libertadjusticia

ångrade allt.

märker hur jag blir när jag inte skriver på ett tag.

när fingrarna rör sig över tangentbordet, så känns det bara underligt.

min senaste tid, sen jag skrev sist har varit mest upp.

som i upp och ner.

den har spenderats med liten, som bara blir större.

med vänner, som bara blir finare.

i solen, som nu verkar ha dragit. jävla skit.

med mannen, som just idag, var ett år sen jag träffade.

på jobbet, som nu inte längre är mitt, kanske typ?

jag var på årets första och troligtvis sista festival, och det var helt fint.

jag fyller snart år, och jag har knappt tänkt på det, men nu när det närmar sig

så känner jag lite ångest.

inte åldersnoja, den skiter jag i. vore soft att bli lite äldre, visare och snyggare, lite fortare.

det jag tänker på mest, är ångesten över att jag befinner mig ungefär nästan på samma ställe som förut.

lyckligare, såklart.

även visare och faktiskt snyggare.

men jag önskar att jag var lite mer ekonomiskt trygg.

att jag hade lite fler rum, en liten bil mer, och lite mer lugn.

lite mindre kaos med min sons pappa också.

men där har jag nästan gett upp hoppet.

bara att ställa sig in på att det kommer se ut såhär.

min älskade lilla unge gjorde illa sig i lördags.

det gick snabbt, han vickade på den stora klockan, och innan jag hann springa fram, så föll en prydnad ner.

på hans snok.

det såg ut att gå bra (och det gjorde det, men chocken var total)

sen vände han sig om, med tårar och ledsen mun.

på lillnäsan var det ett sår, och det blödde.

han lät mig göra rent, han satt stilla och strök på min arm samtidigt.

mina ögon tårades för jag kände mig som en idiot.

mannen pussade och kramade på oss båda, tog över, jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen.

och hans pappa.

berättade vad som hade hänt.

han hörde att jag var skärrad i luren.

det måste han ha gjort.

istället för att fråga hur vår son mådde, tog han chansen i akt, för att trycka ner mig.

lasta på ångest, skrika på mig.

berätta för mig hur dålig jävla mamma jag är.

att vi inte har någon jävla tillsyn.

jag tappade det.

jag kan inte förstå.

kan inte ens det nu när jag skriver av mig om det.

jag försökte få ur mig det jag kände, det gick sådär.

nu vet jag att det bästa hade varit att inte höja rösten.

även om jag sa det han behövde höra.

han började psyka mig.

"hur ramlade han egentligen i lekparken häromveckan, va!?"

"det händer lite för ofta, liite för ofta"

jag försökte låta det rinna av mig, men fan vad svårt det är.

att han trots flera mil ifrån, kunde lyckas göra situationen värre, vägra lägga på, fast han visste att jag hade pojken att ta hand om.

fokuserade på helt fel saker.

och jag blir rädd. jag hatar att han faktiskt kan få mig att bryta ihop.

att han kan komma åt mig.

att han får mig att känna mig ännu sämre.

efter att liten somnat, med plåster på näsan, hårt omhållen av oss båda.

så grät jag. som ett barn.

jag kunde inte sluta.

kan inte för någonting i världen förstå hur man kan bete sig på det viset som hans pappa gjorde.

vi åkte in med liten till närsjukhuset, för säkerhetsskull. jag tappade all logik och förmåga att tänka själv.

när vi kom dit så log läkaren, kramade om mig, klappade mig på kinden och sa att det inte var någon fara alls.

jag log och andades rätt för första gången på fyra timmar.

hon sa det jag visste hela tiden, egentligen. olyckor händer. barn ramlar hela tiden.

förbered dig, för fler sår kommer han få.

jag ville döda hans pappa ännu mer efter det där.

men jag lovar, jag ska inte.

imorgon åker han iväg, med sin pappa.

är borta i en vecka och jag dör bara av att tänka på det.

jag mår illa av att tänka på att möta den där människan imorgon.

vad han kommer säga och vad han kommer göra.

jag är faktiskt lite rädd. det är helt jävla nerbrytande att känna såhär.

som jag fantiserar om att bara, inte lämna tillbaka honom.

bara hålla om honom hårt och vägra. jag vet att det inte går.

att jag inte kan. men det vore helt underbart.

att alltid få lukta på honom när han sover.

varje dag.

att inte behöva påminna mig själv om att nej, det är inte han som låter, han är inte ens här, utan att bara veta, att han är där.

det är inte inbillning, det är inte saknaden som gör att jag hör honom andas och gny i sängen.

lillen pratar.

han säger äppel (äpple) och anton-bileen (auto är bil på spanska, tjatar hål i huvudet på honom tror jag, för nu kompromissar han och säger just, anton-bilen istället) han säger whaaaat och agua, hoppa, titta, mamma, pappa, koool (skor..) vagnen, ocoyo (pocoyo, en sjukt söt tecknad figur, som ser ut exakt som han själv) ajjeee (när han gör illa sig) han säger no, nej, ne-e, aaa, caca (bajs) pichi (kiss) lecke ( leche, mjölk på eespaanska..) baby, flor (blomma) bus (buss ;) ) trin (tren, tåg..) kaka, pan (bröd) tata (morfar) och alla ord jag inte riktigt begriper, får han mig att förstå, genom att ta min hand, peka, visa, hoppa, skutta, göra grimarser, och självklart hittar han på eget babbel som får alla hjärtan att skutta till.

han sjunger och dansar, kan rörelserna till imsevimse, blinka lilla stjärna, han hämtar sitt täcke och myser ner sig i kuddhögen vid tven, han kommer och pussas och kramas på eget initiativ, han klappar mig på kinden och ber om att få bli buren, nära. han argumenterar och förhandlar till sin egen fördel och jag inser, att jisses, pojken är en helt fantastisk liten person.

jag kan inte riktigt med ord beskriva hur mycket jag älskar och saknar min lilla, varenda sekund jag är ifrån honom. hans skratt bubblar kvar i mig, jag lever på bilder och filmklipp när han drar iväg, och när jag får tillbaka honom, har jag missat massvis.

han visar mig allt han kan och jag kan inte låta bli att gå sönder litegrann, jag önskar jag var där, hela tiden.

för att sluta skriva med tårar i ögonisarna. går jag över till någonting annat.

idag tänker jag bara njuta av tiden med liten iallafall.

snart ska han vakna, han är sjuk så jag låter honom sova precis så länge han vill..

idag är det ett år sen jag träffade mannen som har förgyllt mitt liv ytterligare.

ett år sen vi firade midsommar ihop.

tacksam är jag att vi träffades den där natten/morgonen i somras och jag valde att ge honom mitt nummer.

tacksam är jag att vi träffades den där sommardagen två veckor efter det och drack lite öl i det avskilda.

tacksam är jag att han mötte upp mig några timmar efter det och att han, innan han ens sagt hej, kysste mig, precis som jag velat göra hela dagen.

tacksam är jag att jag sa det, och att vi skrattade åt det.

det var dagen innan midsommar.

vi somnade in tillsammans och vaknade upp tillsammans.

på just midsommar.

mitt villkor för att fira den tillsammans med honom, var att vi skulle ses innan.

och jag fick som jag ville.

jag tror vi båda fick det.

nu är han en gjuten del i mitt liv, han är fortfarande kvar, vi gör varandra lyckliga, och jag kan inte tänka mig att inte dela fler år tillsammans med just honom.

kan inte någon bara plinga på, ge mig en trea i vasastan, en liten skruttig bil och några miljoner, så jag kan få bort den sista skitklumpen i magen?

tråkigt girig. okej.

tack. ssnd.