vila, lite av mitt tålamod.

lite av min ork, min terapi. sätta ord på saker.

som antagligen är svåra att begripa om man inte bor i mitt huvud.

det är ett kaosigt ställe att bo på.

ibland trivs jag inte ens själv där.

min son står också, och provocerar.

pillar lite försiktigt på usb-stickan som sitter i, sådär så jag inte orkar säga ifrån, men tillräckligt för att jag ska vara rädd att den blir sabbad.

det är borgerligt att bry sig om sitt memorystick. jag har ett eget inbyggt.

allt annat går att ersätta. okej.

lyssnar på cornelis. inte min playlist, men absolut rätt mode att skriva till.

nu stack liten iväg och gräver i sina leksaker istället. mycket bättre.

jag är ivrig. har fått klartecken att styra säng och transporten är också löst.

till i helgen. jag ska få en säng. av min pappa.

han förstår. han vet att det inte är okej att ha en dålig madrass när man är jag.

min rygg tar stryk. idag ska min vän fixa den.

sen borde jag träna, för att hålla den stark och fin.

för jag hade tid!

och en säng som inte är trång. minst 140. jag är lycklig.

jag ska få nytt allt. madrass, bäddmadrass, madrass-skydd, nya lakan, nya påslakan, täcken och kuddfodral.

jag är faktiskt lycklig på riktigt för det.

den ska invigas. söndag tänker jag blir bra. då ska jag ligga i sängen hela dagen.

med min favoritserie, frukost, lunch, middag, kaffe, snus och favoritmänniska.

kliver endast ur om jag måste kissa. eller bajsa. men annars, no way.

och ja, när min son blir hämtad, men det förtränger jag, för jag hatar det. han borde vara med och mysa med oss, min lilla pojke.

nu kom han tillbaka med en napp i högsta hugg, ber mig bära upp honom. han klappar på mig, ligger på min mage och myser. kärlek som denna är fantastisk.

jag har haft så bra dagar. eller egentligen inte om man ska tänka på allt som är dåligt.

men jag väljer att inte göra det, för i mig själv känner jag en så otrolig framtidsgladkänsla.

allt kommer lösa sig. jag tror det.

inte igår dock, när jag stod och skulle betala och det inte gick igenom.

då var jag förbannad. de där pengarna som jag glömmer att de dras varje jävla skitmånad fick mig att tappa det.

för vigselringarna liksom. 608kr varje månad svider som senap i röven.

priset för frihet. visst. det bästa jag gjort, men vafan! så nu, när "nya" pengar kommit in, då ska jag storhandla på riktigt..

då sa jag någonting till min son som jag är glad att han inte kommer minnas. ingenting löser sig, någonsin! löser sig en grej, så kommer nästa och tar dig. okej!?

visst, det är så, men kom igen. behöver inte vara så neggo..

jag är hoppfull iallafall. jag tror på en massa saker, en massa fint som händer får mig att vara glad, i hjärtat.

nu är det dags för den tokiga lilla latinon att sova, han psykar mig.

ssnd.

jag vill smutta whiskey och dämpa lite ångestsaknad, lite förvirring.

men mest lite ångest.

gärna i gott sällskap.

som får mig att skratta, sådär från magen.

sådär som jag minns allt det vackra som jag har i mitt liv.

hej. ssnd.

en såndär lugn lördag.

då sonen äntligen snarkar och drömmer fint i sin säng.

ibland undrar jag hur andra gör.

hur de botar när de spritter i benen och kroppen av att vara rastlös.

sådär olidligt rastlös, samt hungrig.

sådär som man vill döda någon.

samtidigt ska man ligga som en ostkrok.

hålla hans hand, ha sin hand mot hans kind, så han somnar.

och när man tror att han somnat, när mjölsyran i armen är smärtsam och ryggen nästan går av, och hungern gör att man inte kan tänka på annat än various olika maträtter som man inte har hemma, så går man.

man går så försiktigt, sådär försiktigt som man inte ens kunde tro att man kunde röra sig.

jag hör inte ens mig själv.

