kärlek, familj, barnvagn i vardagsrummet och skönhet.
en såndär dag då bloggen kändes som ett måste.
den känns ofta så numer.
ibland är det för att man är arg.
vill skriva av sig.
eller less, ledsen.
eller tom jävligt ångestfylld och vill berätta om det.
men sen ett tag tillbaka så är det så blandat.
mycket kärlek och fint.
det är viktigt att skriva ner.
för det är så lätt att glömma och sluta uppskatta.
jag lär mig saker hela tiden.
om mig själv.
om min son.
och om honom.
tillsammans är vi fantastiska.
alla tre.
jag har för första gången i mitt liv få känna av att ha min egna familj.
jag har varit mamma länge, och med min son är vi en familj.
såklart.
med min syster och hennes fina.
med min pappa och med mina vänner med såklart.
men det här.
med tre.
bara vi tre, som jobbar för samma och tillsammans.
med en trygghet jag inte känt förut.
det är nytt.
helt ny kärlek som jag värderar varje sekund i.
på den lilla stunden jag fokuserade på det här så hann min son hitta på ett bus.
haha.
jag upptäckte honom och frågade vad han gjorde, då asgarvade han och sprang och gömde sig.
han hade hittat socker på bordet, haha.
han är så rolig.
nåväl.
tillbaka till kärleken mellan oss tre.
min son ville ut på promenad med honom idag när jag stekte pannkakor.
han drog i sina egna kläder, hämtade vår kärlek och pekade mot dörren.
så de gick.
han vinkade åt mig, modigt i sin alltför stora overall och mössan som tänkte ögonbrynen för den var för stor, den med..
jag kommenterar inte sånt vet ni.
han får klä min son precis som han vill när de är med varandra.
det är kärlek mellan dem.
och de gick.
de tog en massa tid på sig, kom tillbaka.
han ville hämta pulkan.
men min son ville åka vagn och visade det tydligt.
så försvann de igen.
ensam kvar med mina pannkakor och ett stort leende på läpparna, där insåg jag hur fint vi har det.
min ögonsten somnade i hans famn efter maten.
då fick mamma och "pappa" några fina stunder med varandra utan bebis.
varken vaken eller i magen, haha.
sen la vi oss bredvid honom och somnade tillsammans.
blev väckta av bebispussar båda två.
middag och stunder då jag lär mig.
jag är så stolt.
jag har en stolthet som har varit i vägen för mig.
men med honom kan jag stänga av den och be om ursäkt för misstag jag gör.
problemet: vi är båda otroligt envisa och stolta.
det är not good.
men, som tur är, så är vi kommunikation felfri.
jag kan säga.
jag känner mig själv, jag kan backa flera gånger, svälja min förbannade stolthet och ta det.
jag håller inte räkningen, men blir det för mycket, för många gånger, så slutar jag.
då tappar man varandra.
han förstod och höll med, bad om ursäkt och ja. han är stolt, så otroligt stolt.
som jag..
vi löste det.
och hela tiden. jämt.
varje sekund vi är med varandra så får han mig att känna mig som den vackraste varelsen på jorden.
hur är det möjligt?
jag tror honom också.
vilket säger massor.
att vara med någon som uttrycker i olika fantastiska ord hur vacker han tycker jag är.
och jag håller med.
och jag tycker samma om honom.
man kan inte älska om man inte älskar sig själv.
ja, nu har jag insett det.
lite senare än alla andra.
men jag är trögare, och intensivare och en riktig romantiker.
nu får jag vara det, utan det destruktiva.
fyfan vad fint.
äntligen liksom..
vi var hos min syster och co, samt pappa igår.
utan att säga för mycket.
men jag har hittat rätt.
ssnd.
wow. kärlek, älsk, trygghet och galna dagar. familia.
jag vet inte vart jag ska börja.
eller hur jag ska formulera mig.
jag kör bara. det här ju faktiskt rent krasst mest för min egen skull.
jag vill minnas varje sekund av de senaste dagarna, för de uppfyllde mig med kärlek jag inte riktigt upplevt förut.
ni vet.
sånadär stunder man sparar i hjärtebanken och minnesbanken och aldrig glömmer bort.
det man kommer berätta genom åren, som några av sina bästa dagar..
jag berättar till att börja med från den dagen då jag blir barnfri.
för det var då kaozet började.
innan var det kärlek med min unge. det sparar jag också i minnesbanken såklart.
