mindre ryggont, saknad och längtan, sällskap.
idag är en såndär förrvirrad dag, precis som alla andra.
min rygg har ordnats av en god vän, med händer gjorde av det bästa materialet.
hon gjorde så jag kunde möta upp en kärlek.
hans händer är också av underbart material.
ni vet, sånadär som bär tunga saker, skär i saker, blir smutsiga och slitna av all jord, små skärsår, fast det gör inte ont, säger han.
haha.
det låter töntigt, men det är manligt.
eller kvinnligt, men saksamma.
grova händer, helt enkelt.
jag behövde en paus ifrån allting.
jag är helt utmattad.
imorgon kommer sonen hem, och jag längtar i det oändliga.
och de här dagarna har varit vackra, men så fula i jämförelse med de som är, när han är med.
jag har hållt om min vän hårt, samtidigt som hon skakar, svettas och fryser under en massa filtar.
det är inte meningen att gnälla, mest bara, återupprepa, ventilera.
jag har fått pausa från den traumatiska upplevelsen som den där sjukhusvistelsen var, och inte ens tänka på allt som det gav mig, heller.
jag har umgåtts med mannen som jag refererar till som ytterligare en pojkvän, och bästa vän och en massa andra saker. han är min helt oförbjudna men förbjudna frukt, och jag trivs i just det.
alla gör det, alla inblandade.
vi pratar och lyssnar, när det bara duger att prata med varandra.
vilket är ofta.
jag behöver fly bort i den världen med honom, tiden stannar litegrann och jag har det helt perfekt, helt opretentiöst, också.
vi grillade lite, drack lite vin i solnedgången, gick hem till honom, stannade på vägen, pratade så alla hörde när vi kom. högljutt och glatt, skratt, handhållning och stora gester.
jag älskar att hänga med honom.
det är färg på hans kläder, ibland på hans kropp också.
ansiktet, armarna, händerna, magen, ryggen. för att vara specifik.
han målar de bästa tavlorna jag vet.
jag har sett alla hans kroppsdelar, men inte rört lika många.
det är precis lagom, som man säger här i landet.
vi har umgåtts iallafall.
såg film, somnade ihop, vaknade ihop.
tog oss tillsammans hela vägen nästan, till hans jobb.
tills vi skulle skiljas åt var det awsome.
sen blev det lite sorgligt och vi övervägde återigen att sjukanmäla honom.
jag var terroristgruppen som kidnappat honom.
inget att göra liksom.
men vi gjorde inte det.
nu är jag hemma, och lite ensam.
kusinen är på utflykt och jag njuter faktiskt bara av att höra bussarna gå förbi utanför.
av att vara lite själv.
få skriva lite.
jag saknar det, ibland.
jag känner mig stressad.
semester är inte alltid precis det man behöver.
imorgon kommer min älskling hem, och jag har en massa att göra.
jag känner en stämning i luften mellan mig och min kärlek, men jag bryr mig inte så mycket.
det borde vara oroväckande.
eller tvärtom.
det finns ingen baksmälla eller förälskelse som kan få honom att bli ful.
han är vackrast.
ssnd.
utstrålning, behov av ensamhet, japp..
jag tänkte precis, efter att ha känt mig lätt ensam, att jag äntligen är ensam.
hela dagen har varit så.
jag har varit frånvarande, men ändå med MASSVIS med folk.
jag tror min utstrålning, inte skrämde bort folk, men fick dem att hellre söka sig till positivare vibbar.
haha.
jag låter som om jag glidit runt som ett svart moln. men ja, lite så.
folk jag hängt med vet varför, och det är okej.
jag hade en underbar dag tack vare att jag var där jag var, men jag visade det, sådär..
jag har också surat över hur lite aktivitet det varit på min telefon, men samtidigt glad, för jag kan ändå inte svara på mess.
min lur är dum i huvudet, och jag har inga pengar på den. damn u guys som INTE har comviq. osolidariskt.
ja, jag är diktatorisk nu, ni får ha vad ni vill, eller vad ni nu måste ha ;)
ni, nu, ni, nu. (haha)
jag är trött.
har sovit väldigt lite, på väldigt lång tid.
jag har också insett att jag lägger ner massvis med tid, på saker som egentligen inte är mitt problem.
jag låter ashård nu, men jag menar inte så.
