libertadjusticia

skadestånd för våldtäkt på 14-årigflicka: 50.000 kronor.

skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor.

vart ligger rättvisans jävla prioriteringar?

är det detta rättväsende vi ska lita på?

revolucion för i helvete.

öppna ögonen och gråt er till sömns, eller gör någonting.

för att beskriva rubriken. horunge är inget dåligt ord. men jag blir bara helt jävla arg.

en hora är ingenting negativt i sig, det är en produkt av ovanstående orättvisor. (inte detta fall. men orättvisan)

av det kommer det barn ibland. och det är inte en dålig människa för det.

utan också en produkt av det. orättvisan och en jävla gud, allah, buddha och alla jävla armar.

och allt skit som bara blundar för allt. för alla äckel.

skall man fortsätta efter denna jävla logik?

så borde man få nobelsfredspris och bli ordförande för fn's mänskligarättighets kommision.

men bara om man börjar med att skjuta några i toppen.

det här är inte klokt.

vi är fler.

låt oss organisera oss. snälla. fatta prylar. det är dags nu.

och inget jävla felvänt och bakofram puss efter det här. fuck you baklänges istället.

uoy kcuf.

jag har vänt på dygnet den här helgen.

i torsdags skulle jag ut en stund, i goda, väldigt goda vänners sällskap.

ta ett, kanske två glas vin, mingla, gunga till fin musik, prata med hans mamma, umgås med hans syster, vara med min vän som jag träffade genom honom, och hans bästa vänner.

hans förra kärlek och alla hans systers vänner, och kunder. (hon äger en smyckesbutik okej)

det handlade mycket om honom i torsdags faktiskt.

och jag såg framemot det.

för ni vet, hans folk har blivit mitt folk. det är så fint folk, som man gillar på riktigt. som man trivs med och kan finnas för. det blev en toppenkväll. det är mina vänner också. på allvar. såna man kan lita på.

inte alls som planerat, men garanterat minnen för livet.

vi twistade, dansade till beatles och samba. beyoncé och eloise. house of pain med jump around också, såklart!

den fick oss nästan utslängda. haha. så går det när man inte röjer på stureplan.

det finns äckliga vakter överallt annars. fett att erkänna. vi, vi, de utan backslick och kavaj, vi äger ställena på stureplan. med våra sneakers och adidashoodies och ryssmössor. vi äger!

summan av torsdag var alltså ingen sömn förrän på morgonen, sen var det dubstep på fredagen.

däremellan hann jag möta min fina fina pappa, tillsammans med min fina fina vän och ta en kaffe.

inne i stan, vi frös tills vi hittade ett fik. och vi pratade och skrattade. min pappa är grym.

sen hem, duscha, få över vänner och hänga, för att sedan dansa dubstep. kroppen var trött och sa ifrån.

men biljetterna var köpta, och jag tog inte min möjlighet att åka till malmö.

så, jag körde.

trött och sliten dansade jag, för att sedan ta nattbuss hem med vännen. hon den fina. vi har hängt i säkert 72 timmar i sträck. vi var varit med varandra hela tiden. och vi bor ute i orten. knas med bussarna gjorde att vi stod i 20 minuter och väntade i 120 minusgrader. det kändes så. minst. jag HATAR Sverige. eller SLerige. inte för en massa sånadär anledningar som SD skulle kasta ut mig för. utan för att det är kallt. så sjukt kallt och kollektivtrafiken för folk som inte har råd att bo mitt inne i fucking smeten, är KASS.

varför bor vi här? kan någon svara på det? för jag glömmer det.

varje jävla vinter glömmer jag det. jag struntar faktiskt i jultomten med sina söta röda mongobyxor och snöklädda granar. speciellt när det är 540 minusgrader och det blåser på det, så det känns som 1807 minusgrader, och ja. på det lägger vi till lite iskall slask, som blöter ner dina skor med isvatten.

