libertadjusticia

"men i varje fall.

det jag sa"

haha. faktiskt.

det där sa en ung tjej, med väldigt dålig insikt på tåget.

hon och hennes fem kompisar hördes mycket, på ett väldigt okej sätt, trots att klockan inte ens var halv 8.

på morgonen.

de hade sköna samtal och vi skrattade mycket. efteråt. inte då, såklart.

hon tyckte motsatt vad alla andra tyckte, blev snabbt utklassad med vettiga argument, och hade självklart svårt att erkänna det, ta den förnedringen.

men, det bästa, hon fick sista ordet, höll fast vid sin åsikt, utan att behöva upprepa allt.

genialiskt, och smått pinsamt.

nog om det.

min telefon har varit av i flera dagar, och trots saknad av kontakt med omvärlden många gånger, så har det varit helt fantastiskt skönt, på en och samma gång.

när jag slog på den, var jag nervös. dels för att jag kanske fått hybris och trodde att smsen skulle ramla in, snubbla och armbåga sig fram över varandra.

och ja, att då få inga mess, hade ju varit traumatiskt.

det gick bra, jag fick svenskt-lagomt antal mess och jag kände mig laaavvd.

men. oron. oye! fan. jag börjar bli jävligt arg. och sjukt pissigt orolig.

jag har för mycket erfarenhet av den känslan, någon försvinner.

den sista gången är allt för färsk i minnet och påverkar mig negativt.

honom fick vi inte åter.

du din jävel, om du läser det här, och sitter och gömmer dig någonstans, ha åtminstonde the fucking vett och skriv att du lever. bra eller dåligt, lycklig eller förjävligt pissigt, jag vill veta att det går att kommunicera med dig.

MIN LUR FUNKAR NU. FÖRLÅT om den inte gjort det när du hört av dig. testa igen!

förstår du det? jag kan förstå att du tröttnade hjärtat, att det suger där, att du försöker bryta dig loss.

men det här är fan inte det bästa sättet. ALLA är oroliga. INGEN vet någonting om dig.

inte ens dina närmaste.

det får mig att få panik.

det betyder att du kanske rymde först, men att det nu är knas, på riktigt.

du är efterlyst. jag hatar att snuten jagar dig, men samtidigt har de fler resurser för att hitta dig.

jag har en barnvagn. den har ingen motor och en knubbig unge i sig, helt osnabbt fordon, du vet.

det är inte jag som kontaktat dem. snuten alltså.

jag har inte varit hemma på skitlänge. jag lämnade dörren upplåst så du kunde ta dig in om du kom hit.

jag hoppades att hitta dig sovandes på min soffa med varmt kaffe i magen och snus i käften.

vart fan är du? jag är orolig fan. din guldtia, din faster. en snäll sån.

jag försöker tänka på annat också, annars skulle jag tappa det.

idag t.ex. skickade jag en insändare till metro.

ja, exakt så bitter har jag blivit.

ne, bara skoja. insändaren är skickad, men inte alls bitter.

jag blev förbannad först.

hade en snuskigt oförskämt bra morgon, med sol och kärlek och skratt och sällskap.

med vind i sjalen och bara ben.

man kan ha klänning tidigt utan att frysa. high fucking five.

jag kände mig vacker, tillsammans med mannen.

och han är vackrast.

när jag går med honom så ser jag inte om någon annan är fin.

(klart jag gör, ba skoja. men oftast är jag halvblind)

det är lite underligt, men jag är kär.

hans ögon förtrollar.

allting var glatt och ljust.

trodde jag.

läste tidningen direkt efter att jag vinkat.

vinkat länge.

insändaren gjorde mig upprörd.

tanten (jag tror det var en tant, lät som det)

gick till anfall mot ensamstående föräldrar.

att vi ska sluta gnälla.

att det är vårat eget fel att vi är ensamstående och det är inte statens ansvar.

vi får alltså, skylla oss själva om vi är fattiga.

och ja.

skönaste avslutet:

"Bli inte ensamstående föräldrar om ni vet att ni inte klarar av det!"

