libertadjusticia

jul har hänt.

en massa annat har hänt.

en massa tragiskt, en del som får det att vridas i magen på mig.

jag tänker på hans familj, och jag pallar inte riktigt.

jag dricker snabbkaffe, fast att jag har vanligt.

för jag är lat. för att jag är trött. för att jag idag känner mig ganska oengagerad, uttråkad, och lite ensam.

jag saknar en massa folk, men orkar inte riktigt ta tag i det.

kommer göra det imorgon, men det har jag lite ångest över.

känner mig lite ynklig ni vet, sådär, när man känner sig liten och vill bli omhållen och klappad på.

kanske bara är jag, men det står jag ändå för.

att man vill umgås, men man orkar inte. man vill äta, men det är jobbigt att laga någonting.

man vill ha snus men orkar inte gå och köpa. nu kan jag förvisso inte heller.

no cash money flow, eller någon som ser efter min son under tiden.

nu är det dessutom för jävla sent, så inget skit i krokarna har öppet.

jag.bor.på.landet.jäla.skit.

och han, han som brukar vara den, som gör det, har sjukt mycket större och viktigare saker att göra.

om det tolkas fel, som om jag har ironi i mina bokstäver, så är det fel.

jag önskar jag kunde hjälpa honom med det han gör nu, det han går igenom.

jag gör så gott jag kan, men känner mig ganska maktlös.

man gör det när man kommer i kontakt med döden.

jag pratar med folk. folk från malmö, och jag känner en saknad som kramar om mitt hjärta och lockar fram tårar i mina ögon. jag hatar avstånd. jag hatar saknad, som inte går att göra någonting åt.

min son. honom kan jag prata om.

han är så sjukt bäst.

han har fått sina vinterkläder nu och han är garanterat den sötaste pepparkakspojken jag sett.

han babblar mer och mer.

han låtsasgrinar när han inte får som han vill, sen blinkar han med ena ögat och ser busig ut, och ler.

idag blev vi bjudna på middag.

det tog lång tid innan han log mot honom, han den långa som kom från ingenstans och kramade hans mamma.

haha, han mindes inte honom.

men sen dansade de ihop och kastade nudlar. och trummade med kinapinnar.

fina dem.

julafton var fin. faktiskt.

vi sa ifrån. vi var vuxna i min vuxna systers hem med hennes vuxna man som vuxet sa ifrån.

det var fett.

jag älskar min familj.

mitt hjärta växer också.

hans familj känns som min, jag känner mig hemma i den och jag gillar att vi är en del av den.

de är äkta.

de är fina.

jag kan vara mig själv helt och hållet och det värdesätter jag.

jag hatar min blogg nu, så jag skippar den..

ssnd.

precis så är det.

rosakärleksbubblig i hjärtat.

snart är det jul. typ i övermorgon.

det skiter jag i.

för jag har inte köpt en endast julklapp.

har inte min son hos mig nu.

men jag vet att allt sådant kommer lösa sig på fredag.

när jag hämtar min son, och vi firar jul ihop.

presenterna kommer vara helt irrelevanta, för han är med mig.

det är minusgrader också. brutala sådana.

kom nästan precis innanför dörren, jag sprang de metrarna från bussen.

så kallt var det.

och även om jag hade en underbar morgon i kärlekenstecken, så SUGER kylan.

min väns bebis är snart här och jag drömde om det inatt.

hennes lilla pojke var så otroligt otroligt vacker.

jag drömde att jag hälsade på, körde en hyrd bil upp.

med sällskap. med honom. haha.

och vi körde hela natten, och kom fram på förmiddagen (okej att norrland är långt bort, men jag minns det nog som värre än vad det är..)och där var han. jag tog honom i min famn, i er hall där.

med spegelväggen. och jag satte mig på golvet, och han tittade på mig, och rörde sin lilla lilla dreggelmun och tittade rakt in i mina ögon.

och jag grät vännen. han var så fin, tårarna rann, mer än vad de gjorde efter min förlossning.

