libertadjusticia

en söndag då jag vaknade upp med en massa favoritmänniskor.

min syster, hennes familj.

min son, min familj.

vi delade frukosten och morgonen ihop för att sen lämna min familj, och lämna ifrån mig min egen.

det blir aldrig lättare. jag vänjer mig inte vid att vinka av honom, jag hatar bilrutan emellan oss.

jag hatar ljudet av bilen som åker iväg. jag vill inte att bilen stannar, så.

jag vill att min son stannar.

idag skulle jag göra en massa.

jag gjorde en sak av dem.

gick ut med soporna.

high five.

jag gjorde det jag planerat, som egentligen var oviktigast.

men jag behövde det.

jag behövde ligga i en kuvös för vuxna människor, med en massa rör som gav artificiell värme, och låtsas.

låtsas att jag låg på en varm strand.

och blev brun av solens strålar, istället för irriterad, som utomhus.

även om det var en solig dag idag, en dag med, åh, "så fint väder" som alla förblindade kallar det, så är det kallt!

jag överdriver lite, för jag trivdes ute.

men jag hade inte fått en tår i ögat om det inte fanns någon snö.

och jag hade shorts och ett linne, kände varm luft omkring mig, och uppleva den riktiga solen sticka på mina armar och ben, även i ansiktet.

det är dyrt med rörsol också.

jag kom hem, och det kom över mig.

min lägenhet är så tom utan min son.

leksakerna ligger precis där han lagt, eller kastat dem sist.

min säng känns ännu större än den har gjort de här dagarna, då vi varit sjuka och myst där tillsammans.

jag sov med honom, inburrad, antingen han mot min hals, eller jag mot hans.

ibland lyfte han sin arm, som om han skulle låta mig ligga på hans bröst istället.

jag gjorde det, utan att lägga all min huvudvikt på honom, för då skulle han inte göra om det..

ibland vaknade jag av att han vände sig, höll om mig, och strök över min axel och min arm.

som min finaste systerdotter sa, när min son kom fram, drog i mina byxor, så jag skulle komma ner till hans höjd, för att ge mig en kram, "han älskar dig".

han gör ju det. och oj vad jag älskar dig älskade barn.

ja. jag saknar honom.

och nu. fast att jag har en stor säng att ligga i, så ligger jag framför skit-tvn.

kollar inte ens.

har datorn i knät och täcket runt mig, och lägger mig inte i sängen.

det blir så uppenbart att platsen som är över där, ska vara fylld av honom.

han tar inte upp så stor plats, men jo.

jag ogillar den här dampen hos mig.

att så fort jag har tid, så hinner ensamhetstankar ikapp mig.

inte så att jag inte gillar att vara ensam, jag trivs med det också.

jag har tänt smålamporna i lägenheten, de ger mysbelysning.

draperierna hänger fint och tapeten får mig fortfarande att le, för den är så fin den med.

tiden ger mig lite ågren bara.

jag borde diska, dammsuga, tvätta, städa, rensa garderob och byrålådor, plocka leksaker.

men nördigt nog, så känns det som om jag städar bort bevis på att min unge bor här.

jag gör självklart inte det, han finns överallt.

morgondagen ger mig ångest.

jag ska dit, dit jag måste gå, för att jag pinsamt nog är i desperat behov av hjälp.

jag är så rädd att bli avvisad, då jag inte gillar att be om hjälp.

och när jag väl ber om den, så skulle det göra mest ont att inte få den.

vad händer då?

mitt kontrollbehov kanske.

att inte veta vad som kommer att hända, även om min grundtanke i det mesta är att det löser sig.

jag har vågat skicka iväg ett mail också.

ett mail om ett önskemål om förändring av schemat.

mitt barn-schema.

jag orkar inte strida. jag orkar inte bråka. jag orkar inte konflikt.

jag vet, att allting som går emot vad hans pappa vill, blir en strid.

nåväl.

tiden går. nu är det kväll.

och jag har inte gjort någonting vettigt.

jag kunde ha träffat vänner.

träffat folk jag tycker om och bryr mig om.

men jag svarar inte när någon ringer.

jag ringer inte någon.

idag känner jag mig otillräcklig, och lite arg också.

så arg faktiskt.

och frustrerande harmlös.

för även om jag kunde få ur mig en massa ilska, så kräver det energi.

och någon sådan har jag inte just nu.

jag känner mig ytlig och materiell.

jag tänker på saker jag vill ha, saker jag borde ha.

det är tiden som gör det här med mig.

jag måste sysselsätta mig.

jag har ätit så stört många clementiner idag att jag har ont i magen.

någon, plinga på min dörr, påminn mig om det fina jag har, ge mig en klapp på min bruna rumpa och få mig att stila mig, tack, snälla, kom igen.

jag är inte helt grå idag.

egentligen.

är bara lite melankolisk, musik ljuder inte, och mina fötter är kalla.

imorgon kommer bli bättre. jag svär.

och, för att gnälla lite till. jag saknar dig. jag saknar dig, så himla mycket.

jag vill se dina gröna ögon granska mig och pussa på dina ögonlock, känna dina obegripligt långa ögonfransar mot mina läppar och jag vill skratta ihop.

positiv notis: bara några dagar kvar. sen är det verklighet. som vi ska ses då!

ssnd.