libertadjusticia

hela dagen har varit så.

jag har varit frånvarande, men ändå med MASSVIS med folk.

jag tror min utstrålning, inte skrämde bort folk, men fick dem att hellre söka sig till positivare vibbar.

haha.

jag låter som om jag glidit runt som ett svart moln. men ja, lite så.

folk jag hängt med vet varför, och det är okej.

jag hade en underbar dag tack vare att jag var där jag var, men jag visade det, sådär..

jag har också surat över hur lite aktivitet det varit på min telefon, men samtidigt glad, för jag kan ändå inte svara på mess.

min lur är dum i huvudet, och jag har inga pengar på den. damn u guys som INTE har comviq. osolidariskt.

ja, jag är diktatorisk nu, ni får ha vad ni vill, eller vad ni nu måste ha ;)

ni, nu, ni, nu. (haha)

jag är trött.

har sovit väldigt lite, på väldigt lång tid.

jag har också insett att jag lägger ner massvis med tid, på saker som egentligen inte är mitt problem.

jag låter ashård nu, men jag menar inte så.

är precis som alla andra, man finns där för vänner och familj, ibland främlingar, och helt nyfunna människor.

det är självklart, och jag gnäller inte över det.

tvärtom.

tack vare att jag har er, så orkar jag med mitt eget skit, babilliooner gånger bättre än om jag inte haft varenda en av er.

MEN.

jag har märkt att vissa, större, otympligare och okontrollerbara problem, tar över hela min existens.

drama.

kanske, men jag låter saker och ting bryta ner mig, hårt, ibland, och då räcker jag inte till.

för min son.

för mig själv.

jag försöker alltid tänka i den ordningen, samtidigt som det är väldigt diffust det där.

det som är bra för mig, är i sin tur bra för min son, så de där två delar liksom första plats.

och det är bra för mig, som mamma, att även kunna visa min son att man måste finnas för andra, också.

att man kan vara ledsen och orolig, det är inget fel med det. bland en massa andra känslor, såklart. fina.

MEN.

när jag märker hur jag inte är närvarande stundvis, då jag låter andras problem överta allt, där jag befinner mig nu.

det är inte min mening att skuldbelägga någon.

men det är mycket kaos i min familjekrets.

och familj för mig är både blodsband, men också vänner.

i synnerhet vänner.

den familj man själv valt, och lärt sig att älska villkorslöst, som familjen.

en av dem ska göra abort på tisdag, och jag ska vara med.

hon läser inte här, så jag kan vara öppen med det.

bloggen är ganska hemlig ändå, kan jag känna.

bara den här saken sliter sönder mig.

det är en komplicerad situation och mina känslor i det här tar över.

jag har inga moraliska tankar om det här.

jag lever mig bara in i hennes känslor och situation för mycket, så det gör fysiskt ont i mig.

och jag ska vara där, igen, som när vi såg bebisen på ultraljudet, och hon bröt ihop.

jag med.

det gör att man dör lite, inombords, och växer, lika mycket nytt, om inte mer.

min bror, min självvalda bror, som jag älskar så innerligt att jag bubblar när jag tänker på det.

han, ska bli pappa. en fantastisk underbart fin sak, känner vi båda. han och jag.

bland många andra. men inte mamman som bär det. inte för att det ska bort.

nej.

utan för att hon inte vill ha med min bror att göra.

hon är rik.

oooerhört rik.

hon behöver inte min bror.

han är bara, en avelshingst.

för att hon inte "orkade gå upp till aborttiden, det kan ju vara kul med ett barn. jag är ganska ensam"

!?

jag ser min vackraste vän, gråta, hör hans röst vackla, för han vill finnas för sitt barn, men får inte.

och jag vet.

jag vet hur det är att vara ensamstående och ha ett mongo till pappa.

ursäkta ni som typ, gillar honom.

min bror, är inte som honom.

tvärtom.

jag tänker mig in i hans situation alltför hårt, och dör lite, inombords, på riktigt.

men jag växer, igen.

ingen annan människa jag mött förut, är så mycket, hjärta.

(parentes, citerade min älskade älskling, min bästa vän, min kärleks bästa kompis. efter första gången vi hängt, han och jag, ensamma, så stannade han upp, log, tittade på mig, vilket avbröt mitt prat, och så sa han "du är så mycket, människa. allt du gör. jag älskar ditt kroppspråk och din röst" jag blev lite kär!)

ni märker ju, jag behöver sova, och dricka mindre kaffe.

jag har alltid garvat åt min syster, för att hon typ, vid min ålder (!!) började bli sjukt koffeinkänslig.

haha!

och nu, om hon dricker cola, eller kaffe efter kl sex eller sju, så kan inte hon sova.

vilket jag alltid tyckt verkar sjukt hemskt, då jag gillar kaffe på kvällen.

nu är jag liksom själv där.

jag. kan. inte. sova. med. nytt. koffein. i. kroppen.

min kärlek mobbar förövrigt mig för att jag kan skriva så hysteriskt fort på datorn.