(kan vara finare gråt för att jag inte blidde pillad på i kussan i drömmen)

sen vaknade jag. du bara skrattade och var stolt.

jag förstod den känslan, rakt av.

jag gissar på att om drömmen fortsatt, så hade vi pratat om allt möjligt, från slempropp till smärtande bröstvårtor, och din karl och "min karl" hade antingen varit aningen besvärade, helt med, eller redan inne och spelat tvspel.

jag saknar er vännen.

sen, sista delen i rubriken. present från hjärtat.

jag har tänkt, vridit och vänt på den här presenten, och kommer som tur nog är fram till samma slutsats hela tiden.

ta emot den.

igår, igår köpte han en present till min son.

inte vilken present som helst.

inte en present för att vinna hans hjärta.

för det har han redan gjort.

inte för att vinna mitt hjärta.

för det är också redan avcheckat.

utan, för att vi har vunnit hans hjärta.

och det är ju verkligen inte så konstigt heller.

men hans present.

han har observerat oss.

han vill vara en del av det.

och han har gett bort det som är värdefullt.

egentligen inte den materiella presenten, utan tanken bakom den.

min son ska vara varm när han leker på dagis.

han ska dessutom vara torr.

också slippa anstränga ihjäl sig för att leka i snön, utan ha någonting enkelt att röra sig i på gården.

det ska inte blåsa in kall luft, eller halka in kall snö.

inte heller vatten från vattenpölarna på våren och hösten.

han får dessutom vara sjukt snygg samtidigt, i ett jättefint polarn-set, i den härligaste chokladbruna färgen.

han kommer vara min egna lilla pepparkaksgubbe när jag hämtar honom på dagis, och det ska jag kalla honom också.

varför?

jo, han har det här, för att han den där ville ge bort det i julklapp till min son.

han skulle haft den endå, när jag köpt den.

men nu finns det en massa kärlek insytt i sömmarna på den där grejen också.

från honom, till oss.

för att balansera ut det totala smöret, ska jag också skriva ner hans kommentar på mitt ifrågasättande till att köpa detta dyra i julklapp. jag är kär, och han är charmig, så tolka inte in för mycket i nästa mening, haha.

jag: men nej, det behövs inte. du behöver verkligen inte.

han: om du tror att det är för att komma innanför dina trosor jag gör det här, så har du fel. snarare tvärtom. skoja! det är för att ni är viktiga för mig.

ja, jag är kär. och samtidigt som jag skrev det där, haha, så tänkte jag ta bort det. men skiter i.

vi förstår varandra in i det djupaste.

"du passar mig. in på djupet"

så det så!

snart kommer min älskade pojk hem, på julefirande. jag längtar.

idag insåg jag att jag bodde på landet också. eller okej, nästan. men oj vad jag inte är en landsbygsmänniska.

vet inte ens hur det stavas, så fuck it. storstadsmänniska dock, det kan jag stava till.

(pinsamt om jag felstavat nu)

det handlar inte så mycket om att jag inte gillar landet egentligen.

det finns bara en massa jag inte gillar med det.

långa bussresor, som går väldigt sällan.

långa bussresor med en full buss, utan en kotte som inte tittar ut och låtsas som om det finns någonting jätteintressant att se där utanför.

det är långt till allt.

långt till pizzerior, macker, systembolag, krogar, vänner, värme, bio, folk.

allting är långt borta.

folk pratar så lite som möjligt för att inte slösa sin energi, som de behöver för att gå de 14km hem, till deras HUS.

annars är det bara bilar. som åker runt, långt. utan att tuta eller hytta med fingret.

utan som bara, åker förbi.

jag gillar tunnelbanan.

jag gillar, trots att jag har typ klaustrofobi, att åka som en liten sardin i en burk och le åt främlingar för att vi sitter i samma trånga kalla skit denna onsdagsmorgon.

pendeln fungerar tom också, man ser folk, nytt folk. aldrig samma folk nästan.

fint folk, fult folk. galet och tråkigt normalt folk.

sen, åker man för långt, så blir det återigen ett land.

jag gjorde slut med en person för att han kommunicerad som en bonde.

kort och konsist.

utan att lägga ner ork eller energi på det.

kvinnofolket ska bara få höra va de ska göra, sen fåre va nog. gnäll å gnäll äre när man komme hem från jobbe, då säg man ba scch, knip. så knip hon, på rätt ställe.

nej, nu överdriver jag. men nästan. alla bönder är säkert inte så.

men för att vara på den säkra sidan, så har jag tagit motsatsen till det.

och oj vad jag trivs.

en kommunikativ, intelligent och skärpt man.

som har koll på sina känslor, kan uttrycka dem och vara öppen.