tar några steg, och precis, när man tror att kusten är klar, att man ska få äta, man ska få andas, vila och ta hand om sig själv. så hör jag, knaket från hans lilla säng, gnället från hans lilla mun, och han står upprätt i sängen, med de största, vackraste och tröttaste ögonen.

då börjar man om. och igen, och igen.

det är underbart. och underbart tröttsamt.

det är nästan så man förlorar förståndet ibland.

då ligger jag och drömmer.

jag drömmer om saker jag vill ha och behöver.

jag fantiserar tom om att bygga en vägg. med vadfan som helst.

en vägg, och skeda ur en dörr i väggen.

jag fantiserar om att sätta upp en rullgardin så det blir mörkt.

jag är lite förvirrad och rädd.

därför jag satte mig här från början.

jag vet inte vad jag vill.

jag vet vad jag känner.

och vad jag tänker.

varför kan hjärtat och hjärnan aldrig förihelvete samarbeta?

jag vet saker. jag vet saker, självklara saker.

men den där hjärnan jävlas åt båda hållen.

varför söker jag bekräftelsen som "alla andra" vill ha.

när jag i nästa andetag inte ens vill ha det som kommer på köpet?

jag vill inte begränsa någon, jag vill inte bli begränsad.

jag gör inte det. jag blir inte det.

jag "får". jag vill. men ändå gör jag det inte. betyder det att jag inte vill, egentligen?

denna jävla rädsla, denna jävla vetskapen om NÄR.

jag vet att allt låter som ett babbel, ett babbel utan poäng utan syfte och som är helt omöjligt att förstå.

men jag kan inte formulera mig, jag kan inte säga för mycket eller för lite.

jag är bara kär, otroligt kär. så att jag ibland tittar på honom, och tänker det där.

tänker det där, känner det där. men stoppar mig själv.

och tänker, men fan hallå, klart det inte är så.

säg inte. du lurar bara dig själv.

och sen ser jag. hur han ser tillbaka. hur han känner samma.

men ingen vågar. ingen säger.

rädda. två rädda. som ändå vet.

visar på andra vis. säger på andra vis.

jag är trött.

jag är helt slut, helt utmattad.

helt förvirrad. helt rädd. helt lycklig.

jag behöver en massa saker.

och det jag vaknat upp och insett, är att jag behöver honom.

det skrämmer skiten ur mig.

det har ingenting med benämningar att göra.

jag behöver inte kalla dig min.

eller du kalla mig din.

han är mer än allt som man kan kalla för någonting.

och samtidigt är det knepigt att inte kunna förklara oss.

varför ska man behöva?

för normen är så. samhället är så.

det är det enda som accepteras, annars existerar vi inte.

fast vi är riktiga.

vi är äkta.

helt närvarande och uppe i varandra.

då är han inte kvar. inte min. aldrig varit.

och jag, kommer vara knastrasig.

eller? jag vet att det är dumt. att ta ut saker i förväg.

allt från att se honom åldras, se hans skrattrynkor bli djupare, hans ögon visare, hans kropp slitnare.

dela resor och vardagar, blöjbyten och duscha tillsammans. helt skadat att jag ens säger det här. men se framåt, se honom hålla om mig, stryka på min mage, som han gör redan nu, fast annorlunda och tycka att den och jag är vackrast i världen.

till att se framåt, när han sviker mig, när jag ljuger, och vi slutar se varandra, vi delar inte mornar, dagar, kvällar och nätter ihop med skratt, delar inte längre, inte ligger och ser varandra, tittar med kärlek på varje cm av varandra utan en tygtråd på oss. och respekten tryter. och vi slutar vara intresserade.

jag vet inte längre vart jag är påväg med detta. jag är förvirrande, jag är förvirrad.

det jag känner nu är äkta.

det jag tror jag vill sen, kanske kommer eller inte.

det som kommer sen, kommer sen.

ingenting jag kan påverka nu.

det enda jag kan göra, är att inte förstöra pga min rädsla.

hey hey, det var ju jävligt enkelt.

change of topic.

min fina fina vän från norr har äntligen fått sin lilla underbara fantastiska son.

som jag längtat. som jag vill lukta på honom, hans lilla nacke.

se hur vacker han är.

jag vet att han är vacker. fast jag inte sett honom, så vet jag.