är precis som alla andra, man finns där för vänner och familj, ibland främlingar, och helt nyfunna människor.
det är självklart, och jag gnäller inte över det.
tvärtom.
tack vare att jag har er, så orkar jag med mitt eget skit, babilliooner gånger bättre än om jag inte haft varenda en av er.
MEN.
jag har märkt att vissa, större, otympligare och okontrollerbara problem, tar över hela min existens.
drama.
kanske, men jag låter saker och ting bryta ner mig, hårt, ibland, och då räcker jag inte till.
för min son.
för mig själv.
jag försöker alltid tänka i den ordningen, samtidigt som det är väldigt diffust det där.
det som är bra för mig, är i sin tur bra för min son, så de där två delar liksom första plats.
och det är bra för mig, som mamma, att även kunna visa min son att man måste finnas för andra, också.
att man kan vara ledsen och orolig, det är inget fel med det. bland en massa andra känslor, såklart. fina.
MEN.
när jag märker hur jag inte är närvarande stundvis, då jag låter andras problem överta allt, där jag befinner mig nu.
det är inte min mening att skuldbelägga någon.
men det är mycket kaos i min familjekrets.
och familj för mig är både blodsband, men också vänner.
i synnerhet vänner.
den familj man själv valt, och lärt sig att älska villkorslöst, som familjen.
en av dem ska göra abort på tisdag, och jag ska vara med.
hon läser inte här, så jag kan vara öppen med det.
bloggen är ganska hemlig ändå, kan jag känna.
bara den här saken sliter sönder mig.
det är en komplicerad situation och mina känslor i det här tar över.
jag har inga moraliska tankar om det här.
jag lever mig bara in i hennes känslor och situation för mycket, så det gör fysiskt ont i mig.
och jag ska vara där, igen, som när vi såg bebisen på ultraljudet, och hon bröt ihop.
jag med.
det gör att man dör lite, inombords, och växer, lika mycket nytt, om inte mer.
min bror, min självvalda bror, som jag älskar så innerligt att jag bubblar när jag tänker på det.
han, ska bli pappa. en fantastisk underbart fin sak, känner vi båda. han och jag.
bland många andra. men inte mamman som bär det. inte för att det ska bort.
nej.
utan för att hon inte vill ha med min bror att göra.
hon är rik.
oooerhört rik.
hon behöver inte min bror.
han är bara, en avelshingst.
för att hon inte "orkade gå upp till aborttiden, det kan ju vara kul med ett barn. jag är ganska ensam"
!?
jag ser min vackraste vän, gråta, hör hans röst vackla, för han vill finnas för sitt barn, men får inte.
och jag vet.
jag vet hur det är att vara ensamstående och ha ett mongo till pappa.
ursäkta ni som typ, gillar honom.
min bror, är inte som honom.
tvärtom.
jag tänker mig in i hans situation alltför hårt, och dör lite, inombords, på riktigt.
men jag växer, igen.
ingen annan människa jag mött förut, är så mycket, hjärta.
(parentes, citerade min älskade älskling, min bästa vän, min kärleks bästa kompis. efter första gången vi hängt, han och jag, ensamma, så stannade han upp, log, tittade på mig, vilket avbröt mitt prat, och så sa han "du är så mycket, människa. allt du gör. jag älskar ditt kroppspråk och din röst" jag blev lite kär!)
ni märker ju, jag behöver sova, och dricka mindre kaffe.
jag har alltid garvat åt min syster, för att hon typ, vid min ålder (!!) började bli sjukt koffeinkänslig.
haha!
och nu, om hon dricker cola, eller kaffe efter kl sex eller sju, så kan inte hon sova.
vilket jag alltid tyckt verkar sjukt hemskt, då jag gillar kaffe på kvällen.
nu är jag liksom själv där.
jag. kan. inte. sova. med. nytt. koffein. i. kroppen.
min kärlek mobbar förövrigt mig för att jag kan skriva så hysteriskt fort på datorn.
det var inget skryt, det tar bara mindre tid för mig att skriva exakt vad jag tänker.
inte alltid det bästa i författarväg, och intressehållning..hos min läsare.
men, jag påminns, det här är faktiskt enkom för min egen skull.
min terapi, min ventil.
jag har varken tid eller råd att gå till en psykolog just nu, men jag lovar att det kommer.
när grisar kan flyga, haha.
stressmage, det finns det någonting tydligen som heter.
sån har troligtvis jag.
det är ganska ointressant, egentligen.
men för mig själv är det en fet varningsklocka, jag gillar INTE att ha ont i magen.
det är sjukt osoft, och man blir vresig.
inte coolt.
eller så måste jag sluta whimpa och bita ihop, som min pappa gör.
fast han whinear ändå.
gubbar alltså. älskar den där gubben. han är den roligaste, och smartaste, och snällaste, och dummaste också, haha. och den absolut mest lättsamma gubben jag någonsin hängt med.
jag kan förövrigt inte hålla en tanke, det kanske märks.
