libertadjusticia

klockan är fruktansvärt mycket.

men saknaden gör att jag inte kan tänka på annat.

googlade ditt namn älskade unge, och det finns en ö, utanför mammas "hemland" som heter, precis som du.

är inte det galet?

det visste jag inte om, och installerar både det ena och det andra programmet för att få en skymt av denna fantastiska plats.

och sen läser jag, om hur stor ön är, om dess historia. vad som har hänt där.

det fanns guld där en gång i tiden. det bodde folk där en gång i tiden.

ön är grön, så vacker och så långt bort.

all den här informationen gör inte att du är bredvid mig.

men det känns lite bättre.

jag ska berätta om den också. vi kanske kan åka dit någongång. bara för att.

jag tänker på dig, och mitt hjärta fylls.

ser små fragment av våra stunder tillsammans och hela tiden, önskar jag att jag kunde få mer.

mer tid. mer tid med dig. riktig tid.

då jag bara kan insupa hela du, och inte störas av andra tankar.

som oro. eller sorg. eller skuld.

eller saknad, fast du är hos mig.

jag vill ha varje minne med dig så färskt, och osuddigt som möjligt.

som nu, jag skulle vilja skriva ner ett tydligt minne med dig.

jag har många såna, men mina minnen med dig är mest känslor.

små känsloyttringar, bara genom blickar.

jag ser i dina ögon att du känner hur mycket jag älskar dig.

du ser i mina ögon att när jag granskar dig, så ser jag bara det absolut finaste som finns.

och du ser tillbaka, du har börjat göra det på senare dagar, jag kan se att det är ömsesidigt.

så, känslan det ger, har inga ord.

inga beskrivande ord, eller uttalade ord. utan de bara är.

så. så känner jag nu.

och du känns långt borta.

jag vet att du sover och är vackrast på jorden när du gör det.

du är varm och din lilla mun är OMÖJLIG att inte pussa på.

dina ögonfransar ligger och vilar. de längsta.

din näsa är det sötaste.

du är knubbig och varm och du luktar det bästa som finns.

du.

fragrance of you.

och jag fortsätter att undra, om det någonsin kommer bli uthärdligt att vara utan dig.

just nu är det en sådan tid, då jag bara väntar på att nästa helvete ska yttra sig.

det tar inte slut, nya saker dyker upp och skapar kaos och jag är lika förberett oförberedd som vanligt.

jag tar det med ett lugn för omväxlingens skull.

vet inte om det är bra eller dåligt.

om jag inte stressar upp mig för saker jag inte kan påverka, eller styra över.

eller om jag bara slutat bry mig.

ångesten ligger ju bakom dessa känslor, det vet jag.

jag hoppas bara att den inte exploderar som en bomb i ansiktet bara.

inte nu.

låt det gå några dagar, så att jag åtminstonde kan vila i hans famn och låta ångesten utbytas mot finare känslor.

jag klarar mig själv, men det är lättare med hans närvaro, hans stöd, hans skärpa, hans tro på mig.

imorgon: kaoz. med fina vänner.

lördag: kaoz. med syster, och vänner.

söndag: mer kaoz. med honom och baksmälla.

ssnd.