wow. kärlek, älsk, trygghet och galna dagar. familia.
jag vet inte vart jag ska börja.
eller hur jag ska formulera mig.
jag kör bara. det här ju faktiskt rent krasst mest för min egen skull.
jag vill minnas varje sekund av de senaste dagarna, för de uppfyllde mig med kärlek jag inte riktigt upplevt förut.
ni vet.
sånadär stunder man sparar i hjärtebanken och minnesbanken och aldrig glömmer bort.
det man kommer berätta genom åren, som några av sina bästa dagar..
jag berättar till att börja med från den dagen då jag blir barnfri.
för det var då kaozet började.
innan var det kärlek med min unge. det sparar jag också i minnesbanken såklart.
torsdag får jag ett samtal.
jag ska infinna mig hos min fina vän, min kärleks bästa vän, han, konstnären med ett hjärta större än universum, det vackraste leendet och de finaste orden för att beskriva MIN skönhet.
klocken 19 ska jag vara där. jag ska inte förbi systemet.
jag ska bara vara där, då.
den informationen får jag av min kärleks bästa vän.
hon den fina som håller på med teater och berättade en hemlighet för mig.
att min kärlek har hamnat i sin dröm. tro mig. det har jag med.
jag lyder. självklart.
har ingen aning om vad de planerat.
hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig det.
kommer dit, där är de två, med en färdig middag, med efterrätt, mängder med vin och annat skoj, till mitt förfogande.
jag får kramar från hjärtat och blir inbjuden.
några glas vin och några ciggaretter senare (ja, det går sådär med att inte feströka. men come on. värsta kvällen)
så får jag reda på att en hemlig gäst är påväg.
som de inte känner så väl, men som kommer för min skull.
sen börjar vackra vänner droppa in. med mer mat, mer kramar, mer kärlek och mer värme.
välbekanta ansikten, min kärleks vänner, och jag saknade honom mer än någonsin.
fast han var där. ändå, ni vet.
efter massa mat, matkoma och skratt så man kissar ner sig, så blir det en promenad i kylan, poesikväll.
en upplevelse utan liknelse.
jag önskar jag vågade dela med mig mer av mina texter, min musik.
det var inspirerande.
flera öl på en krog i närheten, med samtal som gjorde att jag visste att dessa människor älskar mig och vi håller varandra om ryggen, så tog vi oss tillbaka till utgångsläget.
tiden var halv för mycket, och tidigt på morgonen somnar vi allihopa i hans lägenhet, med stearinljus och musik i bakgrunden, i en stor hög, utspridda på madrasser och soffor.
väldigt några timmar senare vaknar jag och ser min vän. han har en stor bild på sin projektor som föreställer mig.
jag skrattar och är faktiskt fin.
och han målar av mig. med de vackraste färgerna.
jag fotar hans ryggtavla i smyg, hans verk i smyg innan han upptäcker mig och vi umgås.
det är en ära.
den här personen var min favoritkonstnär, redan innan han målade av mig, såklart.
han har en talang jag hänförs av, och att han målar mig, lilla jag, är stort.
dagen gick, och jag tog mig efter många om och men, vidare till nästa fest. min systers fest.
för hennes man, för deras radhus.
upp på tåget igen och bara vara det bästa jag kan. mig själv.
i de bästa vännernas sällskap.
i bästa människornas sällskap.
och efter saknad från en annan planet, så kom han äntligen hem.
hem till mig.
hem till vår och sin familj.
min kärlek.
kvällen var fulländad, och det slutade inte där.
vi fick sova ihop, vakna ihop.
trots total huvudvärk och fortfarande berusad, så var det in underbar bakisdag.
de bästa, järngänget hängde kvar.
hela min stora familj, i form av syster, systers man, syskonbarn, min pappa, min kärlek och mina bästa vänner, så delade vi misären som ändå var kantrad av skratt och välmående.
för att efter denna fina dag, springa vidare till en middag, som jag "beställt" för hans skull.
en hel ny hop med vackra människor, som är familj.
världens mest uppstyrda bakismiddag.
med vackra ord som delades. nyheter och skratt, historier om barndom och en massa annat hemligt och fint.
efter den middagen åkte vi hem.