överväger på allvar att spara som utkast, eller åtminstonde förhandsgranska, men då kommer jag bara ta bort allting..
jag väntar med det.
nyss pratade jag om deprimerande saker, långt bak minns jag, och ja, jag är lite ambivalent i mitt skrivande.
i mina tankegångar också.
jag är nog sjukt jobbig, och ganska rolig att hänga med.
alltså, jag skoja bara. jag vet att jag är tung.
jag tvivlade på det för ett tag sen.
jag gör det ganska ofta, okej.
jag erkänner.
men iförrgår, så brast det.
jag föll som jag gjorde där, för ett halvår sen, i tårar mot min storasysters axel, hemma hos min vän, på en fest, och bara sa, att jag vill bara vara liten, en liten stund.
det var en asjobbig period.
så kände jag då. igen.
i mitt hem, med min son, snarkandes i sin säng, med min kärlek och min syster i telefonen.
jag kände mig minst, i hela jävla världen, och så fett jävla osynlig och ouppskattad att jag dog, litegrann.
men jag blev upphållen, i luren och med kramar.
jag är förevigt tacksam för att jag fick den bästa systern och äntligen har träffat en man, som älskar mig.
på riktigt.
jag är precis såhär känslosam som det framgår ovan.
jag har en känslomässig overload period i mitt liv just nu, som ger mig total växtvärk, IGEN.
och det är fint, jag vet, måste börja se det så, hela tiden.
men det jag dör inombords utav, blir typ fler än de jag växer av..
och min pojke.
min lilla grabb åker hem till sin pappa imorgon.
min sötaste bästaste, med de längsta fladdrande ögonfransar jag vet.
hans leende gör mig mer och mer kär, hela tiden.
hans underbart varierade röst får det att bubbla i mig av lycka.
tur att han finns.
men det har varit mycket tårar också.
jag har redan gnällt om det här, jag vet.
tröttheten tar över bara, och det behövs gnällas.
jag har lärt mig massor om mig själv som mamma den här veckan, och jag är stolt över mig själv.
jag har lärt mig massvis om min son, som är helt fantastiskt.
ungen kan liksom, prata.
han är som en liten papegoja, och han minns sjukt mycket saker.
ja, jag är en väldigt imponerad mamma, och ja, jag skryter.
han är den bästa människan jag träffat i hela mitt liv och någonsin kommer träffa.
top that.
han låter som den roligaste fisken på jorden när man frågar hur fisken gör.
jag får inte nog av det.
han börjar tröttna..
och katten! när han mjauar (jag vet att det låter jamar, men han låter miiiiuuuaaaaauuu)
typ..
hunden, kaninen, kycklingen, bilen, bussen, MOTORCYKELN.
ja, han gör olika motorljud, men inte lika många djur som han kanske borde, haha.
han förstår när man ber honom hämta sina skor, sina bilar, sätta sig i vagnen fort, för vi har bråttom till bussen.
typ, pussa eller säg hejdå, beroende på hur bråttom vi har. dina kusin/syskon, din moster, tio, och tio nr 2.
och nej, jag bossar inte sådär..!
jag hatar kollektivtrafiken på stället jag bor.
mycket.
ungen min älskar det, han kan säga en massa om motordrivna saker, gärna HELA resan, varje bil, buss, tåg, cykel, motorcykel, moped, vagn, eller vad som helst som har HJUL, ska han kommentera och babbla om.
jag har faktiskt de mest underhållande resorna tack vare honom, för åh, vad han får mig, och många andra att skratta.
underbara charmtroll, du är min stolthet.
mina syskonbarn. varenda en av dem, får mig att växa, jag älskar er.
min syster.