BAAAHAHAHAHAHA.

nu garvar jag, då, kokade jag.

kärringjävel. började knåpa ihop ett svar.

då får jag samtalen from hell och oron blir verklig.

rädslan blev verklig, därav texten ovan av oro.

jag slutade läsa tidning, sluta tänka, tittade bara ut från bussfönstret och koncentrerade mig på andningen.

när jag kom hem, skrev jag ett jävligt, enligt mig själv, bra svar på insändaren, med många sköna små saker i, jag hoppas den publiceras imorgon..

helt obitter, high five till mig. igen. (hybris, ignore..)

idag kommer min älsklingsälskling hem också, min underbara solstråle.

som jag saknat och längtat och tjurat och bittrat och insett, och saknat ännu mer, och halvdött och ÅNGRAT att jag inte sprang sprang sprang fort efter att ha kläckt ut honom, till ett land där det inte är kallt.

men det är okej. idag kommer han hem, och jag får snuffsa och mysa med honom nästan så mycket som jag vill.

innan vi ska till syster och fira henne.

jag lever i en sån härlig tid just nu, samtidigt som den pissar mig i huvudet med jämna mellanrum.

men det är livet, och överlag, så hanterar jag det ganska bra.

midsommar var fantastisk, min familjeband blir bara starkare och starkare, och då är vänner inräknade.

alla är inräknade och jag bubblar av kärlek bara av tanken.

trots mamma på sjukhus. (hans mamma, men det är samma)

trots syskonbarn borta. (helt sjukt att skriva det där. jag hoppas på att få dela med dig snart igen, OK)

trots saknad av son så det gör fysiskt ont. (han kommer hem idag!)

listan med downsides kan göras lång. vilken tur att plus-listan är fett med lång den med.

idag, familjehäng igen, efter några dagar.

i helgen, fyller jag år. jag har min pojke, min familj, min man, mina vänner och solen på min sida.

åldern också, faktiskt.

och, jag ska få tatuera mig i helgen. ni märker ju. bortskämd är man!

tanten i tidningen, kanske hade rätt ;)

saknar massa också. ni vet vilka ni är. (jag är ganska bra på att säga det iallafall. ska bli bättre på att visa..)

ssnd.

ssnd.

hör av dig fan, snälla.

jag har ingen lur, så skriv här, eller på ansiktsboken, eller kom till oss, hem liksom.

vill bara veta att du mår bra, det är mellan dig och mig <3

älskar dig.

ssnd.

det var ett tag sen.

det var många låtsas-bra stunder sen.

det var helt fantastiskt många underbartperfektbra-stunder sen.

idag tappade jag helt bort mig själv.

jag läste ett skämt, som inte var ett skämt och på en hel minut, som kändes som kanske 2 sekunder, rasade i princip hela min värld.

mycket av det som gör mig lycklig bara rann mig ur händerna och jag bröt ihop.

jag trodde, att kärleken i mitt liv, var pappa till en flicka, som heter det som han och jag (ok, iallafall jag på senaste tiden) drömt om att vår dotter skulle få heta i framtiden.

hon bodde i finland med sin mamma, och mamman, som skrev det här skämtet, ville ha en far till sin dotter.

jag vet att de träffades innan han och jag träffades, samt att de sågs i början på året.

mina tankar behövde samlas, utan telefon och kontakt med omvärlden, samt mannen som var och köpte mat till mig, så fick jag hantera chocken själv.

jag satte mig upp, för jag fick ingen luft. jag ville kräkas och promenera på samma gång.

men jag var helt paralyserad.

han är redan pappa. jag och min son, jag vet att han älskar oss.

men han har en dotter i ett annat land, som har hans gröna ögon, som han måste finnas för.

SÅKLART.

jag skulle finnas kvar vid hans sida och klia honom på ryggen, så ofta jag kunde.

men världen skulle förändras.

trots att vi älskar varandra.

sen mitt i det där, insåg jag att det skulle lösa sig.

jag samlade mina egna tankar, och just då klev han innanför dörren, med ett leende, sin keps och varma, godluktande pizzor. han frågade vad det var, och pussade mig, fortfarande med ett leende.

jag kände hur mycket jag älskade honom och berättade allt.

att när jag fick ansvaret att övervaka hans konto på ansiktsboken, så fick jag reda på en nyhet, eller ett skämt, eller någonting som inte var meningen att jag skulle hitta.

det var inte som jag trodde, och en stund så hatade jag den där tjejen enkom för att hon raserade min värld, med ett jävla practical joke.

sen ville jag träffa henne och ta en kaffe, för att typ tacka henne för en wake up call, om hur skört allting är.

även om hon ringde från helvetet :)

direkt när vi skrattade åt hela upplevelsen, jag fick mat i magen, efter att jag kedjerökt för att släppa mitt chocktillstånd, så kom tårarna.

de var många, och jag kunde inte sluta.

där kom min anledning till titeln.

