libertadjusticia

jag borde vika klart all tvätt som jag tvättat idag.

men jag bestämde mig för att strunta i det.

idag har jag varit en såndär duktig tjej.

hatar det uttrycket.

men det är lite så.

för man känner sig duktig också.

man har lärt sig att det är bra att vara så himla duktig jämt.

helst fast att man inte vill, eller det går emot ens vilja.

nu var det inte riktigt såna saker jag gjorde idag.

men jag har tvättat. och diskat. och skrubbat hela toaletten.

och bytt sängkläder, och plockat en massa.

gjort rent i kylskåpet och gått ut med sopor.

så.jävla.duktig.

jag har lagat värsta god middagen och bjudit en fin vän på det.

hämtat min son på dagis. (jaja, förskolan..)

det var fantastiskt.

trots att jag redan i hallen hörde hur han grät därinne.

hans min när han såg mig, fortfarande tårar som rann. snor också.

och lite dregel. kom igen, han är bebis.

sötast i helaste världen. universum.

den minen var värdefull, den stunden.

han reser sig ur frökens knä (jaja, pedagogen), tappar nappen, letar gråtandes upp den igen, för att sen

komma och få pussar och kramar.

han lämnade inte min sida för en sekund, trots att mamma (jag, yaay) skulle fylla i schemapapper.

i min famn.

med sina gråtblöta kinder mot min hals höll han krampaktig fast mig.

jag släppte inte för en liten sekund, utan höll honom hårt.

sen blev han glad. sprang till sina skor, hämtade dem och kom tillbaka.

har aldrig varit så lätt att få på honom alla miljoner plagg (ja, det är fortfarande vinter..).

han gick först, ut på gården, raka vägen till sin vagn och började klättra.

han har blivit så stor.

otroligt.

väl hemma, hade vi den mysigaste kvällen hittills, tror jag.

han var så glad, verkligen njöt av att vara hemma.

vi lekte, dansade, busade, pussades, kramades och han får mig verkligen att skratta så ögonen blir tårfyllda om och om igen.

han klättrade upp i sin tripp-stol helt själv.

jag fattar inte vad som hände med min bebis som inte kunde någonting.

ett son-inlägg.

men han är min stolthet.

nu ligger han bredvid mig, i stora sängen.

jag bryr mig inte. jag har saknat, och sängen är stor nog för oss båda.

han är varm, och hans tjocka fötter ligger mot min mage.

han är så vacker.

jag saknar honom, fast att han ligger så nära, så nära.

jag vill ha plåtburkar med en massa underbart doftande och underbart gott te.

en vacker kaffeburk.

jag vill ha sånadär glasbehållare med lock, för mina makaroner och spagettisar.

jag vill ha fina glasburkar för kryddor, och färska kryddor på en hylla i mitt kök.

jag vill ha tallrikar, porslin, i olika former, färger och storlekar.

koppar, glas, muggar, tallrikar, skålar.

vill ha en vacker fruktskål.

en färgglad godisskål (skulle aldrig funka med min pojke, men drömma är gratis).

ramar i olika former och storlekar, fyllda med bilder på personer som är viktiga för oss.

för att byta ämne, liksom.

jag vill ha så många saker. ibland undrar jag om det är ytligt.

om det är helt fel. om prylar verkligen skulle göra mig gladare.

jag tror det handlar mest om jag vill göra det till mitt hem.

inte en lägenhet, ett pit-stop.

utan ett riktigt hem. med bilder på oss, våra nära och kära.

saker som är fina att se på, som symboliserar mig, oss, vad jag tycker är fint.

bara att sätta upp de fyra glasunderläggen (vet inte om de heter så..) på väggen, gjorde allting lite finare.

jag vill sätta upp ett nyckelskåp.

ha en trasmatta i köket.

en morgonrock med luva på en krok vid min säng.

jag ska sluta nu. det här hjälper liksom inte.

tvärtom snarare.

nu ska jag burra in min näsa i min sons nacke och sova på det bästa vis jag vet.

du fattas oss bara. faktiskt.

hemska sårbarhet.

men snart är du hemma.

ssnd.