mmm, tack så mycket. varför välja ett land där man kan surfa på julafton, när man kan få det häär?

det är ju mysigt att tända adventsljustaken i föönstreet.

nej. men jag gillar sverige. iallafall svensk sommar, vår och höst. inte slutet på hösten. men början.

så, hälften av året typ, är det värdelöst att bo här. så ni vet. om ni inte redan visste.

men visst, åka pulka är kul. skridskor också ibland. och ikväll var det mysigt att se snön falla. visst. men jag satt inomhus.

vi tog iallafall en bulle. en taxi. en livboj. vi skulle ha dött annars kändes det som. så kallt var det.

och jag tackade mig själv för att jag tagit min vinterjacka och leggings under mina jeans. klapp på axeln.

mössa också. halsduk. vantar. mhm. jag hade gått all in. trots det var det kallt.

skitväder.

ett hus i spanien drömmen från hans håll lät helt plötsligt inte så tokig.

förstår du vad kylan gör med mig?

jag bestämde då mig för att aldrig mer gå ut. vi ses i april utomhus gott folk. tills dess rör jag mig inomhus.

ba skoja. måste hämta min son. det är värt allt.

sen dess har vi varit här. hon och jag. ätit, glott på top gear, sovit för att kropparna behövde det.

jag har blivit gammal! ba skoja. det var en urladdning.

den här helgen var min paus från många ansvar.

men tro mig, verkligen inte andra.

vad man förändras som mamma. helt medveten om vad mina handlingar kan innebära för min son.

så jag var inte helt knäpp gott folk. jag är fortfarande vuxen i alla mina ansvar.

tråkigt nog är det så. eller nått.

jag har sovit dåligt, jag har ätit ganska dåligt. men jag har mått otroligt bra.

men människor som finns där. och skratt, tårar, upplevelser som fick mig att växa.

därför skrev jag det här jätteunderliga inlägget halv sex på morgonen. för jag vänt på dygnet och har min paus.

om några timmar knackar ansvaret på dörren igen.

då ska jag till biblioteket. hämta ut mina böcker, skriva om allt möjligt, storhandla och sen, åka hem till min syster och mina fina syskonbarn, julpynta och baka pepparkakor. tända första adventsljuset. sakna min son sådär extramycket för att det smärtar i hjärtat att han inte är med, och inte heller hans morbror. men också vara väldigt väldigt omgiven av såndär kärlek som gör mig lycklig, och ger mig en paus.

ssnd.

har varit utan internet ett bra tag nu, och det har gett mig tid till annat.

inte ens viktigt. utan snarare tvärtom. oviktigt.

nästan exakt 20dagar sen jag skrev. tre veckor.

jag skulle vilja skriva någonting fint och känsloladdat men jag gissar på att om jag fortsätter skriva så blir det bara en massa, det här har jag gjort, och det här, och just det, det där.

men jag vill inte skriva så.

min lilla underbara grabb somnade för en stund sen.

det händer så mycket i hans utveckling att jag nästan blir lite rädd.

vill inte missa någonting. inte glömma någonting.

men det gör jag. jag missar. inte glömmer. inte än så länge.

men missar. jag hatar att jag missar. saknaden blir bara mer och mer påtaglig.

hela tiden. jag försöker kväva den. och den där jävla skulden.

jag försöker trycka ner skulden, och bara acceptera.

men det är så sjukt svårt.

idag pratade han i telefon. han skrattade, han sa hola, och bye bye.

han tog förvisso senare upp min bankdosa och snackade med någon i den med.

men det spelar ingen roll.

han fattar vissa prylar iallafall.

han fattar att han gillar honom.

jag läste precis flera inlägg i min egen blogg.

saker och ting har hänt.

detsamma är, men min rädsla tar över.

vad händer? vad händer om han tänker på det jag frågade honom, efter hans personliga fråga och säger, vi kör.

jag vill, och vi testar?

vad vill jag? vill jag? vad försvinner och vad tillkommer? vilken förändring kommer ske?