det var inget skryt, det tar bara mindre tid för mig att skriva exakt vad jag tänker.

inte alltid det bästa i författarväg, och intressehållning..hos min läsare.

men, jag påminns, det här är faktiskt enkom för min egen skull.

min terapi, min ventil.

jag har varken tid eller råd att gå till en psykolog just nu, men jag lovar att det kommer.

när grisar kan flyga, haha.

stressmage, det finns det någonting tydligen som heter.

sån har troligtvis jag.

det är ganska ointressant, egentligen.

men för mig själv är det en fet varningsklocka, jag gillar INTE att ha ont i magen.

det är sjukt osoft, och man blir vresig.

inte coolt.

eller så måste jag sluta whimpa och bita ihop, som min pappa gör.

fast han whinear ändå.

gubbar alltså. älskar den där gubben. han är den roligaste, och smartaste, och snällaste, och dummaste också, haha. och den absolut mest lättsamma gubben jag någonsin hängt med.

jag kan förövrigt inte hålla en tanke, det kanske märks.

överväger på allvar att spara som utkast, eller åtminstonde förhandsgranska, men då kommer jag bara ta bort allting..

jag väntar med det.

nyss pratade jag om deprimerande saker, långt bak minns jag, och ja, jag är lite ambivalent i mitt skrivande.

i mina tankegångar också.

jag är nog sjukt jobbig, och ganska rolig att hänga med.

alltså, jag skoja bara. jag vet att jag är tung.

jag tvivlade på det för ett tag sen.

jag gör det ganska ofta, okej.

jag erkänner.

men iförrgår, så brast det.

jag föll som jag gjorde där, för ett halvår sen, i tårar mot min storasysters axel, hemma hos min vän, på en fest, och bara sa, att jag vill bara vara liten, en liten stund.

det var en asjobbig period.

så kände jag då. igen.

i mitt hem, med min son, snarkandes i sin säng, med min kärlek och min syster i telefonen.

jag kände mig minst, i hela jävla världen, och så fett jävla osynlig och ouppskattad att jag dog, litegrann.

men jag blev upphållen, i luren och med kramar.

jag är förevigt tacksam för att jag fick den bästa systern och äntligen har träffat en man, som älskar mig.

på riktigt.

jag är precis såhär känslosam som det framgår ovan.

jag har en känslomässig overload period i mitt liv just nu, som ger mig total växtvärk, IGEN.

och det är fint, jag vet, måste börja se det så, hela tiden.

men det jag dör inombords utav, blir typ fler än de jag växer av..

och min pojke.

min lilla grabb åker hem till sin pappa imorgon.

min sötaste bästaste, med de längsta fladdrande ögonfransar jag vet.

hans leende gör mig mer och mer kär, hela tiden.

hans underbart varierade röst får det att bubbla i mig av lycka.

tur att han finns.

men det har varit mycket tårar också.

jag har redan gnällt om det här, jag vet.

tröttheten tar över bara, och det behövs gnällas.

jag har lärt mig massor om mig själv som mamma den här veckan, och jag är stolt över mig själv.

jag har lärt mig massvis om min son, som är helt fantastiskt.

ungen kan liksom, prata.

han är som en liten papegoja, och han minns sjukt mycket saker.

ja, jag är en väldigt imponerad mamma, och ja, jag skryter.

han är den bästa människan jag träffat i hela mitt liv och någonsin kommer träffa.

top that.

han låter som den roligaste fisken på jorden när man frågar hur fisken gör.

jag får inte nog av det.

han börjar tröttna..

och katten! när han mjauar (jag vet att det låter jamar, men han låter miiiiuuuaaaaauuu)

typ..

hunden, kaninen, kycklingen, bilen, bussen, MOTORCYKELN.

ja, han gör olika motorljud, men inte lika många djur som han kanske borde, haha.

han förstår när man ber honom hämta sina skor, sina bilar, sätta sig i vagnen fort, för vi har bråttom till bussen.

typ, pussa eller säg hejdå, beroende på hur bråttom vi har. dina kusin/syskon, din moster, tio, och tio nr 2.

och nej, jag bossar inte sådär..!

jag hatar kollektivtrafiken på stället jag bor.

mycket.

ungen min älskar det, han kan säga en massa om motordrivna saker, gärna HELA resan, varje bil, buss, tåg, cykel, motorcykel, moped, vagn, eller vad som helst som har HJUL, ska han kommentera och babbla om.

jag har faktiskt de mest underhållande resorna tack vare honom, för åh, vad han får mig, och många andra att skratta.

underbara charmtroll, du är min stolthet.

mina syskonbarn. varenda en av dem, får mig att växa, jag älskar er.

min syster.

älskade syster.

utan dig skulle jag halta, hela tiden.

jag borde sova.

jag ska streama någon rolig serie och sen somna, med glada tankar.

förlåt för mitt babbel, men skyll er själva ;)

jag är trött, bland en massa andra tunga känslor, men jag är också, lycklig.

ssnd!