älskling tårkade tårar, kramade, kliade, pillade i mitt hår, pussade mina ögonlock, fram tills dess att jag fick ur mig allt.

hur mycket jag behöver en paus. hur mycket jag behöver sitta ner, andas, vila, skriva av mig.

samla mina tankar.

själv.

jag har delat med älskade människor för länge nu, så mitt konto är övertrasserat.

jag bryter ihop för ingenting, och allting.

allt är upp och ner, och jag behöver andas, luft, tystnad, mindre intryck.

jag saknar min son så att det gör fysiskt ont i hela kroppen.

jag klarar snart inte en sekund till utan att få lukta i vecket mellan hans hals och hans haka.

jag vill känna hans doft bakom örat och pilla i hans underbara bruna hår.

jag vill få hans blöta pussar, och se hans vackra mun le och höra hans skratt bubbla i magen.

min älskade lilla pojke.

och samtidigt, så vet jag att han har det bra.

fantastiskt bra.

jag önskar att jag kunde ge honom det finaste jag har, hela tiden.

som det ego man är.

jag önskar att du var med i fredags finaste pojken.

vi var många, hela familjen, åt alla håll och kanter.

den enda som fattades var du.

du, och morbror, han du bär ditt mellannamn efter.

min storebror.

ni var där, men båda fattades.

jag hatar det.

jag hatar att vara ifrån dig.

som det ego jag är.

förlåt då.

jag är lite trött.

folk sliter och drar i mig.

och gör dem inte det, så känner jag mig ensammast i världen.

jag är inte det.

men jag behöver vara det för att känna mig stabil igen.

inget fel i att vara svag.

det är just det.

måste sluta vara stark, hela tiden.

ssnd.

ångrade allt.

märker hur jag blir när jag inte skriver på ett tag.

när fingrarna rör sig över tangentbordet, så känns det bara underligt.

min senaste tid, sen jag skrev sist har varit mest upp.

som i upp och ner.

den har spenderats med liten, som bara blir större.

med vänner, som bara blir finare.

i solen, som nu verkar ha dragit. jävla skit.

med mannen, som just idag, var ett år sen jag träffade.

på jobbet, som nu inte längre är mitt, kanske typ?

jag var på årets första och troligtvis sista festival, och det var helt fint.

jag fyller snart år, och jag har knappt tänkt på det, men nu när det närmar sig

så känner jag lite ångest.

inte åldersnoja, den skiter jag i. vore soft att bli lite äldre, visare och snyggare, lite fortare.

det jag tänker på mest, är ångesten över att jag befinner mig ungefär nästan på samma ställe som förut.

lyckligare, såklart.

även visare och faktiskt snyggare.

men jag önskar att jag var lite mer ekonomiskt trygg.

att jag hade lite fler rum, en liten bil mer, och lite mer lugn.

lite mindre kaos med min sons pappa också.

men där har jag nästan gett upp hoppet.

bara att ställa sig in på att det kommer se ut såhär.

min älskade lilla unge gjorde illa sig i lördags.

det gick snabbt, han vickade på den stora klockan, och innan jag hann springa fram, så föll en prydnad ner.

på hans snok.

det såg ut att gå bra (och det gjorde det, men chocken var total)

sen vände han sig om, med tårar och ledsen mun.

på lillnäsan var det ett sår, och det blödde.

han lät mig göra rent, han satt stilla och strök på min arm samtidigt.

mina ögon tårades för jag kände mig som en idiot.

mannen pussade och kramade på oss båda, tog över, jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen.

och hans pappa.

berättade vad som hade hänt.

han hörde att jag var skärrad i luren.

det måste han ha gjort.

istället för att fråga hur vår son mådde, tog han chansen i akt, för att trycka ner mig.

lasta på ångest, skrika på mig.

berätta för mig hur dålig jävla mamma jag är.

att vi inte har någon jävla tillsyn.

jag tappade det.

jag kan inte förstå.

kan inte ens det nu när jag skriver av mig om det.

jag försökte få ur mig det jag kände, det gick sådär.

nu vet jag att det bästa hade varit att inte höja rösten.

även om jag sa det han behövde höra.

han började psyka mig.

"hur ramlade han egentligen i lekparken häromveckan, va!?"

