libertadjusticia

min rygg har ordnats av en god vän, med händer gjorde av det bästa materialet.

hon gjorde så jag kunde möta upp en kärlek.

hans händer är också av underbart material.

ni vet, sånadär som bär tunga saker, skär i saker, blir smutsiga och slitna av all jord, små skärsår, fast det gör inte ont, säger han.

haha.

det låter töntigt, men det är manligt.

eller kvinnligt, men saksamma.

grova händer, helt enkelt.

jag behövde en paus ifrån allting.

jag är helt utmattad.

imorgon kommer sonen hem, och jag längtar i det oändliga.

och de här dagarna har varit vackra, men så fula i jämförelse med de som är, när han är med.

jag har hållt om min vän hårt, samtidigt som hon skakar, svettas och fryser under en massa filtar.

det är inte meningen att gnälla, mest bara, återupprepa, ventilera.

jag har fått pausa från den traumatiska upplevelsen som den där sjukhusvistelsen var, och inte ens tänka på allt som det gav mig, heller.

jag har umgåtts med mannen som jag refererar till som ytterligare en pojkvän, och bästa vän och en massa andra saker. han är min helt oförbjudna men förbjudna frukt, och jag trivs i just det.

alla gör det, alla inblandade.

vi pratar och lyssnar, när det bara duger att prata med varandra.

vilket är ofta.

jag behöver fly bort i den världen med honom, tiden stannar litegrann och jag har det helt perfekt, helt opretentiöst, också.

vi grillade lite, drack lite vin i solnedgången, gick hem till honom, stannade på vägen, pratade så alla hörde när vi kom. högljutt och glatt, skratt, handhållning och stora gester.

jag älskar att hänga med honom.

det är färg på hans kläder, ibland på hans kropp också.

ansiktet, armarna, händerna, magen, ryggen. för att vara specifik.

han målar de bästa tavlorna jag vet.

jag har sett alla hans kroppsdelar, men inte rört lika många.

det är precis lagom, som man säger här i landet.

vi har umgåtts iallafall.

såg film, somnade ihop, vaknade ihop.

tog oss tillsammans hela vägen nästan, till hans jobb.

tills vi skulle skiljas åt var det awsome.

sen blev det lite sorgligt och vi övervägde återigen att sjukanmäla honom.

jag var terroristgruppen som kidnappat honom.

inget att göra liksom.

men vi gjorde inte det.

nu är jag hemma, och lite ensam.

kusinen är på utflykt och jag njuter faktiskt bara av att höra bussarna gå förbi utanför.

av att vara lite själv.

få skriva lite.

jag saknar det, ibland.

jag känner mig stressad.

semester är inte alltid precis det man behöver.

imorgon kommer min älskling hem, och jag har en massa att göra.

jag känner en stämning i luften mellan mig och min kärlek, men jag bryr mig inte så mycket.

det borde vara oroväckande.

eller tvärtom.

det finns ingen baksmälla eller förälskelse som kan få honom att bli ful.

han är vackrast.

ssnd.