torsdag får jag ett samtal.
jag ska infinna mig hos min fina vän, min kärleks bästa vän, han, konstnären med ett hjärta större än universum, det vackraste leendet och de finaste orden för att beskriva MIN skönhet.
klocken 19 ska jag vara där. jag ska inte förbi systemet.
jag ska bara vara där, då.
den informationen får jag av min kärleks bästa vän.
hon den fina som håller på med teater och berättade en hemlighet för mig.
att min kärlek har hamnat i sin dröm. tro mig. det har jag med.
jag lyder. självklart.
har ingen aning om vad de planerat.
hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig det.
kommer dit, där är de två, med en färdig middag, med efterrätt, mängder med vin och annat skoj, till mitt förfogande.
jag får kramar från hjärtat och blir inbjuden.
några glas vin och några ciggaretter senare (ja, det går sådär med att inte feströka. men come on. värsta kvällen)
så får jag reda på att en hemlig gäst är påväg.
som de inte känner så väl, men som kommer för min skull.
sen börjar vackra vänner droppa in. med mer mat, mer kramar, mer kärlek och mer värme.
välbekanta ansikten, min kärleks vänner, och jag saknade honom mer än någonsin.
fast han var där. ändå, ni vet.
efter massa mat, matkoma och skratt så man kissar ner sig, så blir det en promenad i kylan, poesikväll.
en upplevelse utan liknelse.
jag önskar jag vågade dela med mig mer av mina texter, min musik.
det var inspirerande.
flera öl på en krog i närheten, med samtal som gjorde att jag visste att dessa människor älskar mig och vi håller varandra om ryggen, så tog vi oss tillbaka till utgångsläget.
tiden var halv för mycket, och tidigt på morgonen somnar vi allihopa i hans lägenhet, med stearinljus och musik i bakgrunden, i en stor hög, utspridda på madrasser och soffor.
väldigt några timmar senare vaknar jag och ser min vän. han har en stor bild på sin projektor som föreställer mig.
jag skrattar och är faktiskt fin.
och han målar av mig. med de vackraste färgerna.
jag fotar hans ryggtavla i smyg, hans verk i smyg innan han upptäcker mig och vi umgås.
det är en ära.
den här personen var min favoritkonstnär, redan innan han målade av mig, såklart.
han har en talang jag hänförs av, och att han målar mig, lilla jag, är stort.
dagen gick, och jag tog mig efter många om och men, vidare till nästa fest. min systers fest.
för hennes man, för deras radhus.
upp på tåget igen och bara vara det bästa jag kan. mig själv.
i de bästa vännernas sällskap.
i bästa människornas sällskap.
och efter saknad från en annan planet, så kom han äntligen hem.
hem till mig.
hem till vår och sin familj.
min kärlek.
kvällen var fulländad, och det slutade inte där.
vi fick sova ihop, vakna ihop.
trots total huvudvärk och fortfarande berusad, så var det in underbar bakisdag.
de bästa, järngänget hängde kvar.
hela min stora familj, i form av syster, systers man, syskonbarn, min pappa, min kärlek och mina bästa vänner, så delade vi misären som ändå var kantrad av skratt och välmående.
för att efter denna fina dag, springa vidare till en middag, som jag "beställt" för hans skull.
en hel ny hop med vackra människor, som är familj.
världens mest uppstyrda bakismiddag.
med vackra ord som delades. nyheter och skratt, historier om barndom och en massa annat hemligt och fint.
efter den middagen åkte vi hem.
delade minnen, hemligheter, fina stunder, skratt, den mest intima stund någonsin.
och vi hade också ett gräl.
vårt första, där jag återigen blev riktigt rädd.
drog i stora växlar, agerade, som den trasiga person jag är.
rädslan gjorde att jag sa saker, som jag inte menade.
han med.
som tur var, vet jag, att ingenting av det jag eller han sa, menat för att göra illa.
inte menat att vara respektlöst.
inte menat att såra, förstöra.
vi tyckte inte ens olika.
det var ett stort missförstånd.
jag blottade mitt hjärta, alla mina rädslor.
jag är rädd att förstöra dig, förstöra oss, pga mina rädslor.
att inte prata, är vägen till ett helvete.
att sluta bry sig är vägen till ett helvete.
att inte sova nära, är vägen till ett helvete.
han förstod, han sa rätt, han sa att vi komma tycka olika, den tanken måste jag vänja mig vid.
det betyder inte att allt är kört.