delade minnen, hemligheter, fina stunder, skratt, den mest intima stund någonsin.
och vi hade också ett gräl.
vårt första, där jag återigen blev riktigt rädd.
drog i stora växlar, agerade, som den trasiga person jag är.
rädslan gjorde att jag sa saker, som jag inte menade.
han med.
som tur var, vet jag, att ingenting av det jag eller han sa, menat för att göra illa.
inte menat att vara respektlöst.
inte menat att såra, förstöra.
vi tyckte inte ens olika.
det var ett stort missförstånd.
jag blottade mitt hjärta, alla mina rädslor.
jag är rädd att förstöra dig, förstöra oss, pga mina rädslor.
att inte prata, är vägen till ett helvete.
att sluta bry sig är vägen till ett helvete.
att inte sova nära, är vägen till ett helvete.
han förstod, han sa rätt, han sa att vi komma tycka olika, den tanken måste jag vänja mig vid.
det betyder inte att allt är kört.
vi är inte ni. han sa det. jag är inte han. du är inte den du var med honom.
och framförallt så är inte vi det ni var.
jag grät. på riktigt.
av lättnad, av kärlek, av total trygghet och värme.
och där, när han höll om mig, nära, andades varmt i min nacke, torkade mina tårar, så kom de orden som jag någonstans vetat att de är. men jag har inte vågat säga.
jag älskar dig.
och jag svarade.
jag älskar dig med.
jag kan knappt tro att det är sant. allting fungerar, har alltid gjort.
och som det känns nu.
kommer alltid göra.
allt återstår att se.
men mina rädslor ska inte vara det som driver det dit.
vi tar en dag i taget.
dagen efter det underbara avslutet, så var det en familjedag.
umgänge med honom och hans systerdotter.
för att sen åka och träffa hans syster.
i hennes butik.
där jag fick vara centrumet bland en massa människor.
där jag fick vara mig själv, och se honom bredvid mig bara njuta av att vi är vi.
där jag var en del i hans familj.
precis som han är i min.
vi är familj helt enkelt.
la familia.
vidare till hans mamma.
köpa pizzor på vägen i all sin enkelhet.
mötte upp vänner som följde med.
spenderade timmar med vin och pizza, skratt och kärlek.
SEN bio. 3D för att vara exakt.
med honom, hans mamma, hans syster, vår vän och vi.
finaste stunderna i mitt liv har jag haft dessa dagar.
delade timmarna efter bion med vår fantastiska konstnärsvän för att sen ta en varm taxi hem.
skratta, prata i timmar tills vi efter en varm stund somnade i varandras armar.
nu sitter jag mittemot dem.
min son och mitt livs kärlek. för det är han.
det är dem förvisso.
mina kärlekar äter semla ihop, har lekt och skrattat ihop medan jag sitter och skriver världens kärleksbrev till
honom, som han aldrig kommer få läsa.
jag visar istället. säger. men det här, är för mig, och för er. som vill höra, att er vän mår bra.
och jag andas djupt, insuper kärleken som man nästan kan skära genom i luften och längtar efter framtiden.
det är omvälvande. phu.
imorgon ska vi lämna honom på förskolan ihop.
där det går så bra så bra.
han gråter inte längre.
han matvägrar inte längre.
han leker och somnar själv.
livet är fan underbart just nu.
han har tagit ledigt från jobbet för att lämna honom med mig.
han vill dela livet med oss.
sen ska vi luncha tillsammans. möta vänner tillsammans.
tiden tillsammans smakar sommar. alltså, bra.
och ja. en dålig grej.
det är dags att ta sig mod att av praktiska skäl berätta för min sons pappa att det ser ut såhär.
stålsätter mig, försöker att inte ta för mycket hänsyn, inte vara alltför rädd.
inte alltför ärlig.
bara konkret.
wish me luck.
ssnd!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Åh.
Jag är glad för att du har sådana här dagar fina.
Jag är glad att du älskar och älskas. Åh, det är jag verkligen. Ända in.
I wish you luck. I do. Ge honom info, be inte om ursäkt, håll huvudet högt. Du ska ge honom en lyckligare mamma. Det är din ända uppgift. För det ber vi inte om ursäkt.
Love!
Trackback