älskade syster.
utan dig skulle jag halta, hela tiden.
jag borde sova.
jag ska streama någon rolig serie och sen somna, med glada tankar.
förlåt för mitt babbel, men skyll er själva ;)
jag är trött, bland en massa andra tunga känslor, men jag är också, lycklig.
ssnd!
skuldlindring, ångestlindring.
jag skriver igen.
för att jag kan, får och vill.
jag läste igenom gårdagens, eller nattens inlägg och fick lite, precis som titeln beskriver, skuld och ångest.
de senaste veckorna har dessa två varit mina mellannamn.
jag drömmer mig bort idag.
efter en lång natt, samt morgon, med en bebis med de äckligaste svinkopporna, ever.
så drömmer jag mig bort.
pojken är med, men utan äckelpäckel.
inatt, istället för att skriva här, tänkte jag skriva ett mail till hans pappa.
ett hämndlystet, argt, skuldfyllt mail.
lägga över skiten på honom, inte bära den själv.
jag är för smart för det.
insåg snabbt att det hade bara förvärrat, allt.
men god lust hade jag.
jag vill kunna mysa och pussa på min bebis utan att sprita sönder kroppen efter det, i total panik och paranoia-attacks lösning.
jag är torr pga det, och jag kan inte hitta på någonting med min son på vår vecka, pga det.
hans svinkoppor ger honom mamitis som vi säger på spanska, och han vill helst ligga PÅ mig.
vi får inte ens dela handduk eller lakan. totalknas. han är way för liten för att kunna förklara för honom.
jag vet att hans pappa inte gjorde det med flit, men utan sömn, så tänker man inte så långt.
imorse, när jag äntligen fick sova, väckte kärlekens larm oss allihop, och jag låg som en fisk som hamnat i ett nät, i sängen.
jag sprattlade och kände hur jag ville vara tre år igen, då det här beteendet anses acceptabelt.
kärleken höll om mig, torkade bort mina tårar med sina tummar och pussade bort det som var kvar.
jag hulkade som ett fånigt litet barn, berättade om mina hämnplaner.
han talar alltid rason, jag hade dock redan insett detta själv.
och grinade: meeeen jaaag skaaaa ju iiinteeee, jaaag viiill baaaaraaaaa!
med detta ventilerat, så kanske det finns mer förståelse för att bloggen är just det, min ventil, inte alltid PK eller okej.
morgonen har spenderats i duschen, varenda millimeter av min kropp är råskrubbad, och jag har råtvättat liten.
FYFAN vad äckligt det är med dessa små koppor.
jag är inte retarderad, men varför, vaarföör kan ingen annan göra detta åt mig?
jag har övervägt att tjata hit min mamma, men ångrar mig direkt.
det här är min uppgift som mor, och vilken utmaning det är.
är ungen dum mot mig någongång, ska jag påminna honom om det här.
ba skoja.
eeeelleeeer..?
jag drömmer mig bort iallafall.
till ett soligare land, där jag kan dricka drinkar i solen, se gatukonst och ha vackra klänningar och fina smycken.
där jag blir brunare, utan vita ränder, då jag ligger naken.
där jag har ögongodis så långt ögat kan nå, och det bästa ligger precis bredvid, inom räckhåll.
hyra en bil, eller en moped, kanske en cykel, och bada vid olika stränder.
se gamla vackra byggnader och hälsa turistiskt på folk jag inte känner och aldrig mer kommer se.
kyssa hans solkyssta bringa och få min solkyssta "bringa" kysst.
hjärnan går på högvarv, och jag sover knappt någonting alls.
igår skrattade jag så mycket att jag grät, av lättnad.
jag fick skratta igen, det var ett tag sen.
jag trodde jag glömt bort den grejen.
det låter dramatiskt och fånigt som fan, men tyvärr är det sant.
jag fick vara lycklig tillsammans med honom en hel kväll, då vi båda bara la det jobbiga åt sidan.
tack jävla fan för dig älskling.
jag fantiserar om bättre tider, hela tiden.
det driver mig till vansinne, men det är gratis att drömma.
jag dör en liten bit inuti ibland också, men det kanske det är värt.
har ytterligare en tatueringsidé, och fyfan vad bra den kommer bli.
ssnd.
sent. oro. fredag. kaffe. cola. way för mycket socker, samt hypokondri. eller..?
jag tänker skriva som jag brukar.
min hjärna är inte alls som den brukar, inte min allmänna hälsa heller.
men överlag kämpar jag stenhårt för att må bra.
för min sons skull. även för min egen.
jag har så mycket nu att jag har svårt att räcka till.
svårt att finnas till.
svårt att orka med.
efter en vecka utan min pojke, så har jag längtat ihjäl mig.