inom mig? för oss? jag är fan livrädd.

det är skönt att skriva ut det. erkänna att jag inte vet allt, inte fattar allt och är jävligt rädd för förändring.

uh, jag blir helt matt.

en sak som hänt som jag faktiskt kan skriva som en blogg-händelse är den dagen då det hände en massa underligheter.

vi var ute. vi var många. saker spårade ur och jag har aldrig känt mig så maktlös och liten.

det spelar ingen roll hur arg jag är.

hur mycket jag än vill vara som hulken så är jag fortfarande bara 165 och en halv cm lång och väger 55kg.

jag är helt chanslös.

det ska det bli ändring på förövrigt. det låter helt sjukt.

men det är sanningen.

varken kan eller vill utveckla vidare, jag vill bara skriva ner och minnas.

och jag är arg, för andra saker.

som att ingenting bara flyter på.

som att jag inte får en jävla lägenhet.

som att jag är trött att vända på varenda jävla krona.

som att jag är förbannat jävla lack på den äckliga vintern och att inte ha en jävla bil.

såna saker.

som att jag är jävligt trött på att inte kunna ordna saker och ting utan en jävla massa hjälp.

som jag inte pallar be om.

jag är förbannat trött på att inte ha nära till en jävla sopstation, och att vi måste källsortera.

att min jävla lägenhet ser ut som en sopptipp i ett hörn, med kartong, mjukplast och en jävla massa glasburkar.

som att det inte spelar någon jävla roll hur jag möblerar och gör fint, för det är fortfarande kallt i den här pisslägenheten, det är fortfarande världens sämsta förbindelser härifrån till resten av världen.

jag är förbannad på att jag skulle kunna flytta om jag inte var låst till ett jävla sepe som har köpt en bostadsrätt här, så jag måste anpassa mig till honom.

jag är också jävligt trött på att behöva plugga när jag inte vill, det jag inte vill.

jag är förbannad för att jag inte har en liten fin lägenhet på söder med stora fönster, trägolv och en kakelugn som vi kan grilla marshmellows i. vet inte hur det stavas men skiter i det nu.

jag är förbannad för att jag har så mycket ideér av vad jag vill skapa, jag vill göra mina jävla möbler och ha skitiga färgiga kläder och skapa vackra saker i trä, och inte kan för att det är upplagt så det ska vara en jävla omöjlighet och kamp att förverkliga sina drömmar.

jag vill inte ens ha saker. jag vill göra saker. det som gör mig lycklig.

jag vil sitta på en jävla skitbalkong med ett glas vin och bli tårögd av att vara precis där jag vill i livet.

jag blir också jävligt arg när jag läser det här som jag själv skriver för att jag inte är fucking nöjd.

jag har världens vackraste unge som ger mig all lycka jag behöver, men trots det så sitter jag och gnäller.

fyfan vad patetisk jag känner mig.

men jag vill ha ett kök. ett riktigt kök. med ugn och fläkt.

med ett stort slitet vackert träbord som rymmer en massa personer, som man inte behöver vara rädd om.

jag vill laga middag åt folk jag älskar varje dag utan att halvt dö av matoset och svedan i ögonen.

jag blir arg.

jag vill att min son ska ha sin yta och få sprida ut sina leksaker överallt där utan att jag går på hans leksaker och får så ont att jag vill dunka huvudet i väggen.

jag vill att han ska ha en egen dörr, med sitt namn på, där han har sin sagosäng med draperier där han kan krypa undan.

jag vill ha en lägenhet med många stora fönster med stora vackra gardiner av tjockt vackert tyg som man kan leka kurragömma bakom.

jag kan tom sänka mina önskningar, bara en lägenhet där jag kan leka kurragömma utan att synas hela jävla tiden.

men sen är jag också glad. jag är officiellt skild nu, och det ger mig faktiskt lyckorus några gånger per dag.