jag kommer snart. så snart jag kan. han måste ju få lära känna mig också.

jag är ganska rolig. och jag är bra på att kramas.

och du, du fina.

jag är så tacksam för att du delar med dig.

att du hör av dig, att jag kan ringa och du svarar.

att jag äntligen får prata med dig, höra vad som händer i dig.

min syster också.

min underbara fina bästaste syster.

jag ville bara nämna henne.

ord räcker inte riktigt.

nu är jag trött. morgondagen blir lång.

natten med om jag inte somnar snart.

lillen vaknar snart.

ansvaren knackar på, han ska hem till sin pappa.

och jag kommer sakna sådär så hjärtat går sönder.

jag ska dela med en vän imorgon.

jag ser fram emot det.

ssnd.

jag känner att jag trampar vatten.

står på samma jävla skitruta som jag stått på alltför länge, utan någon förändring.

jag vet att det inte är så heller. men det känns så.

jag blir arg, ledsen och helt tom när jag inser att det är en jävla massa saker som inte vill klicka.

inte vill flyta på. inte bara vill fungera.

allting bara sätter sig på tvären, och visar fingret åt mig och garvar.

min stolthet vill peka tillbaka och prutta åt den riktningen.

men orken finns inte.

sen så är det ju lite töntigt att fisa på någon.

jag är trött på att sprattla emot.

får lägenhetsförslag.

bra, fina lägenheter, där mitt ja är det enda som krävs mer eller mindre för att få det jag vill ha.

ett rum till min son.

ett krypin för mig.

ett kök där jag kan andas, med fläkt och ugn.

ett badrum med badkar.

en balkong där jag kan få äta pannkaksfrukostar med min son när våren börjar komma på allvar.

det ligger nära. nära nog för att vilja tacka ja.

om jag hade bil.

utan bil är det ett helvete. 14 byten och 23 timmar senare skulle jag varit framme på hans dagis, och mitt jobb.

det går med andra ord alltså inte.

jag hinner drömma.

jag hinner se hur vi skulle ha det där.

hur vi skulle trivas och vilket tyngd från mina axlar som skulle försvinna.

jag tackar inte ens nej, inte ja, och inte kanske.

men jag går in, ser att alternativet fortfarande finns, jag överväger det.

ibland kan drömmar mest bara skada.

så känns det nu.

jag drömmer om en billig liten bil som är vår.

jag drömmer om en iaf 140 säng.

jag drömmer om en inkomst som inte ger mig magont.

jag drömmer om färger och mattor och gardiner och porslin som är vårat.

om tapeter och gamla möbler som gör lägenheten till ett hem.

jag drömmer om ljus och lyktor, lampor i taket och tavlor, fotografier på oss och våra älskade på väggarna.

nu är det så personligt som det kan bli hemma hos oss.

men jag kan inte.

jag kan inte fixa det, göra det till vårat, för det här är bara vårat, ett tag till.

det var vårat från början, sen så var det inte alls vårat, sen så drog han, och då blev det vårat igen.

men inte fullt ut.

allting här påminner mig om det också. hål i väggar, trasiga väggar, fläckar här och var.

från den gången då han flippade ur. från den där andra gången när han sa det där.

även om han tvättas bort, förträngs och fina minnen tar deras plats, så vill jag bara flytta.

att det ska vara så svårt.

han sover på mitt bröst nu.

han borde verkligen inte göra det.

han sover så skumt på natten då.

jag orkar inte ta bort honom, han andas mot min hals och han luktar gott.

snart börjar han på sin förskola.

och jag blir tjatad på om jag kan jobba hela tiden.

det borde jag vara tacksam för.

men det ger mig mest ångest.

och jag känner saknad.

jag saknar fan alltid någon, och det är jobbigt.

känner mig ynklig patetisk och jävligt nördig nu, så jag skiter i det här.

det kommer lösa sig, det gör det alltid.

jag önskar bara att det gick fortare och smidigare.

någonting sånt.

ssnd.

i princip.

jag insåg hur, på riktigt, less jag är på min situation.

jag vill att min son ska ha ett eget rum.

där han inte störs.

där han kan sova ostört.

somna till ljud, där det händer saker.