"det händer lite för ofta, liite för ofta"

jag försökte låta det rinna av mig, men fan vad svårt det är.

att han trots flera mil ifrån, kunde lyckas göra situationen värre, vägra lägga på, fast han visste att jag hade pojken att ta hand om.

fokuserade på helt fel saker.

och jag blir rädd. jag hatar att han faktiskt kan få mig att bryta ihop.

att han kan komma åt mig.

att han får mig att känna mig ännu sämre.

efter att liten somnat, med plåster på näsan, hårt omhållen av oss båda.

så grät jag. som ett barn.

jag kunde inte sluta.

kan inte för någonting i världen förstå hur man kan bete sig på det viset som hans pappa gjorde.

vi åkte in med liten till närsjukhuset, för säkerhetsskull. jag tappade all logik och förmåga att tänka själv.

när vi kom dit så log läkaren, kramade om mig, klappade mig på kinden och sa att det inte var någon fara alls.

jag log och andades rätt för första gången på fyra timmar.

hon sa det jag visste hela tiden, egentligen. olyckor händer. barn ramlar hela tiden.

förbered dig, för fler sår kommer han få.

jag ville döda hans pappa ännu mer efter det där.

men jag lovar, jag ska inte.

imorgon åker han iväg, med sin pappa.

är borta i en vecka och jag dör bara av att tänka på det.

jag mår illa av att tänka på att möta den där människan imorgon.

vad han kommer säga och vad han kommer göra.

jag är faktiskt lite rädd. det är helt jävla nerbrytande att känna såhär.

som jag fantiserar om att bara, inte lämna tillbaka honom.

bara hålla om honom hårt och vägra. jag vet att det inte går.

att jag inte kan. men det vore helt underbart.

att alltid få lukta på honom när han sover.

varje dag.

att inte behöva påminna mig själv om att nej, det är inte han som låter, han är inte ens här, utan att bara veta, att han är där.

det är inte inbillning, det är inte saknaden som gör att jag hör honom andas och gny i sängen.

lillen pratar.

han säger äppel (äpple) och anton-bileen (auto är bil på spanska, tjatar hål i huvudet på honom tror jag, för nu kompromissar han och säger just, anton-bilen istället) han säger whaaaat och agua, hoppa, titta, mamma, pappa, koool (skor..) vagnen, ocoyo (pocoyo, en sjukt söt tecknad figur, som ser ut exakt som han själv) ajjeee (när han gör illa sig) han säger no, nej, ne-e, aaa, caca (bajs) pichi (kiss) lecke ( leche, mjölk på eespaanska..) baby, flor (blomma) bus (buss ;) ) trin (tren, tåg..) kaka, pan (bröd) tata (morfar) och alla ord jag inte riktigt begriper, får han mig att förstå, genom att ta min hand, peka, visa, hoppa, skutta, göra grimarser, och självklart hittar han på eget babbel som får alla hjärtan att skutta till.

han sjunger och dansar, kan rörelserna till imsevimse, blinka lilla stjärna, han hämtar sitt täcke och myser ner sig i kuddhögen vid tven, han kommer och pussas och kramas på eget initiativ, han klappar mig på kinden och ber om att få bli buren, nära. han argumenterar och förhandlar till sin egen fördel och jag inser, att jisses, pojken är en helt fantastisk liten person.

jag kan inte riktigt med ord beskriva hur mycket jag älskar och saknar min lilla, varenda sekund jag är ifrån honom. hans skratt bubblar kvar i mig, jag lever på bilder och filmklipp när han drar iväg, och när jag får tillbaka honom, har jag missat massvis.

han visar mig allt han kan och jag kan inte låta bli att gå sönder litegrann, jag önskar jag var där, hela tiden.

för att sluta skriva med tårar i ögonisarna. går jag över till någonting annat.

idag tänker jag bara njuta av tiden med liten iallafall.

snart ska han vakna, han är sjuk så jag låter honom sova precis så länge han vill..

idag är det ett år sen jag träffade mannen som har förgyllt mitt liv ytterligare.

ett år sen vi firade midsommar ihop.

tacksam är jag att vi träffades den där natten/morgonen i somras och jag valde att ge honom mitt nummer.

tacksam är jag att vi träffades den där sommardagen två veckor efter det och drack lite öl i det avskilda.

tacksam är jag att han mötte upp mig några timmar efter det och att han, innan han ens sagt hej, kysste mig, precis som jag velat göra hela dagen.

tacksam är jag att jag sa det, och att vi skrattade åt det.

det var dagen innan midsommar.

vi somnade in tillsammans och vaknade upp tillsammans.

på just midsommar.

mitt villkor för att fira den tillsammans med honom, var att vi skulle ses innan.

och jag fick som jag ville.

jag tror vi båda fick det.

nu är han en gjuten del i mitt liv, han är fortfarande kvar, vi gör varandra lyckliga, och jag kan inte tänka mig att inte dela fler år tillsammans med just honom.

kan inte någon bara plinga på, ge mig en trea i vasastan, en liten skruttig bil och några miljoner, så jag kan få bort den sista skitklumpen i magen?

tråkigt girig. okej.

tack. ssnd.