när jag ringde tingsrätten och fick det bekräftat så blev kvinnan i luren förvånad över hur lycklig jag lät.

i vanliga fall ska man väl vara ledsen.

jag är bara fri.

och jag omges av värdefulla människor, vänner som finns där och får mig att glömma det tunga ibland.

de får mig att orka andas och härda ut.

de får mig att skratta åt vissa bekymmer, som att det är så jävla kallt att jag på riktigt kan bryta ihop för att jag hatar att frysa. det gör ont i kroppen att frysa. det är dumt och sjukt onödigt att frysa.

det påminner mig om att jag inte heller har råd att flyga iväg till varmare breddgrader och ligga på stranden medan min son springer runt naken och leker i sanden.

det påminner mig om att hans pappa vägrar låta mig åka utomlands med min son innan han fyllt nio.

av de mest idiotiska anledningarna.

nej. nu har jag varit arg nog. jag borde boota om och vara lite glad med.

iallafall synligt här. för jag är det.

saker och ting ordnar sig alltid och när jag andas och slappnar av så ser jag lösningar istället för hinder.

jag lägger ner nu.

och, påminner. jag är överdriven i skrift. det är inte så farligt egentligen. typish.

ssnd.

mina ögon har oräkneliga gånger tårats av att se min bebis gå.

min bebis. min lilla som knappt har levt den tid som jag spenderat med att öppna kylskåpet under min livstid.

fast som samtidigt känns så självklar, att han alltid varit här och alltid borde ha.

han går runt. mycket. gulligt, det absolut sötaste jag sett.

han snurrar och skrattar. går fram och tillbaka.

tillochmed i sömnen.

jag är så stolt. han skakar sina små axlar till musiken och skakar sin wompa.

igår hittade jag en brödpåse i hallen. som han systematiskt fyllt med diverse sköna grejer.

en sked. en tändare. en rosa byggkloss. en napp. och en matsked låg i en sko.

underhållande att se vad han roar sig med. öppnar och stänger lådor. lägger roliga saker däri.

hämtar sin vattenmugg, ställer den på ett element. går ett varv. hämtar den igen. dricker.

ställer den på ett annat element. och så kan han hålla på.

min uppgift är, att titta på honom. för när han ser att jag inte kollar så blir han arg.

kollar jag så skrattar han, ler stolt och kommer och pussas. förstå att man är kär.

han går runt mig. i cirklar. runt och runt, snurrar på plats. stannar, vänder.

jag kan underhålla mig själv med att kolla på honom hur länge som helst.

igår när han vaknade mitt i natten så låg jag och kollade på honom.

såpass länge att jag glömde att han, han som jag är kär i på ett vuxet sätt väntade på mig.

jag blev påmind när han la sig bredvid mig och kollade på min son med samma kärlek i blicken.

inte samma.

men tillräckligt. mer än tillräckligt.

han såg samma sak.

imorgon ska jag hem till min syster. och mina syskonbarn. det kommer bli så mega.

jag har saknat er.

känsloyttring förvirrar också, förresten.

jag ska chilla. men röv, vad fint det är att vara kär.

ssnd.

jag tänkte på er. alla ni som läser mina ord.

jag kände mig elak, rent ut sagt.

jag kände mig som en taskig person som är en känslomässig bergochdalbana.

ambivalent så det heter duga, och ni, ni måste hänga med i svängarna.

jag är verkligen en känslomänniska. i synnerhet här.

i min blogg, där jag är närmast helt hemlig, och de som läser är viktiga för mig.

då kan jag vara mig själv, men jag har inte tänkt på hur det kan påverka.

ett massa fram och tillbaka i mina känslor, jag skriver precis vad jag känner och jag i skrift är hur dramatisk och känslofylld som helst.

men jag tänker också att vi, vi är samma.

jag tänker på de som jag vet har min blogg som något som är värt att läsa.

vi är samma, vi har en massa bagage som gör att vi förstår andra saker än vad vi ser.

sår som har rört oss, påverkat oss enda in i själen.