ärlig. rak. vacker och genuin.

han som ser mina intressen, tankar, värderingar och principer. mina känslor.

och det handlar inte om att jag är kvinna och han är man.

utan om att vi är människor, två individer som är intresserade av varandra.

det gör under. mhm. så. summan av det hela är iallafall att jag måste flytta.

såpass att det är gångavstånd till tuben, men också en kort sträcka till pendeln.

drömmen vore sumpan. åh, sundbyberg.

ssnd.

en såndär bra lördag.

då det känns fint i hjärtat, jag har sovit gott och jag har skrattet latent, nästan så det kommer ut, hela tiden.

och det är konstigt egentligen.

för jag borde vara ångestladdad, förbannad och trött.

jag är det också, men det är mer latent än den fina känslan som tagit över.

min son sover på mig. han är lite dålig.

hade en närkamp med soffbordet när han hade ett av sina charmigaste moments, och slog i munnen.

lätt såndär huvudskakning gissar jag på. vet att det heter annat, men om någon söker på det, på gOOgle, så kommer min blogg visas där typ, och det är lite onödigt att ta viktig space när folk söker på det.

joråsååaaatt.. haha.

men min dag igår. vilken bra dag.

jag fick en impuls att ta mig ut i snökaoset, med en pulka. inte bara med en pulka, utan med en son i också.

en son, som är min son, som HATAR ytterkläder in i djupet av sitt hjärta.

jag ville ha snus, okej..

han springer runt, i blöja och pyjamas, lyckligast på jorden, då ska jag klä på honom alla de varmaste kläderna jag kan hitta.

ni kan förstå att han hatade mig, och min dumma idé, och mest den där jävla pulkan som han inte ens bett om att få sitta i.

han är för lik mig. han ville inte ens nudda snön.

jag älskar honom så jävla mycket.

han är för bra för att vara sann känner jag ibland.

men vi tog oss ut iallafall.

jag kände blickarna från bilisterna, när jag försökte ta mig över övergångsstället i god tid, innan det blev rött, med en stor jävla pulka, med en lammfäll på, samtidigt som jag bar min unge, galet påpälsad liten knodd, som nästan väger lika mycket som jag, och på samma gång försöka få bort mössan ur ögonen på mig själv så jag kunde undvika VALLARNA av snö.

har jag nämnt detta, jag HATAR vintern. när man måste vara i den, utomhus.

jag kan få vissa sånadär myskänslor, åh, man har mysiga kläder och mys-myser.

men det är oftast bara på film och på låtsas, eller väldigt korta stunder.

jag hade mycket hellre gått till macken med min unge i bara blöja, på en trehjuling, och spatsera över övergångsstället med solen i ögonen och på vägen hem med en glass i högsta hugg. men det kanske bara är jag..

nåväl. vi tog oss helskinnat dit och hem, sen umgicks vi.

han gillar inte gifflar, vilket är oroväckande.

han kan ju inte vara min unge då?

ba skoja. han är det, bergis.

han har börjat hångla, med precis allting och vadsomhelst.

sticker ut sin tunga och slickar på ALLT.

det låter helt sjukt, men det är så jävla roligt.

han ser ut som en galen teletubbie, jag vägrar ha på honom annat än pyjamas när vi bara är hemma.

helstrumpa, där hans rumpa ser helt genialisk ut, och han är mysigast i världen att kramas med.

han pussade på mig, minst 30 ggr, utan att överdriva. gissa om jag blev tårögd då?

han är så bäst.

jag ville inte natta honom, han var underbar att hänga med. han var vaken länge, på sitt charmigaste humör, när vi fick besök.

alltså fortsatte fredagen vara precis så bra som den var innan, fast att min ögonsten snarkade i sin säng.

vi delade som vanligt, och det var så bra som det alltid är. vi somnade för att väckas på det mysigaste sättet av min lilla, han klappade på min hand och när jag öppnade ögonen log han så jag smälte.

dagen har iallafall varit bäst. en dag fylld med bevis på att han är min.

och så spännande att se, hur svårt det är att hålla fokus och en tanke när man är i hans upptäckarålder.

allting stör, intryck överallt ifrån.

en god tanke kan ersättas av att man går förbi någonting spännande.