men som inte är skarpa nog att väckas.

utan bara vagga in honom vidare i sin sömn.

där jag kan sitta, som igår, i sköna söndagsmyskläder, och ett glas vitt och med honom.

men det blev en romantisk kväll, med många skratt, på tre personer.

tills han somnade om.

då satt vi där, i mörkret, knäpptysta, under täcket för det är kallt här inne jämt.

med varsitt vinglas skålade vi, log, och jag, jag blev än mer tacksam för att han finns i mitt liv.

min son, och han.

jag delade ytterligare en rädsla.

jag är så rädd att göra fel med min pojke.

att han ska ha ont i hjärtat.

att han ska vara ledsen.

nu är han så lycklig.

har varit så fint att ha honom i flera dagar, utan att behöva lämna ifrån, inte behöva sakna alls.

jag är ego. jag vet.

men han är så underbar.

jag har inte sen han kom haft honom i tre veckor själv, utan att dela honom med hans pappa.

jag sparar varje minnesbild i hjärtat, varje skratt, varje puss, varje experiment han gör.

och det värmer.

snart, väldigt snart ska han dessutom spendera en massa tid på en förskola.

två busshållplatser ifrån mig.

och då, då ska jag åka, buss, pendel och buss åt andra hållet, för att vara med andra barn, i samma underbara ålder.

men inte barn med mina ögon, inte barn som kallar mig mamma och charmar sönder mig.

varför?

jo, för att någongång kunna flytta. kunna ha det som jag vill.

jävla konsumtionssamhälle.

hatar att vara en del av detta ekorrhjul, som inte går att pausa, stoppa, vila ifrån.

nu dansar han, och mitt hjärta växer sådär, så det känns på riktigt.

jag tänker på dig. du vet du. jag vill inte hänga ut dig fina, jag ska inte.

om du inte visste, så är min blogg hemlig.

inte så att ingen vet om den.

men inga namn nämns.

inte min sons, inte mitt, inte någons.

inte ditt heller.

jag menar inte att tjata. jag menar inte att kräva en massa av dig.

jag vet att du läser. kanske inte just idag, men sen.

jag ringer dig, utan svar, och jag förstår varför.

det är ingen fara.

jag undrar hur du mår. vad du tänker och känner.

vad som händer. om du är rädd så vill jag iallafall försöka göra någonting bättre.

jag kanske inte kan.

jag har inga rätta svar.

jag har gått från att vara en person, som var 19-21, och tro, på allvar, in i mitt innersta att jag hade svar på allt.

visste allt. kunde allt. kände till allt.

sen blev jag äldre.

jag blev mamma. och precis då, så insåg jag någonting som är sjukt läskigt, samtidigt otroligt betryggande.

jag kan inte ens svara fel på frågor om hur det är.

för jag har ingen jävla aning.

allting jag trodde var, var inte.

och allt jag visste var, var inte heller.

helt plötsligt befann jag mig i en position då jag insåg att jag inte alls har svar på allt.

jag kan inte allt, jag har inte varit med om allt, och jag känner verkligen inte till allt.

men jag försöker. precis som alla andra i den här karusellen, att hitta svar.

hitta lösningar. hitta saker som får en att orka.

hitta personer som faktiskt är värda att känna för.

som man kan lita på.

för trots att man bara har sig själv i slutänden, att man ska lita till sig själv, så är det fint att ha fina personer runtomkring sig.

sådana som också försöker, testar, slår i knän och pannor i asfalten, tillsammans med en.

sådana som hjälper att plåstra om dina sår.

jag tänker iallafall på dig fina. jag gör mitt bästa för att finnas här, och jag finns här.

ett samtal bort, ett mess bort.

ett tåg, eller en buss bort.

okej?

nu gråter min son.

han vill ha datorn, och han behöver ny blöja men han vill inte.

det är inte lätt att vara liten här i världen.

tell me about it son..

ssnd.

jag känner också en liten odör av svett som sveper förbi när jag rör mina armar.

det är också ett tecken på duschbehovet som finns.

jag känner mig fin dock.

jättefin.

har precis vaknat, min son ligger på mig, samtidigt som jag skriver, så kollar han på pocoyo.