vi är inte ni. han sa det. jag är inte han. du är inte den du var med honom.
och framförallt så är inte vi det ni var.
jag grät. på riktigt.
av lättnad, av kärlek, av total trygghet och värme.
och där, när han höll om mig, nära, andades varmt i min nacke, torkade mina tårar, så kom de orden som jag någonstans vetat att de är. men jag har inte vågat säga.
jag älskar dig.
och jag svarade.
jag älskar dig med.
jag kan knappt tro att det är sant. allting fungerar, har alltid gjort.
och som det känns nu.
kommer alltid göra.
allt återstår att se.
men mina rädslor ska inte vara det som driver det dit.
vi tar en dag i taget.
dagen efter det underbara avslutet, så var det en familjedag.
umgänge med honom och hans systerdotter.
för att sen åka och träffa hans syster.
i hennes butik.
där jag fick vara centrumet bland en massa människor.
där jag fick vara mig själv, och se honom bredvid mig bara njuta av att vi är vi.
där jag var en del i hans familj.
precis som han är i min.
vi är familj helt enkelt.
la familia.
vidare till hans mamma.
köpa pizzor på vägen i all sin enkelhet.
mötte upp vänner som följde med.
spenderade timmar med vin och pizza, skratt och kärlek.
SEN bio. 3D för att vara exakt.
med honom, hans mamma, hans syster, vår vän och vi.
finaste stunderna i mitt liv har jag haft dessa dagar.
delade timmarna efter bion med vår fantastiska konstnärsvän för att sen ta en varm taxi hem.
skratta, prata i timmar tills vi efter en varm stund somnade i varandras armar.
nu sitter jag mittemot dem.
min son och mitt livs kärlek. för det är han.
det är dem förvisso.
mina kärlekar äter semla ihop, har lekt och skrattat ihop medan jag sitter och skriver världens kärleksbrev till
honom, som han aldrig kommer få läsa.
jag visar istället. säger. men det här, är för mig, och för er. som vill höra, att er vän mår bra.
och jag andas djupt, insuper kärleken som man nästan kan skära genom i luften och längtar efter framtiden.
det är omvälvande. phu.
imorgon ska vi lämna honom på förskolan ihop.
där det går så bra så bra.
han gråter inte längre.
han matvägrar inte längre.
han leker och somnar själv.
livet är fan underbart just nu.
han har tagit ledigt från jobbet för att lämna honom med mig.
han vill dela livet med oss.
sen ska vi luncha tillsammans. möta vänner tillsammans.
tiden tillsammans smakar sommar. alltså, bra.
och ja. en dålig grej.
det är dags att ta sig mod att av praktiska skäl berätta för min sons pappa att det ser ut såhär.
stålsätter mig, försöker att inte ta för mycket hänsyn, inte vara alltför rädd.
inte alltför ärlig.
bara konkret.
wish me luck.
ssnd!
saknad, ny upptäckt, och samtal.
jag borde, som vanligt, sova.
klockan är fruktansvärt mycket.
men saknaden gör att jag inte kan tänka på annat.
googlade ditt namn älskade unge, och det finns en ö, utanför mammas "hemland" som heter, precis som du.
är inte det galet?
det visste jag inte om, och installerar både det ena och det andra programmet för att få en skymt av denna fantastiska plats.
och sen läser jag, om hur stor ön är, om dess historia. vad som har hänt där.
det fanns guld där en gång i tiden. det bodde folk där en gång i tiden.
ön är grön, så vacker och så långt bort.
all den här informationen gör inte att du är bredvid mig.
men det känns lite bättre.
jag ska berätta om den också. vi kanske kan åka dit någongång. bara för att.
jag tänker på dig, och mitt hjärta fylls.
ser små fragment av våra stunder tillsammans och hela tiden, önskar jag att jag kunde få mer.
mer tid. mer tid med dig. riktig tid.
då jag bara kan insupa hela du, och inte störas av andra tankar.
som oro. eller sorg. eller skuld.
eller saknad, fast du är hos mig.
jag vill ha varje minne med dig så färskt, och osuddigt som möjligt.
som nu, jag skulle vilja skriva ner ett tydligt minne med dig.
jag har många såna, men mina minnen med dig är mest känslor.
små känsloyttringar, bara genom blickar.
jag ser i dina ögon att du känner hur mycket jag älskar dig.
du ser i mina ögon att när jag granskar dig, så ser jag bara det absolut finaste som finns.