SOM SIN EGEN NAPP!

han är så rolig.

i en kvart satt han och la en matsked på sin hand, för att sen låtsas bli överraskad och tappa den, och han lät. oooh!

hans experiment är fascinerande.

nu sover han dock, ska snart väckas, barn blir tydligen sömniga efter ett lag i huvudet.

jag är sjukt orolig, men försöker vara lugn. okej.

idag försökte jag stå på mig också.

i vanliga fall är jag så oerhört konflikträdd när det kommer till honom.

jag undviker det, tills jag har fått hjälp att inse att jag inte gör det av rätt anledningar.

jag kan inte undvika konflikt för hans skull, för att det är smidigast att inte wake up the beast..

inte heller för min skull, för att jag slipper drama eller mailterror.

jag insåg att jag måste ta det, för min sons skull.

för mig handlar det bara om honom, då får mina jävla handlingar visa det också.

men jag får skuld levererat. i stora lastbilslaster. båtlaster. flyglaster.

med skuld. jag försöker slå bort den. jag försöker minnas mina egna känslor och inte påverkas av hans äckliga falska påståenden som ska få mig att må så dåligt som jag kan må.

men det är svårt.

han trycker på rätt knappar, och han gör det av fel anledningar.

jag önskar saker och ting var annorlunda.

att han inte snackade ner mig. att han inte såg det som en jävla tävling, kamp, maktkamp.

inte ett jävla tvspel där han behöver använda sig av olika tekniker, strategier och jävla fusk-kommandon.

jag är trött på dig ditt vider. jag önskar jag kunde få ur mig det här på andra vis än arga jävla ord och tårar.

för det hjälper inte ett skit. du får inga arga ord, för då blir det värre.

du ser inte mina tårar för du är inte värd dem ditt as, det har du aldrig varit.

jag är bara trött okej. började det här inlägget med varma gosiga känslor, avslutade på det vis jag absolut inte ville.

för jag är nöjd. jag har världens finaste son. världens finaste syster, världens finaste vänner.

och jag är kär i världens finaste man.

ssnd.

tänker inte försöka.

har tänkt blogga länge, skriva någon rad, någonting glatt när jag känt mig glad.

någonting dystert när jag känt mig dyster.

istället har jag skitit i det, rakt av, helt o hållet, blankt.

dagarna har gått.

typ minst 10 st sen jag skrev sist.

vad har hänt?

min son kan minst 10 nya saker.

nu ligger han och snarkar bredvid mig, i sin säng.

om jag skulle gå på känslor och inte ryggproblem skulle han få sova precis nära intill och jag skulle pussa på hans nos och hans kinder hela tiden, hela natten.

en dag, ska jag ha minst en 1,20 säng. med fet bäddmadrass, stora mjuka täcken, minst 2.

sen en massa kuddar. minst 10. och filtar. minst 2. och jävligt schyssta lakan och sängkläder. minst typ, så jag kan byta utan att vara utan medan de tvättas.

om det inte märks, så är jag så jävla trött på att ha en 90 säng. vet ni hur osoft det är att kramas i en sådan?

visst, nära, och gosigt. men bara tills man somnar. sen ligger man som en och en annan retarderad och försöker rymmas, utan att vara ihopklämd mot nattduksbordet eller spjälsängen.

en natt så vaknar jag och ser honom, med halva kroppen utanför, det enda som gör att han inte dimper ner i golvet, är att han har ansiktet pressat mot nattduksbordet, som är påväg bort, och han har näsan emot.

ni vet, sådär som när man trycker ansiktet mot skyltfönster när man fular sig.

eller är liten. han hade gristryne okej, och det var så jävla roligt.

anledningen till att jag hamnade här från början är att fejan inte fungerar alls som det ska.

det irriterar mig att det hakar upp sig, men inte lika mycket som det irriterar mig att jag ens bryr mig.

jag är förvisso aningen irriterad allmänt.

har inget nikotin, alls. hela dagen har gått, och jag har inte haft tillfälle att styra nytt.

jag hatar vintern. jag hatar verkligen vintern.

jag begriper inte hur jag ska orka med flera flera flera vintrar till.

jag måste styra detta på något vis.

men man ska ändå vara tacksam.

jag har tak över huvudet.

jag är mätt.

jag och min son har det vi behöver.

så det så.

nu hatar jag mitt blogginlägg, så jag lägger ner, och glor på något annat skit istället för mina egna ord.

snart kommer min fina väns bebis ut, jag längtar.

snart är det jul, och det är ju kul, för barnen.

snart är det nyår, och det kommer bli så fint. det är jag säker på.

ssnd.

så var det idag med. fast den började i en större säng än min egna.

med "min" favoritmänniska.

nerburrade under täcket vägrade vi gå upp i det kalla rummet, så vi försov oss.

eller han gjorde.

på favoritplatsen, där axeln blir hals och man känner skägget, och känner doften av honom, där somnade jag om.

fick kaffe och bulle på vägen, och tro det eller ej, så blev jag än lite kärare idag. jag trodde inte det var möjligt.