jag omger mig av er, av oss.

som har upplevt knas.

i familjen.

i kärleken.

i livet.

jag tänker på varenda en av er och tänker, ni förstår.

och du vännen, dina kommentarer värmer mig ända in.

att du är stolt över mig är galet stort.

tack.

jag lär mig hela tiden.

precis hela tiden.

nu har jag lärt mig mer om mig själv.

min egna förmåga att tänka, den tror jag fan på.

jag trodde att det skulle vara som det varit innan.

det skulle vara som jag varit innan.

långsint, som en dum elefant. inte för att elefanter är dumma. utan just jag var en elefant som aldrig glömmer och på det är dum nog att minnas saker utan vikt.

men så var det inte. inte ens lite.

vet ni varför? för att VI är olika.

vi är inte som det vi jag var med den där andra personen.

inte ens lite. ljusår apart.

jag stannade som sagt hos honom den natten.

trots vilja att fly.

den här mannen klamrar sig fast.

inte på ett psykopatiskt obehagligt sätt.

utan ett medvetet kärleksfullt sätt.

jag begriper ibland varför. för att vi är fina.

jag är fin och min son är mer än det.

och när jag tänker på det är det inget mysterium.

men när jag ser honom.

den här personen som enligt mig är bland det bästa man träffa på en ljus juninatt på fyllan.

eller nej, inte bland det bästa.

det bästa. att träffa på. någonsin.

som är allt som han är, varför, varför i allsin dar väljer han att hänga sig fast vid mig. och i sin tur oss?

det skulle kunna vara enklare för honom.

jag liksom, jag, som råder alla att hålla sig borta från personer med barn.

trots att jag själv har det. det beror nog på dramat som var när jag själv var i den relationen, med barn sen tidigare. jag inser nu att det inte var det som var problemet. det var pappan. det var vi, tillsammans som var uh.

iallafall så har jag avrått honom. sprattlat med mina armar och ben för att förklara vad han ger sig in i.

bara varit mig själv, bara varit det jag behöver vara.

gett det jag orkat ge. krävt nada tillbaka.

och ändå fått. i överflöd har jag fått.

varför? inte för att jag bett om det.

utan för att han är så, av sin egen natur.

jag begriper inte det. men jag insåg det. jag insåg att mina rädslor är mina, och ingenting verkligt.

han gick upp till jobbet, och jag hade den här olustiga känslan kvar, trots att allt var fint.

trots att jag, upprepade gånger bara märkte att det var inget krångel, så letade jag.

med mina superduperkänsliga hökögon letade jag efter förändringen.

en blick, en beröring, en ton. den kom inte. han var som vanligt, det var jag som var störd.

jag och hans systerdotter, den bästa, umgicks hela dagen.

hon övertalade mig att stanna i samråd med sin morbror och vi somnade i soffan.

vaknade av att han kom hem.

vi åkte hem till mig. och jag. jag valde att prioritera.

jag valde att lyssna in, på mig själv och situationen.

jag valde att lära. att det är såhär det kan se ut.

missförstånd, och att det sedan reds ut.

på riktigt. utan några men.

utan några saker som tas upp senare.

utan bara, att det är, löst. komplikationsfritt.

bara jobbigt under den tiden som det faktiskt är.

sen är det över.

vilket i sig är så fint.

vilket jag är stolt över.

igår innan vi somnade, när jag tänkte på er, på honom, saknad av min son också.

då sa han det.

jag är kär i dig.

och jag, fick säga det till honom tillbaka.

ssnd.