jag har haft en mörk, samt ljus vecka.
mörkret kanske ger just dig ångest om du läser om det, men nu skriver jag, som jag brukar.
sådär som du brukar gilla.
sen, faktiskt älskade människa, så SKITER jag i det nu.
det här är mitt forum, min jävla blogg jävel, och jag är så förbannad för att den inte är som den brukar..
jag försökte, men jag inser att den är förändrad.
jag tar hänsyn, jag tänker efter, jag hämmas, och jag blir arg.
det här är inte forumet jag behöver för att släppa ut min ilska.
det är för att andas, pysa ut luften, som tåget när det är trött, eller vad fan nu tåg är.
som valjävlar gör och även delfiner.
eller en kaffekanna. så mycket kaffe som jag druckit idag, är ett tydligt bevis på hur JÄVLA trött jag är.
min pojke ger mig energi, min underbara storögda gladaste, vackraste, knubbigaste lilla varelse som gör att sommar regnet inte är så deprimerande, och dagarna blir långa, fyllda med saker.
på det braiga sättet.
han kom i måndags.
jag kom hem i måndags.
från min flykt.
jag lyckades inte fly, i princip någonting.
tankarna hinner ikapp, oron hinner ikapp.
hur många dagar sen var det jag hörde från dig nu?
men som jag sa i början, så kämpar jag fucking jävla stenhårt för att orka hålla mig ovan ytan.
men jag var i en annan stad.
där det ligger en stor gul jävla träkanin på torget, på rygg och särar så kyrkan är mellan benen.
och jag menar stor, typ, man kan klättra på den, asmycket.
fast man fick inte.
min vän, han, han bjöd mig, jag åkte till "hemstaden" med tåg, blev hämtad i bil, fick köra bilen.
och sen var vi där.
drack öl i solen, i parken, på solterrassen, i bubblet samt bastun.
låter romantiskt.
det var faktiskt det.
sen åkte jag hem.
jag var borta lite för lite, och lite för länge.
det går inte riktigt, att njuta fullt ut.
men då kom knodden hem, jag hämtade honom och han var sötast i universum.
han hade sin I <3 mom tröja på sig, och fast den är urtöntig, så älskar jag någonstans den.
inte att hans pappa tar på den, utan bara att om han kunde säga det, så skulle han nog.
JA.
han hade en heliumballong, i form av en helikopter, och han blev lycklig av att se mig.
jag med.
vi gick hela vägen hem, och vi skrattade så vi grät.
det låter som en påhittad historia, men fan vad han är rolig.
och han vet om det.
sen har vi hängt, han och jag. egentligen vill jag ha honom helt för mig själv.
men det är ju inte okej.
vi var på fjärilsmuseét.
syster med familj bjöd oss.
jag fattar inte riktigt hur jag stod ut, då jag faktiskt är fett rädd för fjärilar.
men det fanns sjukt söta kinesiska hönor där, och SMÅ kycklingar.
jag menar minimala.
inga lame-ass vanliga som man ser överallt.
utan så jävla små att jag trodde de var på LÅTSAS.
sjukt söta. jag menar verkligen sjukt söta.
nog om kycklingarna..
det fanns också koi-fiskar.
tror de heter så.
men sånadär som de säger blir drakar när de kommer till någon slags, öhm, vattenfallsdel?
jag vet inte, men vackra är dem.
de var sjukt stora och man fick klappa.
jag vägrade, min unge älskar vatten och han ville hoppa i.
vi bråkade.
eller ja, han surade ur totalt på mig.
det är med andra ord, inte alls svårt att hålla tankarna borta från svåra saker, i hans sällskap.
jag kanske är oansvarig.
många skulle anse det.
att jag kunde göra mer.
att jag borde göra mer.
men jag kan inte.
jag är ledsen, jag gör mitt bästa, för att hjälpa till, och räcker inte det, så är jag ledsen.
ger jag mer, så faller jag.
inte bara jag, utan min son, många relationer som jag BEHÖVER för att orka stå emot en massa.
det låter kanske dramatiskt, men jag känner såhär.
det här är min plats.
mitt andrum.
min hemliga del på jorden.
jag skapade den här, för att kunna vara anonym.
säga vad jag kände.
känna vad jag kände.
nu är det nerpissat.
om jag sitter uppe fler nätter, med det här, och det andra, och en pojke som sen han kom har haft svinkoppor, så kommer jag tappa det.