få en puss, sen att han säger, det pirrar i hela bröstet när jag pussar dig för jag är så kär, gör att mitt pirr i bröstet blir intensivare.

jag förstår inte. snart 7 månader sen vi sågs för första gången. jag trodde det var mindre, och mycket mer.

jag är förvirrad. hur kan det kännas såhär?

igår pratade vi. som vanligt, om allt, fast om nya saker. såna saker som var sjukt fina att prata om.

som vad som gick runt i våra huvuden vid olika tillfällen. första gången vi sågs. första gången vi sov ihop. första gången han träffade min son.

han pratade om hur vi umgås. att vi alltid har så roligt ihop. skrattar, pratar, gråter och upplever ihop. delar.

att vi inte gör någonting speciellt när vi umgås bara han och jag, som mest hyr vi en film.

men vi umgås. delar varenda sekund på något vis, har ett djup.

och har roligt.

sen umgås vi med min son, då händer det saker hela tiden. men vi gör ändå inte så mycket. lagar mat ihop, leker, skrattar, nattar och myser. diskar plockar städar. samtidigt som vi hela tiden ser varandra, pratar med varandra.

uppskattar varandra.

jag är förbryllad. trodde inte det fanns på riktigt.

och sista kategorin. med våra vänner. när vi går ut, gör stan farlig och umgås med våra finaste människor.

då vi rör oss i olika rum, men med som ett gummiband som osynligt bara finns mellan oss.

det bandet, de blickarna och den kärlek vi har för varandra uppmärksammas.

folk ser den, och det är värdefullt. inte att förglömma hur sinnesjukt roligt vi har ihop.

minnen vi delar i alla dessa olika sätt att umgås på, är många, och vackra.

jag är glad, oerhört glad att jag träffade på den här människan. att jag får lära känna honom.

jag är jättekär, om ni missat det. och det här är bloggen där jag får säga allting. fast det är skönt också.

jag vågar säga till personen det berör också. numer.

tillbaka till min älskade finaste son. jag har klippt hans lugg, han har den absolut skönaste beatles-frippan nu.

det var inte riktigt med flit, men jag kan inte låta bli att attack-pussa honom.

han låter som en liten vovve, en katt, en tiger, en apa och nuffsar med sin näsa som en kanin, och gör med läpparna som en fisk. han har lärt sig att snurra tills han ramlar, och det är lika roligt varje gång. tycker vi. han och jag då.

någonting han alltid älskat är att få hålla handen när han ska sova. han gör sin lilla till en liten knut, som man ska krama om med hela sin hand. eller så tar han handen, så man har handflatan mot hans kind. hans ansikte ryms i min hand. hans lilla näve ryms i min. ibland tänker jag på den dagen då inte det är aktuellt längre. då hans händer är större än mina, och kanske håriga. och hans röst är mörk, och hans ansikte skäggigt.

det känns sinnessjukt. och spännande.

idag fick jag försöka lära min son någonting som kallas tålamod. sånt som jag har i överflöd ni vet.

jag skulle bre mackor. han ville så gärna ha ost, att han frenetiskt tuggade på påsen för att nå osten.

det fungerade inte. det smakade illa också tror jag för han gjorde den sötaste äcklade minen jag sett.

han kissade på golvet idag också. hans blick, han såg så skamsen ut. jag bar bort honom, för att han inte skulle gå i kisset, log mot honom och sa att det inte var någon fara. då kom han smygandes bakom mig, ställde sig och kollade på sina små fötter, och vågade knappt se mig i ögonen. jag log mot honom igen, sa, älskade, det är helt okej, ge mig en puss snäällaaa. då kom han fram, gav mig en puss, log, och sprang för att snurra lite.

han är så bäst min lilla unge.

söndagen. söndagen var dagen då jag trodde att jag inte skulle kunna resa mig ur sängen. jag klarade det.

jag gjorde precis exakt det jag ville den dagen. den var helt genomsjuk. men jag var med de människor jag ville vara med. gjorde exakt det jag ville göra, kände mina känslor och lät mig inte påverkas av annat.

jag gjorde helt rätt. jag hade en bra dag, överlag och jag fick vara helt mig själv. storebror var med mig, och jag vet att han hade velat göra exakt samma tillsammans med mig. utom depp-delen såklart. vilken skulle varit onödig om han var med på riktigt.

jag är för trött. för oinspirerad. ska hjälpa vännen.

ssnd.