kolla upp det, den absolut sötaste grejen jag sett.

pocoyo har samma sätt att uttrycka sig på som min unge. jag tror det är därför han gillar honom också.

jag har min "nya" fina stickade, jättevarma kofta, med den finaste blågråa färgen, och den har luva.

jag berättar det av den enkla anledningen, att jag känner mig fin i den.

jag känner mig lite snorig, lite trött.

väldigt rik. väldigt fattig.

igår var en dag jag vill minnas. av flera olika anledningar.

den var unik.

jag vaknade av en favoritmänniska.

den morgonen kändes annorlunda, helt annorlunda.

jag brukar känna av den där separationsångesten.

kanske är fel ord.

men när man verkligen verkligen inte vill att personen ska gå. "skit i jobbet och bara kramas hela jävla dagen!"

jag kände, att allting skulle vara bättre om han var kvar.

att jag behövde hans närvaro. men jag teg, för det är inte okej.

håll dig innanför ramarna sa jag till mig själv.

jobb tar tid, och tid är pengar och pengar är allt man behöver, glöm inte det.

jävla skit. om jag ens trodde på den där regeln själv så skulle det vara lättare att motivera sig till att följa den.

då hör jag dörren. våra tankar var samma, och kaffe bryggdes och täcken las i soffan för att kunna följa serien på datorn, under täcket, med kaffe och varandra innan lillen vaknade.

ja, så tidigt var det.

så viktigt var det att mysa.

jag är glad att morgonen blev precis exakt så, och fortsatte i samma element.

utan att säga för mycket så skakades världen om av ett samtal.

ett samtal som gav mig en hel del ångest, tårar, skuld, styrka, svaghet, saknad, upplysning och total förvirring.

jag hatar att känna att jag inte har en jävla aning om hur jag ska göra.

i den livsroll jag spelar och har spelat, så händer det tyvärr alltför ofta.

jag försätter mig och försätts i situationer som jag inte vet hur man ska ta sig igenom.

gissar på att det händer alla.

men det skiter jag i för nu pratar vi om mig. skämt å sido. ha-ha

men de höll mig. min son höll mig genom att vara så underbar som bara han kan, så ramlade jag inte.

genom sitt skratt och sina mjuka pussar och kramar så höll jag ihop den sista timmen som min son var vaken.

och han, han höll inte bara i mig, utan även min son.

han styrde allting runtomkring, så när jag inte klarade mer, så kunde han hålla mig igen.

om jag inte haft honom den dagen, så hade jag sagt och gjort för mycket, som inte hade varit konstruktivt någonstans.

han hjälpte mig att göra mitt eget oförstånd till förstånd(allt är relativt!).

jag vet inte.

han finns där.

håller min hand om jag behöver det.

håller mitt huvud när jag behöver det.

håller om mig, och inte låter mig falla ihop när jag behöver det.

får mig att skratta när jag fortfarande har tårar i ögon och gråt i halsen.

får mig att se andra lösningar, andra sätt.

som gynnar mig.

för att jag behöver det.

han får mig att kasta bort min skuld, som jag helt på egen hand lägger på mig.

(en parentes, jag klarar garanterat av det här på egen hand, utan honom, utan hans hjälp.

jag behöver inte hans hjälp för att vara jag).

men jag vill ha den. jag väljer den. jag valde att våga igen, att våga låta någon se mitt innersta.

mina brister mina rädslor min ångest men också min lycka.

min livsvilja min kärlek, min styrka och mig. framförallt min son.

och han förtjänade att se allt detta, han förtjänar den platsen han har i våra liv.

jag har valt det, med en massa tvivel i hörnen, med en massa skepticism, med en massa murar och en jävla massa pessimism.

han lär känna mig mer och mer, och han är kvar.

skillnaden nu, är att jag faktiskt förstår varför.

jag ser mitt eget värde, min egen styrka.

klart jag fortfarande är rädd, väldigt ofta för att vara ärlig.

mina rädslor knakar på lika ofta som mörkret gör varje dag(och det är vinter nu, so just figure that out!)

men man gör om. och man gör rätt. och man slipas. och man lär sig.

