libertadjusticia

han skrattar så mycket när han gör det också att han nästan faller ihop.

igår gick jag. ett långt led med över 10 000 personer mot rasism. jag skrek mig hes och gick mig trött tillsammans med systrar och bröder som inte håller käften. som inte tar det.

snart ska du gå med mig älskade son, jag ska kunna se dig i ögonen och dina kusiner och säga att vi gjorde skillnad.

du har så många steg kvar att gå. jag har så många mil kvar att gå.

vi har så många mil kvar att gå i kampen mot bakåtsträvande äckliga människor som har makt.

det var allt jag hade att säga idag. jag måste plugga. jag måste ju visa framfötterna, leverera, förtjäna min plats inom dessa ritade streck på kartan. mer än vad jag gjort tidigare. varför? för jag föddes i ett annat land. skål.

bra jobbat ni rödingar som bytte block för att få några hundringar extra i månaden. fattar ni vilka horor ni är?

fattar ni vad fan ni ställt till med. era jävla horungar.

ssnd!

en snarkande kompis på soffan.

en tung ångest i hjärtat.

saknad kantrar min dagar.

hela jävla tiden.

en guldkant av saknad.

den är bitterljuv.

för någon natt sen så kunde jag inte sova en blund.

jag insåg att min blogg berättar om människor, men ändå inte.

den handlar mest om mig, och det är ju okej.

jag har insett att för att mina studier ska gå bra så måste jag lägga ner ganska mycket tid på det.

det är tack vare min inneboende snarkare som jag insett det.

han som levererat kaffe, godis och mat åt mig under mina studiesessions.

det gör att jag inte får eller kan träffa personer som jag vill träffa, utan måste vara själv med min skola.

jag vill göra annat, men måste ha det som kallas studiedisciplin.

jag saknar min son, fast att han är med mig, för jag har varit tvungen att plugga fast att han är här.

jag vill lukta och pussa på honom när han sover, och helst somna bredvid, men jag kan inte.

det gör ont i mig och ger mig hjärtesorg.

jag fyller i ansökningspappret för att han ska börja på förskolan, och får ångest av att tiden bara sticker iväg och jag är så upptagen av saker för framtiden att nuet inte är riktigt här.

fast jag vet att det inte är så heller.

det jag gör nu, måste jag göra för att kunna vara mer med honom. jag vet det.

på lördag fyller min älskade ett helt år, och jag begriper inte.

han som kryper runt och bär saker i munnen för att kunna krypa fortare.

han som går runt med våra stolar i lägenheten, så folk inte förstår varför det står stolar utspridda över hela lägenheten. "han använder dom för att förflytta sig"

han som nyps och skriker när jag ska byta blöja på honom.

han som älskar tittut och att bli kittlad på.

han som pillar på mitt hår i nacken när han ska sova.

han luktar så gott.

han som kryper fram till mig, klättrar på mig för att få pussar och kramar.

han pratar. ingen förstår. inte ens jag. men han berättar saker.

när han vaknar, om vad han drömt.

när jag hämtar, om vad han gjort.

när han skrattar, åt vad som var roligt.

min älskade son.

jag saknar en massa hela tiden.

jag saknar dig. honom. han där borta.

jag har lite glömt bort hur han ser ut.

inte helt, men lite.

för egentligen är det inte det som är viktigt.

nu ljög jag lite.

det är sjukt viktigt.

det var det som gjorde att vi pratade med varandra den där kvällen.

vi såg varandra och saken var biff.

men nu är det så mycket annat.

vi är både förbryllade och förvånade och förvirrade av hur det har utvecklats.

jag kom precis på mig själv med att berätta allt som gör att jag är så inne i den här människan.

insåg igen hur sjukt fantastisk han är.

det är inte bara en sak. det är så många.

jag skrev ungefär en miljard ord nyss för att försöka beskriva oss. men det gick inte.

varför försöker jag ens? det går inte. inte här, inte nu.

jag är stört sepedamp upp över öronen kär i denna varelse.

för den han gör mig.

för det han gör för mig.

för det han gör med mig.

för den han är.

för att han ser vem jag är.

för att vi gör det vi gör för varandra.

och jag är fri. kär. och tokigt fri. men jag saknar. och det är okej.

han ser allt från mina öron till min livrädsla. mer än vad jag upplevt förr.

jag saknar iallafall många.

och tack vare att jag skrev en miljard beskrivande ord, så har jag förbrukat min skrivkapacitet för idag.

det är lite sorgligt, men mina känslor för mina andra kära människor finns kvar.