därför tar jag semester.
därför skriver jag den här nakna ärliga skiten, för att få en jävla paus.
jag VET att man inte kan pausa skit, jag vet det.
den bara läggs på hög och sen får man käka den.
men jag käkar högen när jag är starkmagad nog att klara av det.
och det är inte nu.
nu behöver jag pussa på min son.
se honom i ögonen, ge honom all den tid han kräver av mig, varenda sekund.
utan att han ser min oro, utan att han blir orolig på grund av mig.
han åker iväg i en vecka igen, på måndag.
och jag, jag saknar honom när jag hör honom sova.
min man ligger i sängen bredvid och jag, jag kan inte sova.
mycket jag nu.
för att orka för dem därinne.
och för dig, när jag äntligen får höra din röst.
alla ni andra. alla älskade ni, som klappar min panna, ger mig skratt och luft.
i alla olika former.
ssnd.
hjärtat.
börjar med att säga att jag saknar dig.
att jag älskar dig och tänker på dig, precis hela tiden.
minns saker vi gjort tillsammans, när vi båda var små, och saker vi gjort nyligen.
våra samtal, som jag saknar dem.
läser igenom vår historik, som du fått mig att skratta.
så glad jag är att jag fick en andra chans att visa att jag bryr mig, att jag finns här.
vet det. att jag finns här, hur nära som helst, egentligen.
jag vet ingenting, om hur du mår, och jag börjar känna mig smått knäpp.
vill inte belasta dig med skuld, vill inte säga någonting som skapar någonting dåligt i dig.
vill bara, att du vet.
har inte fått ditt mail, som du skrivit. om det var du.
men jag kollar, flera gånger, hela tiden, ifall att.
behöver du prata, ventilera, så är det som vanligt.
om skiten hopar sig, och luften känns tjock, så vet du.
jag är rädd att du känner dig ensammast i världen.
hoppas med allt jag har, att du inte känner dig så, för du är inte det.
hatar att vara den som säger det här, men fan hjärtat, det kan fixa sig.
det kan ordna sig.
kommer fortsätta söka kontakt med dig, här, där det går.
försöker att inte säga för mycket, inte för lite.
men vad svårt det är.
älskar dig, vill ses. snart. nu helst. gärna igår. helst hela tiden.
ssnd.
att jag älskar dig och tänker på dig, precis hela tiden.
minns saker vi gjort tillsammans, när vi båda var små, och saker vi gjort nyligen.
våra samtal, som jag saknar dem.
läser igenom vår historik, som du fått mig att skratta.
så glad jag är att jag fick en andra chans att visa att jag bryr mig, att jag finns här.
vet det. att jag finns här, hur nära som helst, egentligen.
jag vet ingenting, om hur du mår, och jag börjar känna mig smått knäpp.
vill inte belasta dig med skuld, vill inte säga någonting som skapar någonting dåligt i dig.
vill bara, att du vet.
har inte fått ditt mail, som du skrivit. om det var du.
men jag kollar, flera gånger, hela tiden, ifall att.
behöver du prata, ventilera, så är det som vanligt.
om skiten hopar sig, och luften känns tjock, så vet du.
jag är rädd att du känner dig ensammast i världen.
hoppas med allt jag har, att du inte känner dig så, för du är inte det.
hatar att vara den som säger det här, men fan hjärtat, det kan fixa sig.
det kan ordna sig.
kommer fortsätta söka kontakt med dig, här, där det går.
försöker att inte säga för mycket, inte för lite.
men vad svårt det är.
älskar dig, vill ses. snart. nu helst. gärna igår. helst hela tiden.
ssnd.
jävligt förvirrande.
jag ser att du kommenterat två olika inlägg.
det verkar vara du, jag tror att det är du.
men jag har svårt att ta det på allvar.
om det är du, så har jag jävligt svårt att fatta.
ja, jag vill prata med dig. men ska jag först meddela folk om att du lever, fan liten.
jag pallar inte köra ett säga smarta saker race, som inte gör ont i dig eller skjuter dig längre bort, men jag är fan orolig och dina kommentarer, var kantrade med kärlek, men fan.
FAN.
du verkar inte inse hur mycket oro och kaos det här har skapat.
kanske ett lugn för dig, och det glädjer mig, men konsekvenser.
impulser, konsekvenser.
hör av dig. kommentera igen, gör vad du vill. men hör av dig.
älskar dig.
ssnd.