och du ser tillbaka, du har börjat göra det på senare dagar, jag kan se att det är ömsesidigt.
så, känslan det ger, har inga ord.
inga beskrivande ord, eller uttalade ord. utan de bara är.
så. så känner jag nu.
och du känns långt borta.
jag vet att du sover och är vackrast på jorden när du gör det.
du är varm och din lilla mun är OMÖJLIG att inte pussa på.
dina ögonfransar ligger och vilar. de längsta.
din näsa är det sötaste.
du är knubbig och varm och du luktar det bästa som finns.
du.
fragrance of you.
och jag fortsätter att undra, om det någonsin kommer bli uthärdligt att vara utan dig.
just nu är det en sådan tid, då jag bara väntar på att nästa helvete ska yttra sig.
det tar inte slut, nya saker dyker upp och skapar kaos och jag är lika förberett oförberedd som vanligt.
jag tar det med ett lugn för omväxlingens skull.
vet inte om det är bra eller dåligt.
om jag inte stressar upp mig för saker jag inte kan påverka, eller styra över.
eller om jag bara slutat bry mig.
ångesten ligger ju bakom dessa känslor, det vet jag.
jag hoppas bara att den inte exploderar som en bomb i ansiktet bara.
inte nu.
låt det gå några dagar, så att jag åtminstonde kan vila i hans famn och låta ångesten utbytas mot finare känslor.
jag klarar mig själv, men det är lättare med hans närvaro, hans stöd, hans skärpa, hans tro på mig.
imorgon: kaoz. med fina vänner.
lördag: kaoz. med syster, och vänner.
söndag: mer kaoz. med honom och baksmälla.
ssnd.
mjuk musik, små fötter mot min mage och det är, bra.
jag borde sova.
jag borde vika klart all tvätt som jag tvättat idag.
men jag bestämde mig för att strunta i det.
idag har jag varit en såndär duktig tjej.
hatar det uttrycket.
men det är lite så.
för man känner sig duktig också.
man har lärt sig att det är bra att vara så himla duktig jämt.
helst fast att man inte vill, eller det går emot ens vilja.
nu var det inte riktigt såna saker jag gjorde idag.
men jag har tvättat. och diskat. och skrubbat hela toaletten.
och bytt sängkläder, och plockat en massa.
gjort rent i kylskåpet och gått ut med sopor.
så.jävla.duktig.
jag har lagat värsta god middagen och bjudit en fin vän på det.
hämtat min son på dagis. (jaja, förskolan..)
det var fantastiskt.
trots att jag redan i hallen hörde hur han grät därinne.
hans min när han såg mig, fortfarande tårar som rann. snor också.
och lite dregel. kom igen, han är bebis.
sötast i helaste världen. universum.
den minen var värdefull, den stunden.
han reser sig ur frökens knä (jaja, pedagogen), tappar nappen, letar gråtandes upp den igen, för att sen
komma och få pussar och kramar.
han lämnade inte min sida för en sekund, trots att mamma (jag, yaay) skulle fylla i schemapapper.
i min famn.
med sina gråtblöta kinder mot min hals höll han krampaktig fast mig.
jag släppte inte för en liten sekund, utan höll honom hårt.
sen blev han glad. sprang till sina skor, hämtade dem och kom tillbaka.
har aldrig varit så lätt att få på honom alla miljoner plagg (ja, det är fortfarande vinter..).
han gick först, ut på gården, raka vägen till sin vagn och började klättra.
han har blivit så stor.
otroligt.
väl hemma, hade vi den mysigaste kvällen hittills, tror jag.
han var så glad, verkligen njöt av att vara hemma.
vi lekte, dansade, busade, pussades, kramades och han får mig verkligen att skratta så ögonen blir tårfyllda om och om igen.
han klättrade upp i sin tripp-stol helt själv.
jag fattar inte vad som hände med min bebis som inte kunde någonting.
ett son-inlägg.
men han är min stolthet.
nu ligger han bredvid mig, i stora sängen.
jag bryr mig inte. jag har saknat, och sängen är stor nog för oss båda.
han är varm, och hans tjocka fötter ligger mot min mage.
han är så vacker.
jag saknar honom, fast att han ligger så nära, så nära.
jag vill ha plåtburkar med en massa underbart doftande och underbart gott te.
en vacker kaffeburk.
jag vill ha sånadär glasbehållare med lock, för mina makaroner och spagettisar.
