libertadjusticia

jag fortsätter där jag slutade. eller så.
jag är inte arg på samma vis längre.
jag har övertaget, litegrann.
det betyder inte att jag slutat tänka på allting.

eller det mesta bleknar när min son ler mot mig.
idag duschade vi tillsammans, han såg mig rätt in i ögonen när jag strök på hans kinder.
länge.
sen log han och jag förstod ytterligare innebörden av att vara lycklig för honom.

inte endast lycklig. mänsklig. en människa som är kapabel att hantera motgångarna på ett sunt sätt.
inte en person som är i ett äktenskap som är en motgång.
som är fruktansvärd. dagliga kriser.
ständig ångest.
vilket gjorde att jag förlorade livslusten. jag förlorade mig själv.
kunde inte hantera någonting på ett bra sätt.
var primitiv. agerade instinktivt som ett vilt djur.
flydde, eller fäktades.
med flydde, så menade jag kuva. jag kuvade mig, anpassade mig, försökte vända ut och in på mig själv.
för att han skulle kunna vara tillräcklig för mig.

allt gjorde jag. flyttade.
tänkte, han vill bo i en stuga i skogen.
att jag ville bo mitt inne i en storstad helst, där man kan gå ner på morgonen och köpa färsk frukt på torget.
färskt bröd. höra hur bussarna och bilarna, tutor och människor startar sin dag. sitta på sin balkong, se ut över staden, se alla färger, alla olika människor. dricka sitt kaffe, röka sin cigarett, mysa i morgonrocken och kanske lyssna på en god låt, eller bläddra i en fin bok.
det satte jag åt sidan.
tänkte, han kanske behöver bo så, och då kommer han bli den här mannen som jag vill ha.

och sådär fortsatte det. the never ending story.
tyvärr.

för även om han inte finns i mitt hjärta längre, så är han ett inslag av min vardag.
han kommer alltid finnas där.
ibland mer än andra gånger.
som i lördags, när jag var tvungen att vända mig till polisen.

då var han där, så nära som han kunde bli.
den ångesten, den äter upp mig.

nu är det bättre. jag litar på att folk ser igenom fasaden.
ser hur han är. inte för att jag ska få upprättelse, utan för att min son ska få det.

jag vill inte att min son ska vara utan sin pappa.
han behöver honom.
och jag tror att han kommer växa in i rollen som far, om han får chansen.

det är han och jag som inte kan leva tillsammans.
om han bara kunde förstå att jag vill ha det lugnt.

för min son.

jag gör ju det här för att uppnå lugn, inre ro, lycka, bygga upp mig själv igen så jag kan vara den mamman jag alltid velat vara.
jag bröt i god tid. eller det är ju relativt. men allt ångrar jag i min relation till honom. utom min son. för honom skulle jag gå igenom samma igen. inte när han fanns. aldrig.
han kommer aldrig få vara med om min destruktiva uppväxt, se bråk, ilska, tårar, hat, våld. aldrig.
min lilla är så liten. så liten. och jag är hoppfull.

jag är så jävla hoppfull. jag längtar till den dagen då jag kan slappna av.
då jag kan umgås med min son, sorgfritt. obesudlat av någonting.

utan bara hans och min relation. som jag kommer ha livslust att bygga upp. livsglädje.
kärlek, hopp, frihet.

inatt skrattade jag som jag inte gjort på så länge. det var en skön känsla. lite knäpp.
jag hade glömt. min son får mig att skratta i hjärtat, vackert.

men det här, var glädje som bubblade, på ett annat sätt. ibland kände jag att jag blev hämmad, som om, men, det här är ju falskt? men som tur var så förstod jag att det inte handlade om falskhet, utan om att jag glömt bort hur det kändes att skratta på riktigt.

det är tragiskt vad jag har slösat bort en massa tid, som jag aldrig kommer få tillbaka.
det skapar sorg i mig. att jag kunde varit någon annan. någon glad.
någon som bröt mönstret och såg sitt eget värde. att det skulle krävas att man blev mamma.
inget fel i det. snarare tvärtom. men ändå.

nu är jag glad. nu är jag någon annan. några år försent, och många, många tårar i onödan.