idag är det måndag. en såndär måndag som är som alla andra måndagar. då vissas vardag börjar och den känns sådär motigt tung. mina dagar är alla likadana. det är inte måndag till söndag. det är ha min son dagar, och inte ha min son dagar. mina inte ha min son dagar brukar vara aktiva på ett helt annat sätt. jag saknar min unge. imorgon kommer han hem. detta innebär att en massa saker ska göras innan, vilket ger mig ångest. varför? för jag prioriterat som en barnunge de dagar han varit borta. jag måste sluta med det. inatt fick jag ångest över det. bara låg och tänkte på allt jag måste göra, som jag skjutit undan för andra saker. det är ingen som kommer sopa upp den misären åt mig inte. det får jag göra helt själv. jag pratar mycket om ångest. men det är ganska lugnt ändå vill jag tillägga. det löser sig alltid, på något jävla vis landar jag alltid på fötterna. typ.

min torsdag var som sagt mega. sen fredag och lördag innan kvällen var typ. jag vet inte. som en dimma.

lördagkväll var en kväll jag kommer minnas. det var jag, min vän från yngre dagar, hennes vän, hennes väns flickvän och sen en vän från kiruna. och min vän, min vän från mitt bostadsområde. bara kvinnor, bara starka kvinnor också, med karaktär, personligthet, viljor, åsikter och principer som tog över stället. jag trivdes i det sällskapet. vi skrattade högt och tog för oss, pratade allvar och viktiga saker. so far so good.

sen, blev det underligt. eller nej, inte riktigt. det var trevligt ett bra tag till. de flesta åkte hem, och vi som blev kvar mötte upp en ny hop människor. varav han var en av dom. samt hans vänner. som jag numer anser vara mina också, men saksamma.

småtjaffs, missförstånd och alkoholpåverkan bidrog till en välbekant magkänsla som jag inte alls vill snudda vid.

det var obehagligt. jag hatar att tänka på det nu, det är överspelat och det påminner egentligen inte alls om någon diskussion jag varit med om innan. utan det var kommunikativt, konstruktivt och det löste sig.

men fyfan vad jag är rädd. jag måste förstå att man inte alltid kommer komma överens, att det ibland kommer bli någon form av slitning, och att lösningen inte är att fly. för fan vad jag ville fly. bara sticka, utan någonting och aldrig se mig tillbaka igen. och det var inte ens någonting att fly för. han såg min rädsla, han såg mina nojor och lugnade mig. han fick mig att stanna hos honom den natten ändå, trots allt.

jag är tacksam för det. jag lärde mig någonting om mig själv, men tråkigt nog så backade jag också. jag vet inte vad jag ska göra av det. mår illa när jag tänker på det. mår illa när jag ser regnet utanför.

hoppas båda illamåenderna slutar så fort jag inte ser det som får mig att vilja kräkas längre.

vi pratade om det. han sa att det inte är första gången vi inte tyckt samma, och garanterat inte sista, men att vi måste kunna prata om det också. missförstånd sker och det viktiga då är att inte ta varandras känslor för givet. inte ta någonting för givet. fråga, prata, ta reda på. jag är bara ovan vid det, ett intresse att reda ut.

och, jag har så svårt att glömma. små ord som sätter sig. som är för små att ta upp. för stora för att ignorera.

jag är som en stor dum elefant ibland och jag är rädd att sabba saker för att jag är som jag är.

vi har redan pratat, saker kändes bra, och överspelat och klart. vi badade tillsammans i skum och olja, med ljus, musik och cider. med kärlek och värme. vi delade hela söndagen i varma fina känslor, med skratt och välmående.

trots det, så sitter jag här och har den här jävla känslan i mig. jag hatar att vara såhär rädd. jag som är så sjukt ball annars. ba skoja. men ändå. jag har allvarliga issues. hur lång tid kommer det här sitta kvar? så länge jag tillåter det? så länge det behövs? när kommer det här börja påverka andra saker, och sakta men säkert infektera oss, och blickarna kommer förändras, tonläget och beröringen? jag kanske drar i för stora spakar nu, men det var ju för i helvete precis det här jag inte ville. jag har inte tid, ork eller lust med det här.

för mitt hjärta skulle inte bara gå sönder, det skulle typ, pulveriseras. och jag orkar inte dammsuga ihop det.

ssnd.