kärlek, familj, barnvagn i vardagsrummet och skönhet.
en såndär dag då bloggen kändes som ett måste.
den känns ofta så numer.
ibland är det för att man är arg.
vill skriva av sig.
eller less, ledsen.
eller tom jävligt ångestfylld och vill berätta om det.
men sen ett tag tillbaka så är det så blandat.
mycket kärlek och fint.
det är viktigt att skriva ner.
för det är så lätt att glömma och sluta uppskatta.
jag lär mig saker hela tiden.
om mig själv.
om min son.
och om honom.
tillsammans är vi fantastiska.
alla tre.
jag har för första gången i mitt liv få känna av att ha min egna familj.
jag har varit mamma länge, och med min son är vi en familj.
såklart.
med min syster och hennes fina.
med min pappa och med mina vänner med såklart.
men det här.
med tre.
bara vi tre, som jobbar för samma och tillsammans.
med en trygghet jag inte känt förut.
det är nytt.
helt ny kärlek som jag värderar varje sekund i.
på den lilla stunden jag fokuserade på det här så hann min son hitta på ett bus.
haha.
jag upptäckte honom och frågade vad han gjorde, då asgarvade han och sprang och gömde sig.
han hade hittat socker på bordet, haha.
han är så rolig.
nåväl.
tillbaka till kärleken mellan oss tre.
min son ville ut på promenad med honom idag när jag stekte pannkakor.
han drog i sina egna kläder, hämtade vår kärlek och pekade mot dörren.
så de gick.
han vinkade åt mig, modigt i sin alltför stora overall och mössan som tänkte ögonbrynen för den var för stor, den med..
jag kommenterar inte sånt vet ni.
han får klä min son precis som han vill när de är med varandra.
det är kärlek mellan dem.
och de gick.
de tog en massa tid på sig, kom tillbaka.
han ville hämta pulkan.
men min son ville åka vagn och visade det tydligt.
så försvann de igen.
ensam kvar med mina pannkakor och ett stort leende på läpparna, där insåg jag hur fint vi har det.
min ögonsten somnade i hans famn efter maten.
då fick mamma och "pappa" några fina stunder med varandra utan bebis.
varken vaken eller i magen, haha.
sen la vi oss bredvid honom och somnade tillsammans.
blev väckta av bebispussar båda två.
middag och stunder då jag lär mig.
jag är så stolt.
jag har en stolthet som har varit i vägen för mig.
men med honom kan jag stänga av den och be om ursäkt för misstag jag gör.
problemet: vi är båda otroligt envisa och stolta.
det är not good.
men, som tur är, så är vi kommunikation felfri.
jag kan säga.
jag känner mig själv, jag kan backa flera gånger, svälja min förbannade stolthet och ta det.
jag håller inte räkningen, men blir det för mycket, för många gånger, så slutar jag.
då tappar man varandra.
han förstod och höll med, bad om ursäkt och ja. han är stolt, så otroligt stolt.
som jag..
vi löste det.
och hela tiden. jämt.
varje sekund vi är med varandra så får han mig att känna mig som den vackraste varelsen på jorden.
hur är det möjligt?
jag tror honom också.
vilket säger massor.
att vara med någon som uttrycker i olika fantastiska ord hur vacker han tycker jag är.
och jag håller med.
och jag tycker samma om honom.
man kan inte älska om man inte älskar sig själv.
ja, nu har jag insett det.
lite senare än alla andra.
men jag är trögare, och intensivare och en riktig romantiker.
nu får jag vara det, utan det destruktiva.
fyfan vad fint.
äntligen liksom..
vi var hos min syster och co, samt pappa igår.
utan att säga för mycket.
men jag har hittat rätt.
ssnd.
Kommentarer
Trackback