jag har ett hav med disk i mitt kök, en massa måsten.
och mycket hopp, och lite ångest.

vi hörs.

skriver inte med versaler.
är egentligen så arg att jag bara borde ha caps intryckt och slå hårt på varje tangent.
men jag är för trött för att orka.
tankarna är för jävla överallt för att bli vettiga.

idag är jag rädd, arg, förtvivlad, ledsen, upprörd, fucking livrädd och fylld med kärlek.

när min son vaknar och gråter hest, så springer jag dit som om det vore det sista jag gör.
pussar så han somnar om och tänker, han är värd. jag är värd. vi är värda.
jag gör allt för honom.
säg ingenting annat. för det är osant.

min mage gör ont, eller den mår illa väldigt mycket. en inneboende ångest och stress.
vet inte om det bara är det, och även mitt kontrollbehov.
är ruggigt rädd.

det här är överväldigande för stort för mitt hjärta. det har snurrat ur. bara det. snurrat ur banan.

det mesta i mitt liv är bra, verkligen. min son, min familj.
det som skapar ångest är någonting jag inte räknat med.
eller så har jag det.

hatar att skriva i gåtor, men jag känner mig inte anonym.
jag känner mig övervakad och granskad.
jag är ju trots allt i www.
world wide webb.
det är stort, som världen.
som svält.
som död.

jag finns därute, eller mina ord finns därute.
jag är rädd för att det ska vändas emot mig.

jag har förändrats så mycket.
sen jag blev mamma.
hela mitt egenvärde har blivit så enormt.
från att vara helt absurt nertryckt i skorna, så ser jag mitt värde.
jag tror på mig själv.
jag vet att jag är rakt igenom fantastisk.
det är svårt att tro att jag kunde resa mig från detta.

eller okej.
rakt igenom var väl kanske att ta i.
jag har mina brister.

jag kan låta väldigt sur.
ibland struntar jag i att diska på några timmar.
ibland orkar jag inte laga mat och käkar mackor.
jag kan vara väldigt elak mot folk jag inte gillar.
ibland är jag snäll istället för ärlig för att jag inte orkar ta tag i saker.

jag har fler brister, har jag hört. å andra sidan, så är det kritik från en väldigt opålitlig källa.

MEN JAG VILL INTE ENS SKRIVA OM DIG.

mina tankar flippar ur.
min ekonomi får mig att vilja kasta in handduken, eller råna en jävla bank jävel.
men jag vågar inte. är för feg.
eller för dum.
för de som är så dumma att de åker fast är ju de som sitter i fängelse.
eller?

jag har inte tid att sitta i fängelse.

och jag är förbannad på så jävla mycket saker.

att jag för i helvete försöker göra så jävla rätt hela tiden, men det blir så jävla fel ändå.
karma kan suga kuk.
jag är fan snäll, jag försöker bita i det sura jävla äpplet för min sons skull, stå ut med skit för att han ska ha det bra, men jag blir ändå pissad i huvudet.

är det fel att dra gränser? jag vet fan ingenting längre.

vill hoppas på finare dagar, men jag har hört att det inte händer någonting om man inte gör någonting.
du ska inte tro. du ska inte tro. om du inte sätter fucking fart.

och jag är arg, besviken.
känner mig jävligt dum och lurad av dig ditt jävla as.
fast det inte ens är lugnt att känna så, för vi inte har någonting.
jag tycker bara du är jävligt fittig.
ja, du! du, precis du. du vet att jag saknar dig, och att jag behöver dig. men du skiter i.

jag ska försöka komma ihåg det och hålla mig borta från dig.
eller jag ska. det är fan inte så svårt egentligen, men jag är arg.
sen tänker jag att det är obefogat. för du är du.
och du har alltid varit du. precis som du är nu, du.

jag svär så sjukt mycket känner jag. ibland får man det. motherfucker. din jävla motherfucker.
jag är anonym.
jag är smart, i vanliga fall.
pallar inte vara rätt just nu. bara.
jag är arg.

det är orättvist.
varför drabbar dåliga saker fina människor?
varför händer det fina saker för dåliga människor?