jag vill ha fina glasburkar för kryddor, och färska kryddor på en hylla i mitt kök.
jag vill ha tallrikar, porslin, i olika former, färger och storlekar.
koppar, glas, muggar, tallrikar, skålar.
vill ha en vacker fruktskål.
en färgglad godisskål (skulle aldrig funka med min pojke, men drömma är gratis).
ramar i olika former och storlekar, fyllda med bilder på personer som är viktiga för oss.
för att byta ämne, liksom.
jag vill ha så många saker. ibland undrar jag om det är ytligt.
om det är helt fel. om prylar verkligen skulle göra mig gladare.
jag tror det handlar mest om jag vill göra det till mitt hem.
inte en lägenhet, ett pit-stop.
utan ett riktigt hem. med bilder på oss, våra nära och kära.
saker som är fina att se på, som symboliserar mig, oss, vad jag tycker är fint.
bara att sätta upp de fyra glasunderläggen (vet inte om de heter så..) på väggen, gjorde allting lite finare.
jag vill sätta upp ett nyckelskåp.
ha en trasmatta i köket.
en morgonrock med luva på en krok vid min säng.
jag ska sluta nu. det här hjälper liksom inte.
tvärtom snarare.
nu ska jag burra in min näsa i min sons nacke och sova på det bästa vis jag vet.
du fattas oss bara. faktiskt.
hemska sårbarhet.
men snart är du hemma.
ssnd.
tid, en massa tid, en massa måsten.
en söndag.
en söndag då jag vaknade upp med en massa favoritmänniskor.
min syster, hennes familj.
min son, min familj.
vi delade frukosten och morgonen ihop för att sen lämna min familj, och lämna ifrån mig min egen.
det blir aldrig lättare. jag vänjer mig inte vid att vinka av honom, jag hatar bilrutan emellan oss.
jag hatar ljudet av bilen som åker iväg. jag vill inte att bilen stannar, så.
jag vill att min son stannar.
idag skulle jag göra en massa.
jag gjorde en sak av dem.
gick ut med soporna.
high five.
jag gjorde det jag planerat, som egentligen var oviktigast.
men jag behövde det.
jag behövde ligga i en kuvös för vuxna människor, med en massa rör som gav artificiell värme, och låtsas.
låtsas att jag låg på en varm strand.
och blev brun av solens strålar, istället för irriterad, som utomhus.
även om det var en solig dag idag, en dag med, åh, "så fint väder" som alla förblindade kallar det, så är det kallt!
jag överdriver lite, för jag trivdes ute.
men jag hade inte fått en tår i ögat om det inte fanns någon snö.
och jag hade shorts och ett linne, kände varm luft omkring mig, och uppleva den riktiga solen sticka på mina armar och ben, även i ansiktet.
det är dyrt med rörsol också.
jag kom hem, och det kom över mig.
min lägenhet är så tom utan min son.
leksakerna ligger precis där han lagt, eller kastat dem sist.
min säng känns ännu större än den har gjort de här dagarna, då vi varit sjuka och myst där tillsammans.
jag sov med honom, inburrad, antingen han mot min hals, eller jag mot hans.
ibland lyfte han sin arm, som om han skulle låta mig ligga på hans bröst istället.
jag gjorde det, utan att lägga all min huvudvikt på honom, för då skulle han inte göra om det..
ibland vaknade jag av att han vände sig, höll om mig, och strök över min axel och min arm.
som min finaste systerdotter sa, när min son kom fram, drog i mina byxor, så jag skulle komma ner till hans höjd, för att ge mig en kram, "han älskar dig".
han gör ju det. och oj vad jag älskar dig älskade barn.
ja. jag saknar honom.
och nu. fast att jag har en stor säng att ligga i, så ligger jag framför skit-tvn.
kollar inte ens.
har datorn i knät och täcket runt mig, och lägger mig inte i sängen.
det blir så uppenbart att platsen som är över där, ska vara fylld av honom.
han tar inte upp så stor plats, men jo.
jag ogillar den här dampen hos mig.
att så fort jag har tid, så hinner ensamhetstankar ikapp mig.
inte så att jag inte gillar att vara ensam, jag trivs med det också.
jag har tänt smålamporna i lägenheten, de ger mysbelysning.
draperierna hänger fint och tapeten får mig fortfarande att le, för den är så fin den med.
tiden ger mig lite ågren bara.
