snark, snus, kaffe, magont.
har bestämt mig idag igen.
går inte utanför dörren.
inte för att kasta soporna.
ingenting.
har inte tagit någon jävla frisk luft sen i tisdags.
och det är okej.
för vi är sjuka.
jag är lite förbannad dock.
för att inte säga mycket.
för att jag inte kan styra saker själv.
för att det är ett projekt i sig att handla.
det kanske framstår som ett jävligt litet problem.
men har man ont i mage, huvud och kropp så är det inte så soft att ta sig ut i snöstorm, sepehalka.
med en sjuk bebis dessutom. jaja, han är ingen bebis längre, men jo.
nu är han som en liten bebis, som är varm, men ändå ska ligga så nära det bara går.
jag får lite panik, för han svettas och jag vill ha luft.
det får bli pannkakor till middag.
fast jag vill ha spagetti och köttfärssås.
jag har allt, utom lök hemma.
och jag behöver toapapper.
sån irriterande grej att ha brist på.
för att inte tänka på allt annat irriterande just nu.
det är popcorn i hela sängen.
det är disk som ropar på mig i diskhon.
som är för liten för att ens kalla diskho.
jag fryser om mina fötter och min mage låter som en orkester.
jag är kaffesugen, dricker kaffe också, men är rädd att min mage ska börja göra ont igen.
jag hatar vintern.
nu får det räcka.
jag vill ha shorts och bruna ben.
jag vill ligga på en filt, med en fruktsallad bestående av jordgubbar och melon.
min son ska springa runt, helst naken, och jag ska ha en cykel som vi kan cykla runt på.
helst en bil, men det pratar vi inte om nu.
jag har ställt mig in på att bo kvar i den här lägenheten.
lära mig att trivas. lära mig att stå ut.
men hoppet väcktes när jag fick halvt som halvt möjlighet att bo i en 2,5, med samma hyra som här, precis där jag vill bo. i sumpan.
med öppen spis, förstå.
med en dubbelfranskbalkong, förstå.
med stora vackra fönster, förstå.
med trägolv, förstå.
och med badkar, förstå!
jag orkar inte bli deppig, men fan vad ögonen tåras.
idag är jag ynklig.
idag känner jag mig faktiskt helt jävla värdelös.
inte jag, jag är bra.
men för att saker och ting bara skiter sig.
man börjar ju undra.
vem är det som bestämmer det här?
vem är det som bestämmer vad som ska hända och ske?
vem som ska dö och inte?
vilket hopp. från lägenhetsdrömmar till döden.
men jag är lite så idag.
trots att jag är, lycklig i grunden.
inte att förglömma.
man får gnälla.
man får vara sne.
man får vara missnöjd.
fast att man är tacksam för andra saker.
det ena behöver inte alls utesluta det andra liksom.
jag känner mig trött.
jag har så mycket saker jag borde göra.
så mycket som kväver mig.
det är så svårt att hitta motivationen.
dagarna närmar sig, då hyran ska betalas, då räkningar ska betalas.
och jag får panik.
för att jag blir rövknullad av det här systemet som inte ser föräldrarledighet som ett jävla jobb.
för att jag, trots att jag betalat min summa till den där jävla akassan i flera år, inte har rätt till ersättning.
för att vi är sjuka, i omgångar, så jag inte kan jobba.
det är sånahär gånger jag önskar att jag varit smart förut.
sparat, mhm.
investerat, mhm.
jävla idiot.
jag vet att det löser sig.
på något jävla vis gör det alltid det, jag fattar bara inte hur denna månad.
jag hoppas att min stress, min ångest och min oro inte sipprar ut, på min lilla.
vet inte vad det är med mig.
jag är frustrerad.
jag vill mer än vad jag kan.
jag kan mer än vad jag vill.
men jag hittar inte energin.
jag är helt uttömd.
jag vill måla, sjunga och dansa.
men när jag gör det, så känns det bara helt jävla nördigt.
helt jävla oviktigt.
jag vill bygga bo, vara sådär jävla härlig hela tiden, men jag är fan inte det.
jag är inte den. jag är inte hon. som orkar hela jävla tiden.
ibland kraschar jag, som nu, och ser allt i ett mörker.
blir förbannad för att jag inte kan uppnå de sakerna som andra kan.
eller så kan jag det. men vet fan inte hur.
prestera mera.
men jag orkar ju fan inte.
och jag känner mig lite ensam.
jag är inte ensam.
och ensam är fan inte stark.
jag vill se en förändring.
en liten förändring, som visar att saker och ting går åt rätt håll.
nu känns allting, pausat.
som på rutin.
fick så fin uppskattning häromdagen.
två nyfunna vänner. eller ja.
ena helt nyfunnen, annan träffade jag samtidigt som honom.
det är hans vänner.
de har planerat en dag, för min skull.
en dag med standupkomedi, och bjuda mig på middag och öööl.
jag blir tårögd när jag tänker på det, för det är fint.
det är en sån fin gest.
jag tror inte ens att de anar hur värdefullt det är.
att de vill ge mig det.
de vill ge mig lite vila.
fast att jag känner mig helt lat.
det enda jag gjort de senaste dagarna i princip är att ligga, på valfri ledd av min säng, med en lika seg bebis, streema barnfilmer för hans (läs min skull, så jag slipper leka) och bara glott på honom.
när han är sötast och knubbigast i världen.
när jag borde göra så mycket annat.
vi har ritat idag dock. vi ritade en teckning som vi ska skicka iväg. imorgon.
jag har en brevlåda utanför mitt hus.
men inga frimärken.
så jag får väl se om jag förmår mig att ta mig till någon äcklig affär.
jag hatar allting som inte finns i min lägenhet idag.
typ toapapper och frimärken.
frisör. en sån hade jag velat ha här också, så jag slipper se ut som ett blockmongo.
och godis.
och en film.
och en städerska. hur jävla fel det än låter. städare. vilket som. fan!
en kock.
listan kan göras så sinnessjukt mycket längre, men jag står inte ens ut med mitt eget gnäll.
nej. nu skiter jag i det här. ska boota om.
vara sådär härlig.
"kåt, glad och tacksam" hela jävla tiden.
ssnd.
Kommentarer
Trackback