och man ramlar och skrapar upp knäna.

jag har ramlat och skrapat upp hela jävla ansiktet och hela framsidan för att vara tydlig nog.

och av det har jag lärt mig. av mina jävla ärr som fuckar upp en massa.

men det är jag. och jag är fan bra att ha.

igår kände jag mig som en otroligt bra mamma.

det gör jag, utan att låta helt kaxig, men ganska ofta.

inte att jag är perfekt, inte att jag alltid gör rätt.

inte att jag är bättre än någon annan eller sämre heller för den delen.

utan bara att jag ser att min son mår bra.

han är lycklig med mig, och jag är så lycklig med honom.

igår var vår dag.

vi var faktiskt tre, och vi var en familj.

nu säger jag inte för mycket heller.

för jag har en stor familj.

jag har min påtvingade blodsfamilj.

jag har min familjemedlem som jag kallar min syster, mitt allt, min bästa vän, min stolthet, min styrka många gånger, mitt bollplank och mitt stöd, min källa till skratt, min källa till mycket.

(inte för att få dig att få panik syster, haha. jag hoppas att jag kan vara ditt stöd ibland också, okej?)

sen har jag min son, självvald på otroligt många sätt, men honom ser jag också som en person som SKULLE komma in i mitt liv. det var meningen, han gav mig viljan att leva, att kämpa, att se och växa igen.

att njuta av den här jävla karusellen som vi kallar liv.

han är det vackraste jag har.

men också mina vänner. de är också min familj.

den har jag valt själv, och den finns där.

i allt.

och han, tillsammans med min son och mig, ger mig en känsla av att tillhöra.

vi var med varandra varje sekund.

och då menar jag inte var med varandra i samma rum, på samma kvadrat meter och bara befann oss där.

utan vi såg varandra. vi såg min son, när han lekte, utvecklades, vi skrattade och fällde tårar, för han är så fin min pojke.

att han, ser mitt allt, på samma sätt som jag, betyder mer än alla pengar någon kunde ge mig.

(klart att cash skulle förenkla en jävla massa saker, men då, i våra mjukiskläder och pyjamaser så kändes det som om jag inte behövde ett skit mer, utanför ytterdörren fanns världen, men vem FAAN bryr sig!? jävla hippie man är, haha).

han är "min" vän. han är så mycket mer än vad som ska definieras i fack. "min" kille, "min" pojkvän, "min" karl.

han är för det första inte min.

mitt normativa inlärda beteende vill få mig att äga sönder honom.

då skulle jag förvara honom i min ficka (han skulle bli i naturlig storlek när jag tog ut honom, daah)

och han skulle inte få möjlighet att gilla någon annan, inte träffa någon annan. inte få chansen att ens se en annan som han tycker är vacker. han skulle vara kär i bara mig mig mig mig, för alltid i evighetens evighet.

helst av allt skulle han inte varit kär eller legat med någon innan mig.

men. det där är ju sjukt.

för han är redan allt det där. utan att jag kräver det.

han tycker jag är vackrast, han är kär i mig.

han vill också vara i min ficka, men han är inte nils karlsson pyssling.

och om. bara om. det skulle upphöra, han skulle försvinna.

så har jag ändå känt såhär.

jag är fortfarande jag, och jag kan känna, jag vågade, och jag kan våga igen.

och varför i helvete vill man ens låsa in en människa, tvinga den personen att bara se mig?

jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta på den här tanken, men jag vet vad jag känner iallafall.

och, jag vet. att tack vare att vi levt innan vi träffade varandra den där morgonen på fyllan, så kunde vi uppskatta varandra.

jag har aldrig sett såhär positivt på kärlek.

det finns sunda relationer, det finns relationer med respekt och omtanke.

skärpa och kärlek.

och det har han gett mig. med lite påknuffningar av mig själv.

det är ju soft att kramas med en vacker person.

nu har jag skrivit en novell.

vi hörs.

tack för nyår, tack för fint sällskap.

mitt huvud är fyllt av för mycket, systemet är överbelastat.

jag trycker ctrl+alt+delete, och sover min son för sin middagslur. han är så vacker när han sover och jag vill se det utan att tänka på annat.

ssnd.