jag borde diska, dammsuga, tvätta, städa, rensa garderob och byrålådor, plocka leksaker.
men nördigt nog, så känns det som om jag städar bort bevis på att min unge bor här.
jag gör självklart inte det, han finns överallt.
morgondagen ger mig ångest.
jag ska dit, dit jag måste gå, för att jag pinsamt nog är i desperat behov av hjälp.
jag är så rädd att bli avvisad, då jag inte gillar att be om hjälp.
och när jag väl ber om den, så skulle det göra mest ont att inte få den.
vad händer då?
mitt kontrollbehov kanske.
att inte veta vad som kommer att hända, även om min grundtanke i det mesta är att det löser sig.
jag har vågat skicka iväg ett mail också.
ett mail om ett önskemål om förändring av schemat.
mitt barn-schema.
jag orkar inte strida. jag orkar inte bråka. jag orkar inte konflikt.
jag vet, att allting som går emot vad hans pappa vill, blir en strid.
nåväl.
tiden går. nu är det kväll.
och jag har inte gjort någonting vettigt.
jag kunde ha träffat vänner.
träffat folk jag tycker om och bryr mig om.
men jag svarar inte när någon ringer.
jag ringer inte någon.
idag känner jag mig otillräcklig, och lite arg också.
så arg faktiskt.
och frustrerande harmlös.
för även om jag kunde få ur mig en massa ilska, så kräver det energi.
och någon sådan har jag inte just nu.
jag känner mig ytlig och materiell.
jag tänker på saker jag vill ha, saker jag borde ha.
det är tiden som gör det här med mig.
jag måste sysselsätta mig.
jag har ätit så stört många clementiner idag att jag har ont i magen.
någon, plinga på min dörr, påminn mig om det fina jag har, ge mig en klapp på min bruna rumpa och få mig att stila mig, tack, snälla, kom igen.
jag är inte helt grå idag.
egentligen.
är bara lite melankolisk, musik ljuder inte, och mina fötter är kalla.
imorgon kommer bli bättre. jag svär.
och, för att gnälla lite till. jag saknar dig. jag saknar dig, så himla mycket.
jag vill se dina gröna ögon granska mig och pussa på dina ögonlock, känna dina obegripligt långa ögonfransar mot mina läppar och jag vill skratta ihop.
positiv notis: bara några dagar kvar. sen är det verklighet. som vi ska ses då!
ssnd.
snark, snus, kaffe, magont.
har bestämt mig idag igen.
går inte utanför dörren.
inte för att kasta soporna.
ingenting.
har inte tagit någon jävla frisk luft sen i tisdags.
och det är okej.
för vi är sjuka.
jag är lite förbannad dock.
för att inte säga mycket.
för att jag inte kan styra saker själv.
för att det är ett projekt i sig att handla.
det kanske framstår som ett jävligt litet problem.
men har man ont i mage, huvud och kropp så är det inte så soft att ta sig ut i snöstorm, sepehalka.
med en sjuk bebis dessutom. jaja, han är ingen bebis längre, men jo.
nu är han som en liten bebis, som är varm, men ändå ska ligga så nära det bara går.
jag får lite panik, för han svettas och jag vill ha luft.
det får bli pannkakor till middag.
fast jag vill ha spagetti och köttfärssås.
jag har allt, utom lök hemma.
och jag behöver toapapper.
sån irriterande grej att ha brist på.
för att inte tänka på allt annat irriterande just nu.
det är popcorn i hela sängen.
det är disk som ropar på mig i diskhon.
som är för liten för att ens kalla diskho.
jag fryser om mina fötter och min mage låter som en orkester.
jag är kaffesugen, dricker kaffe också, men är rädd att min mage ska börja göra ont igen.
jag hatar vintern.
nu får det räcka.
jag vill ha shorts och bruna ben.
jag vill ligga på en filt, med en fruktsallad bestående av jordgubbar och melon.
min son ska springa runt, helst naken, och jag ska ha en cykel som vi kan cykla runt på.
helst en bil, men det pratar vi inte om nu.
jag har ställt mig in på att bo kvar i den här lägenheten.
lära mig att trivas. lära mig att stå ut.
men hoppet väcktes när jag fick halvt som halvt möjlighet att bo i en 2,5, med samma hyra som här, precis där jag vill bo. i sumpan.
med öppen spis, förstå.
med en dubbelfranskbalkong, förstå.
med stora vackra fönster, förstå.
med trägolv, förstå.