varför finns det så jävla mycket hemska vardagar. för folk.
snuddar jag vid tanken av allt det fruktansvärda som händer hela tiden så dör mitt hjärta en bit.
jag känner mig menlös, värdelös och svag.
jag kan inte göra någonting.

jag kan göra bra för min son, för mig, för min familj.
men resten?
de som inte har en familj?

jag är tacksam, jag är rik, men jag är för det jävligt arg på mycket.
fint att skriva anonymt.

fast allt är bara jävla bullshit. ett ruttet lik. ett illaluktande ruttet lik.
nästan allt.

jag saknar dig. jag saknar dig så jävla mycket. såg dig på film. det kändes som, som om du fanns.
jag hör din röst, jag ser ditt hår. ditt tjocka svarta hår. jag ser dina skrattgropar. jag skrattar med dig, som om du hör. får veta hur rolig och fin och viktig och stark och fin fin fin du var för mig.
visste du? snälla säg att du visste.
att när du kom hem, till mitt, ditt och pappas hem så blev jag så glad.
jag saknade dig, och du fyllde ett tomrum i vårat hem. nu är vårat hem bara tomt bror. du finns inte där.
jag finns inte där. pappa finns där, men han är inte samma.
någon annan borde vara där, men hon är inte där. så det är bara tomt.
allt är annorlunda också. färgerna, golvet, tapeterna, möblerna. atmosfären.
vårat gula kök som vi målade tillsammans är övermålat. kommer du ihåg? jag kommer ihåg.
vi skrattar. jag hör ditt skratt i mina öronsnäckor.
ofta.

idag storebror så stod jag och väntade på min son. att han skulle komma hem till oss. till mig och honom.
han är så vacker min son brorsan. han är det vackraste jag sett i helaste mitt liv.
och kommer alltid vara.
jag saknar dig precis hela tiden. jag skulle vilja dela allt mitt med dig nu.
allt mitt är så extremt nu bror.
det är så jävla fint. och så jävla jävla svårt.
jag hade behövt dina ord bara.
eller typ en kram. eller en tår. eller bara en kaffe med dig.
eller en jävla fylla. jag skiter i vilket.

du bara. bara du. i min soffa. med mig. med min son. i min sorg och min lycka.
en sorg mindre om du var här.
jag är arg, jag är så jävla arg storebror.
jag trivdes med att vara din enda lillasyster.
jävla skit.

jag stod och väntade på min son idag iallafall. det kändes som julafton när man var barn, fast en miljon gånger bättre. jag kunde knappt stå still, och jag tappade begreppet om tiden. jag är kär på en helt annan nivå. allting annat förtvinar bredvid honom.
det kliade i kroppen, kittlades. minuterna var långa, och när jag såg honom, gick dom för fort.

nu har jag honom till på fredag. ja, bror. jag och hans pappa delar på honom.
jag lämnade skiten. jag lämnade det som gjorde mig illa.
kanske försent.
men det enda jag inte ångrar är min son. det enda.

jag behöver dig så jävla mycket.
mina minnen börjar bli konstiga.
jag minns dom, alla jag har, men jag vill minnas fler.
skapa fler helst.

kan inte det här bara vara en period som jag kan berätta för dig om sen, om hur det var att vara utan dig?
och att vi sen kan gå vinterpromenader tillsammans och göra rökringar av kylan?
prata om allt och inget och skratta i kör. schyrra rå?

jag lovar att inte gå miste om en enda grej den här gången. inte missa någonting av dig.
du har lärt mig så mycket. eller din äckliga jävla död har gjort det.
tack, eller vadfan man fucking säger jävla pissskitjävelhora.

jag uppskattar folk på annat sätt. jag är också livrädd.
minsta tanke om att mista någon jag älskar återkallar känslan och jag faller i hål.
mörka djupa, livrädda hål.

jag älskar dig så mycket, och det hjälpte inte. du stannade inte kvar.
ingen lyssnar på HUR mycket man älskar. det gjorde ingen skillnad.

min son. min syster. min systerson. min systerdotter. min pappa.

jag hör dig bli argare. jag kan låta som dig ibland tycker jag. när jag blir arg.
vi var samma, men ändå inte.

jag orkar inte skriva mer. mina ögon svider. och jag har jävla måsten.

typ. disk. eh.

piss.