jag skriver ner dom när äktheten infinner sig.

annars blir det ordbajseri i stil med politikernas blaj, och det har jag fan inte tid med.

syster. du är fantastisk. hela du. och de som är här tack vare du (och han, jag vet) är fantastiska.

vi ses på lördag. jag älskar er.

jag har dessutom haft en halvt död dator. den har varit i koma utan laddare.

nu är det styrt och idag har jag pluggat hela jävla dagen och även tvättat kläder och blivit bjuden på god vegetarisk mat. har en vegetarian-kompis här, så om han vill ha mat, så får han tillaga skiten själv annars blir det mackor med bacon, gilla läget.

nej, så ball är jag inte riktigt. han lagar mat med god min och den blir finemang god.

min morot idag efter studier skulle bli en öl och häng hos människan jag är kär i.

inget av det blev det och jag är faktiskt, faktiskt lite lite, okej, mycket besviken.

men så kan det vara. imorgon kommer min älskade saknade finaste bästaste underbaraste son hem igen och hemmet är komplett.

jag har egentligen för ont i ryggen för att blogga, och är för trött och för fylld med gott och blandat i magen, men jag kände en plikt att skriva ner en massa ord som egentligen inte har någon relevans. efter att ha pluggat, rättfärdigat stöld och varit kritiskt mot filosofen Luc Ferry, så är det okej att vara lite ytlig, ynklig och höstdeppig. jag har mina absolut fulaste raggsockor som egentligen är snowboardstrumpor, med rosa stjärnor på, och myser och har småångest över att jag behöver dom. jag har varit borta från fb hela dagen, och loggade in med ivriga fingrar.

jag hade inte gått miste om ett skit och jag svär återigen över hur torsk man är på denna skit.

det händer mycket i mig och i min omgivning, kring mina vänner och mina relationer att jag är helt förbryllad och matt. min syster är min bästa och min son med. saknar er. och jag saknar faktiskt dig också, du brunögda charmtrollsjävel, och sluta tjura för att jag inte kunde ses idag. jag ville ju. vad hände med det är tanken som räknas? bajs. ja, bajs. bajs!

kompis spelar maffia och vi ska snart se film. sen sova. sen vara student, mamma, syster, vän och allt annat imorgon igen.

opa! som man säger i greklandet.

ssnd.

det är lite stressande. jag använder min sista batteritid till att blogga istället för studierna.

den ständigt återkommande ångesten som inte riktigt kan lämna min kroppshydda.

men jag väljer. jag gör val. och valet jag gör är att skriva ner. skriva ner mina minnen.

de är det enda jag har kvar, i huvudet jämt, men vill ha det i skrift. anonymt. närmast osökbart.

ni som läser vet inte vem jag är, va?

kollar min statistik på besökare och ser, ser hur det var. vilka som det passade att läsa ärligt och vilka som är rädda små jävla råttor som jag inte skulle vilja ha i en kedja med mig. för du skulle släppa. ja din jävel, exakt du skulle släppa om det kom till det. för du känner inte till mig, du känner inte till äkta vänskap och du är en hal ål som äter as. så, nu fick jag det ur mig och skrattar lite för mig själv. för helt ärligt, så bryr jag mig inte. för att citera min storebror. "varför slösa tid på de som struntar i om du finns"

jag har de som räknas nära, och de som inte räknas på behörigt jävla avstånd. jag behöver inte vänner som inte letar efter mig när jag är borta från det sociala på en fest i tio minuter. och inte kontrollerande letande, utan bara, vänner som kastar ett öga på omgivningen, ser att jag mår bra och minglar vidare. precis som jag är.

mina vänner har jag koll på. spelar ingen roll om jag är onykter eller om det passerar en virvelvind. jag håller din hand och är där, och står ut och tar slag och rädsla, för att kunna prata med dig om det sen över en kopp kaffe och nikotin.

om man inte har lojala fina vänner, why bother? jag vill inte att du kapar av din arm för min skull, jag vill att du köper mjölk till mitt kaffe när du vet att jag inte har och du vet att jag gillar det. jag vill också att du kommer till mig med dina hjärtesorger och ilskor och upplevelser så löser vi världsproblem tillsammans och pratar om livets goda och livets sura. döm inte. vem fan är du att döma din hala asätande jävla jävel?

sånt här känner jag är överflöd av ord i min verklighet. jag ska inte behöva berätta för dig hur man är en vän och vem jag är som vän. det ska vara, självklart. och jag säger det ofta och jag säger det igen.

