libertadjusticia

min hjärna är inte alls som den brukar, inte min allmänna hälsa heller.

men överlag kämpar jag stenhårt för att må bra.

för min sons skull. även för min egen.

jag har så mycket nu att jag har svårt att räcka till.

svårt att finnas till.

svårt att orka med.

efter en vecka utan min pojke, så har jag längtat ihjäl mig.

jag har haft en mörk, samt ljus vecka.

mörkret kanske ger just dig ångest om du läser om det, men nu skriver jag, som jag brukar.

sådär som du brukar gilla.

sen, faktiskt älskade människa, så SKITER jag i det nu.

det här är mitt forum, min jävla blogg jävel, och jag är så förbannad för att den inte är som den brukar..

jag försökte, men jag inser att den är förändrad.

jag tar hänsyn, jag tänker efter, jag hämmas, och jag blir arg.

det här är inte forumet jag behöver för att släppa ut min ilska.

det är för att andas, pysa ut luften, som tåget när det är trött, eller vad fan nu tåg är.

som valjävlar gör och även delfiner.

eller en kaffekanna. så mycket kaffe som jag druckit idag, är ett tydligt bevis på hur JÄVLA trött jag är.

min pojke ger mig energi, min underbara storögda gladaste, vackraste, knubbigaste lilla varelse som gör att sommar regnet inte är så deprimerande, och dagarna blir långa, fyllda med saker.

på det braiga sättet.

han kom i måndags.

jag kom hem i måndags.

från min flykt.

jag lyckades inte fly, i princip någonting.

tankarna hinner ikapp, oron hinner ikapp.

hur många dagar sen var det jag hörde från dig nu?

men som jag sa i början, så kämpar jag fucking jävla stenhårt för att orka hålla mig ovan ytan.

men jag var i en annan stad.

där det ligger en stor gul jävla träkanin på torget, på rygg och särar så kyrkan är mellan benen.

och jag menar stor, typ, man kan klättra på den, asmycket.

fast man fick inte.

min vän, han, han bjöd mig, jag åkte till "hemstaden" med tåg, blev hämtad i bil, fick köra bilen.

och sen var vi där.

drack öl i solen, i parken, på solterrassen, i bubblet samt bastun.

låter romantiskt.

det var faktiskt det.

sen åkte jag hem.

jag var borta lite för lite, och lite för länge.

det går inte riktigt, att njuta fullt ut.

men då kom knodden hem, jag hämtade honom och han var sötast i universum.

han hade sin I <3 mom tröja på sig, och fast den är urtöntig, så älskar jag någonstans den.

inte att hans pappa tar på den, utan bara att om han kunde säga det, så skulle han nog.

JA.

han hade en heliumballong, i form av en helikopter, och han blev lycklig av att se mig.

jag med.

vi gick hela vägen hem, och vi skrattade så vi grät.

det låter som en påhittad historia, men fan vad han är rolig.

och han vet om det.

sen har vi hängt, han och jag. egentligen vill jag ha honom helt för mig själv.

men det är ju inte okej.

vi var på fjärilsmuseét.

syster med familj bjöd oss.

jag fattar inte riktigt hur jag stod ut, då jag faktiskt är fett rädd för fjärilar.

men det fanns sjukt söta kinesiska hönor där, och SMÅ kycklingar.

jag menar minimala.

inga lame-ass vanliga som man ser överallt.

utan så jävla små att jag trodde de var på LÅTSAS.

sjukt söta. jag menar verkligen sjukt söta.

nog om kycklingarna..

det fanns också koi-fiskar.

tror de heter så.

men sånadär som de säger blir drakar när de kommer till någon slags, öhm, vattenfallsdel?

jag vet inte, men vackra är dem.

de var sjukt stora och man fick klappa.

jag vägrade, min unge älskar vatten och han ville hoppa i.

vi bråkade.

eller ja, han surade ur totalt på mig.

det är med andra ord, inte alls svårt att hålla tankarna borta från svåra saker, i hans sällskap.

jag kanske är oansvarig.

många skulle anse det.

att jag kunde göra mer.

att jag borde göra mer.

men jag kan inte.

jag är ledsen, jag gör mitt bästa, för att hjälpa till, och räcker inte det, så är jag ledsen.

ger jag mer, så faller jag.

inte bara jag, utan min son, många relationer som jag BEHÖVER för att orka stå emot en massa.

det låter kanske dramatiskt, men jag känner såhär.

det här är min plats.

mitt andrum.

min hemliga del på jorden.

jag skapade den här, för att kunna vara anonym.

säga vad jag kände.

känna vad jag kände.

nu är det nerpissat.

om jag sitter uppe fler nätter, med det här, och det andra, och en pojke som sen han kom har haft svinkoppor, så kommer jag tappa det.

därför tar jag semester.

därför skriver jag den här nakna ärliga skiten, för att få en jävla paus.

jag VET att man inte kan pausa skit, jag vet det.

den bara läggs på hög och sen får man käka den.

men jag käkar högen när jag är starkmagad nog att klara av det.

och det är inte nu.

nu behöver jag pussa på min son.

se honom i ögonen, ge honom all den tid han kräver av mig, varenda sekund.

utan att han ser min oro, utan att han blir orolig på grund av mig.

han åker iväg i en vecka igen, på måndag.

och jag, jag saknar honom när jag hör honom sova.

min man ligger i sängen bredvid och jag, jag kan inte sova.

mycket jag nu.

för att orka för dem därinne.

och för dig, när jag äntligen får höra din röst.

alla ni andra. alla älskade ni, som klappar min panna, ger mig skratt och luft.

i alla olika former.

ssnd.