och med badkar, förstå!
jag orkar inte bli deppig, men fan vad ögonen tåras.
idag är jag ynklig.
idag känner jag mig faktiskt helt jävla värdelös.
inte jag, jag är bra.
men för att saker och ting bara skiter sig.
man börjar ju undra.
vem är det som bestämmer det här?
vem är det som bestämmer vad som ska hända och ske?
vem som ska dö och inte?
vilket hopp. från lägenhetsdrömmar till döden.
men jag är lite så idag.
trots att jag är, lycklig i grunden.
inte att förglömma.
man får gnälla.
man får vara sne.
man får vara missnöjd.
fast att man är tacksam för andra saker.
det ena behöver inte alls utesluta det andra liksom.
jag känner mig trött.
jag har så mycket saker jag borde göra.
så mycket som kväver mig.
det är så svårt att hitta motivationen.
dagarna närmar sig, då hyran ska betalas, då räkningar ska betalas.
och jag får panik.
för att jag blir rövknullad av det här systemet som inte ser föräldrarledighet som ett jävla jobb.
för att jag, trots att jag betalat min summa till den där jävla akassan i flera år, inte har rätt till ersättning.
för att vi är sjuka, i omgångar, så jag inte kan jobba.
det är sånahär gånger jag önskar att jag varit smart förut.
sparat, mhm.
investerat, mhm.
jävla idiot.
jag vet att det löser sig.
på något jävla vis gör det alltid det, jag fattar bara inte hur denna månad.
jag hoppas att min stress, min ångest och min oro inte sipprar ut, på min lilla.
vet inte vad det är med mig.
jag är frustrerad.
jag vill mer än vad jag kan.
jag kan mer än vad jag vill.
men jag hittar inte energin.
jag är helt uttömd.
jag vill måla, sjunga och dansa.
men när jag gör det, så känns det bara helt jävla nördigt.
helt jävla oviktigt.
jag vill bygga bo, vara sådär jävla härlig hela tiden, men jag är fan inte det.
jag är inte den. jag är inte hon. som orkar hela jävla tiden.
ibland kraschar jag, som nu, och ser allt i ett mörker.
blir förbannad för att jag inte kan uppnå de sakerna som andra kan.
eller så kan jag det. men vet fan inte hur.
prestera mera.
men jag orkar ju fan inte.
och jag känner mig lite ensam.
jag är inte ensam.
och ensam är fan inte stark.
jag vill se en förändring.
en liten förändring, som visar att saker och ting går åt rätt håll.
nu känns allting, pausat.
som på rutin.
fick så fin uppskattning häromdagen.
två nyfunna vänner. eller ja.
ena helt nyfunnen, annan träffade jag samtidigt som honom.
det är hans vänner.
de har planerat en dag, för min skull.
en dag med standupkomedi, och bjuda mig på middag och öööl.
jag blir tårögd när jag tänker på det, för det är fint.
det är en sån fin gest.
jag tror inte ens att de anar hur värdefullt det är.
att de vill ge mig det.
de vill ge mig lite vila.
fast att jag känner mig helt lat.
det enda jag gjort de senaste dagarna i princip är att ligga, på valfri ledd av min säng, med en lika seg bebis, streema barnfilmer för hans (läs min skull, så jag slipper leka) och bara glott på honom.
när han är sötast och knubbigast i världen.
när jag borde göra så mycket annat.
vi har ritat idag dock. vi ritade en teckning som vi ska skicka iväg. imorgon.
jag har en brevlåda utanför mitt hus.
men inga frimärken.
så jag får väl se om jag förmår mig att ta mig till någon äcklig affär.
jag hatar allting som inte finns i min lägenhet idag.
typ toapapper och frimärken.
frisör. en sån hade jag velat ha här också, så jag slipper se ut som ett blockmongo.
och godis.
och en film.
och en städerska. hur jävla fel det än låter. städare. vilket som. fan!
en kock.
listan kan göras så sinnessjukt mycket längre, men jag står inte ens ut med mitt eget gnäll.
nej. nu skiter jag i det här. ska boota om.
vara sådär härlig.