jag kan acceptera dumhet, om du inte vet bättre. om ingen sagt någonting om du bara inte var medveten.

men har du en vän som hjälper dig på din väg, som berättar saker för dig, och du ändå inte kan "smell the kaffe"(vet inte hur kaffe stavas på engelska, okej, trots VG i engelska B) så har du ingenting mer att hämta här.

jag är inte heller sån, som bryter för att bryta för att jag inte accepterar dig som du är. men jag kan inte ta ilojalitet. med såna vänner behöver man inga fiender. fuck that. jag kan inte vara vän med en smygrassejävel. eller någon som inte står för någonting. att inte veta vännen, är att också stå för någonting.

min tid sen jag skrev sist. vad har hänt? jag har levt mer, jag har levt mindre. jag har varit borta från jorden i fyra långa sekunder då jag hörde min syster skrika på ett sätt som aldrig förr. förlåt. förlåt. förlåt. men jag är glad att jag sitter här och skriver med ett jack över ögonbrynet och att jag är kvar, det är inte definitivt. men förlåt. det var inte meningen. kan inte lova att det aldrig händer igen, men jag ska fan göra mitt bästa hjärtat.

jag har också haft en urladdning. den ärligaste jag haft i hela mitt liv tror jag. tårarna blöter ner min vita dator när jag skriver. för jag är så trött. jag har sagt det förr och jag säger det igen. växtvärk gör ont. fyfan vad ont det gör att växa. att lära. inte i min kropp, den blir inte längre , jag får inte längre armar och ben. jag blir förhoppningsvis inte större i vikt mätt, men jag växer ändå. mina armar blir längre, för jag har fler människor att kunna krama om med mina långa armar. mina ben blir längre för jag måste lära mig att gå fortare och springa ibland och också vila. balansen är svårt. det är svårt att balansera. tänkt dig själv. din kropp själsligt, om den skulle se ut så fysiskt. så skulle mitt huvud vara för stort för att hålla högt. fast jag håller det högt. mina armar så långa att de släpar i marken. och mina ben så köttiga och långa att jag ser ut som elefant mannen. för jag har fan fått kött på benen som vi säger här i sverige vi riktiga svenskar.

och jag visar framfötterna som jag bara kan, hela tin. prestera, prestera prestera. orkar.

var mamma, ensamstående, student, försörjare, smart, snygg, vän, syster, dotter och moster.

också aktiv politisk och stark. också den som dodgear för alla slag som jag måste parera från personen jag vill ha minst kontakt med i världen men som delar min son.

tro mig, man blir trött. och hjärtat orkar inte pumpa runt. benen orkar inte bära och ögonlocken stänger sig ibland trots tändstickor som på seriefigurer som ska hålla upp dom.

jag är trött, vill dra ibland. men det går inte. jag vill resa bort, till min oas i malmö och bara vara.

den oasen är dock förändrad och jag är fattig. rik, oj så rik, men aj så fattig.

jag vill faktiskt vara lillasyster, bara, i en vecka eller en timme. bara LILLAsyster.

min syster säger att jag är så jävla bra på att vara stor. den stora. många gånger om, ofta.

och jag vet det själv. men det är så jobbigt att vara stor. jag vill vara liten.

lillasyster, lilla dotter, och bara liten. jag fick vara det under min urladdning igår, med min syster och jag behövde det. tack, tack tack. och förlåt igen.

jag är också samma kär. jag är kär. och förälskad i en annan. personer som ger mig exakt det jag behöver och lite lite till.

igår var fint och uppväckande och kraftgivande och bra.

idag ska jag ut med mitt blackeye och säga grattis till en fin vän på en pub. och jag ska vila.

och den tolfte kommer min fina vän från malmö och bor hos oss en vecka. han behöver också komma bort.

komma till min och min sons oas som kräver pendeltåg och bussresa. långt ifrån men nära, och bara vila.

jag ska krama och säga att allt blir bra och att han inte är ensam. vi ska dricka kaffe och se film.

och han ska få mig att orka vara stor och bära lite till. och orka. han ska massera mina sönderstressade 40åriga axlar och han ska peppa mig att plugga och låta mig vara kritisk mot min studielitteratur.

vi ska hjälpa varandra och det kommer bli fint.

nu ska jag sluta skriva, duscha och kanske kanske hämta min laddare och styra det där till honom.

han jag är kär i, som är så, rakt, igenom, fin, med fel och brister som man vill komma ifrån, och det går.

(bristerna alltså, inte honom)

ssnd.