"kåt, glad och tacksam" hela jävla tiden.
ssnd.
illamående, saknad, sånt.
jag har egentligen inte batterier för detta.
när jag borde sova, och batterierna nästan är slut så brukar jag bestämma att, jag hämtar inte laddaren.
jag använder datorn tills den slocknar, då har jag ingen ursäkt att vara vaken.
nu ligger förvisso laddaren bara en centimeter ifrån mig.
men det spelar ingen roll.
det är principen.
lillen har äntligen somnat, efter många om och men.
ingen aptit, så han kommer vakna hungrig, inatt eller tidigt imorgon.
jag borde sova. ångest.
idag var det en fin morgon med den där grönögda mannen.
det spelar i princip ingen roll vad som händer och sker efter att jag vaknat bredvid honom.
dagen startar bra, och inget jävla iskallt slaskäckelväder eller motgångar kan påverka det.
men det var nära idag.
när min sons pappa jobbar för att motarbeta mig, när jag egentligen vill vara med min son på vårdcentralen, men måste vara på ett arbetsförmedlingsmöte, som inte hjälpte mig ett dugg.
"AF. jaaa, deeet stååår föör aaaarbeeetsfööörmeeedliiiingeeeeeen"
vilken himla tur att du redde ut det sofia, annars hade jag legat sömnlös..
jag inser efter det jag skrivit att inspirationen är brutalt låg.
jag är för trött.
för kär, saknar för mycket.
saknar min bror. saknar honom. bara. saknar. massa.
ssnd.
ångest, skuld. yeey.
hallå.
när ska jag släppa skulden?
när ska jag fan ta ansvar för ett val jag gjorde?
när ska jag acceptera att det är vad det kostar.
kostade och kommer fortsätta kosta.
det tog lång tid, väldigt långt tid att vänja sig vid att lämna bort till hans egen pappa.
saknaden är så jävla påtaglig.
separationsångest ojämförbar.
och idag. jag vinkar inte ens hejdå gubben, vi ses om några timmar.
utan hejdå gubben. vi ses på (fucking) tisdag.
så jävla stort avsked där i hallen på förskolan. jag vill pussa och gråta med honom, men man får inte.
varför får man inte!?
jo, för jag ska vara den starka, inte föra över mina känslor.
om det är så jävla rätt, varför känns det så jävla fel?
idag är ingen bra dag.
eller egentligen så är den det.
jag vet inte vad som är rätt och fel.
inatt gick jag på känn.
det är omtumlande med inskolning.
nya människor. massa nya människor, nya rum, nya leksaker.
nya förhållningsregler.
vaddå din gåvagn? allt innan har ju alltid varit mitt!
han måste lära sig att dela med sig. lära sig att följa flocken.
lära sig att vänta på sin tur.
när han inte gör som det förväntas får han en åthutning från en främling.
inte mamma.
och det är okej. jag vet att jag inte kan uppfostra mitt barn utan andra.
men det är mycket.
han har tankat massor med gånger. under inskolningen. hemma.
kommer och bara kramas, pussas, sitter nära.
inatt vaknade han och var otröstlig. jag försökte få honom att stanna i sin egen säng.
när det slog mig, efter bollning med mannen vid min sida som förstår och delar, som gör mitt oförstånd till förstånd genom att bara lyssna. höra till mig själv. han tror på min förmåga att göra rätt, enligt mig själv.
det stärker mig.
jag tog upp honom. mycket pga av skuld. mycket för min egen skull tror jag också. men lika mycket för hans.
om han saknar och vill ha en mamma-kram när han är hos sin pappa. så finns inte jag där.
hälften av tiden, är han inte ens med mig.
och nu.
nu, på "min" tid, så är han med andra. där han inte heller får en mamma-kram när han vill.
så när jag har honom, nära, så ska han fan få vara nära precis när han vill.
jag tror inte på att uppfostra barn på annat sätt.
varför neka honom närhet? han är för liten nu också.
det är bara en kort tid. sen kommer han vänja sig. och jag med förhoppningsvis.
han kommer börja tycka det är kul med sina kompisar och allt på förskolan.
jag kommer fortfarande helst hänga med honom, men är han lycklig, så är jag.
jag har gråtit så många gånger över det här på senare dar.
när tanken slagit mig om jag faktiskt gjort rätt, eller om jag bara var ett jävla ego?
jag kommer fram till samma hela tiden.
du hade dött annars, inombords, bit för bit, så hade du tillslut bara varit ett skal.
ingen bra mamma. snälla, glöm inte det.
men förijävlahelvete vad svårt det är.
han är min skatt och jag vill honom inget illa. allting är bara så jävla relativt.
nu ska jag iväg och få en knogjärnsring. jag ska inte använda den farligt.
ssnd.
