ingen röst, arg inombords, orolig, full med saknad och faktiskt, lycka.
jamen precis.
"men i varje fall.
det jag sa"
haha. faktiskt.
det där sa en ung tjej, med väldigt dålig insikt på tåget.
hon och hennes fem kompisar hördes mycket, på ett väldigt okej sätt, trots att klockan inte ens var halv 8.
på morgonen.
de hade sköna samtal och vi skrattade mycket. efteråt. inte då, såklart.
hon tyckte motsatt vad alla andra tyckte, blev snabbt utklassad med vettiga argument, och hade självklart svårt att erkänna det, ta den förnedringen.
men, det bästa, hon fick sista ordet, höll fast vid sin åsikt, utan att behöva upprepa allt.
genialiskt, och smått pinsamt.
nog om det.
min telefon har varit av i flera dagar, och trots saknad av kontakt med omvärlden många gånger, så har det varit helt fantastiskt skönt, på en och samma gång.
när jag slog på den, var jag nervös. dels för att jag kanske fått hybris och trodde att smsen skulle ramla in, snubbla och armbåga sig fram över varandra.
och ja, att då få inga mess, hade ju varit traumatiskt.
det gick bra, jag fick svenskt-lagomt antal mess och jag kände mig laaavvd.
men. oron. oye! fan. jag börjar bli jävligt arg. och sjukt pissigt orolig.
jag har för mycket erfarenhet av den känslan, någon försvinner.
den sista gången är allt för färsk i minnet och påverkar mig negativt.
honom fick vi inte åter.
du din jävel, om du läser det här, och sitter och gömmer dig någonstans, ha åtminstonde the fucking vett och skriv att du lever. bra eller dåligt, lycklig eller förjävligt pissigt, jag vill veta att det går att kommunicera med dig.
MIN LUR FUNKAR NU. FÖRLÅT om den inte gjort det när du hört av dig. testa igen!
förstår du det? jag kan förstå att du tröttnade hjärtat, att det suger där, att du försöker bryta dig loss.
men det här är fan inte det bästa sättet. ALLA är oroliga. INGEN vet någonting om dig.
inte ens dina närmaste.
det får mig att få panik.
det betyder att du kanske rymde först, men att det nu är knas, på riktigt.
du är efterlyst. jag hatar att snuten jagar dig, men samtidigt har de fler resurser för att hitta dig.
jag har en barnvagn. den har ingen motor och en knubbig unge i sig, helt osnabbt fordon, du vet.
det är inte jag som kontaktat dem. snuten alltså.
jag har inte varit hemma på skitlänge. jag lämnade dörren upplåst så du kunde ta dig in om du kom hit.
jag hoppades att hitta dig sovandes på min soffa med varmt kaffe i magen och snus i käften.
vart fan är du? jag är orolig fan. din guldtia, din faster. en snäll sån.
jag försöker tänka på annat också, annars skulle jag tappa det.
idag t.ex. skickade jag en insändare till metro.
ja, exakt så bitter har jag blivit.
ne, bara skoja. insändaren är skickad, men inte alls bitter.
jag blev förbannad först.
hade en snuskigt oförskämt bra morgon, med sol och kärlek och skratt och sällskap.
med vind i sjalen och bara ben.
man kan ha klänning tidigt utan att frysa. high fucking five.
jag kände mig vacker, tillsammans med mannen.
och han är vackrast.
när jag går med honom så ser jag inte om någon annan är fin.
(klart jag gör, ba skoja. men oftast är jag halvblind)
det är lite underligt, men jag är kär.
hans ögon förtrollar.
allting var glatt och ljust.
trodde jag.
läste tidningen direkt efter att jag vinkat.
vinkat länge.
insändaren gjorde mig upprörd.
tanten (jag tror det var en tant, lät som det)
gick till anfall mot ensamstående föräldrar.
att vi ska sluta gnälla.
att det är vårat eget fel att vi är ensamstående och det är inte statens ansvar.
vi får alltså, skylla oss själva om vi är fattiga.
och ja.
skönaste avslutet:
"Bli inte ensamstående föräldrar om ni vet att ni inte klarar av det!"
BAAAHAHAHAHAHA.
nu garvar jag, då, kokade jag.
kärringjävel. började knåpa ihop ett svar.
då får jag samtalen from hell och oron blir verklig.
rädslan blev verklig, därav texten ovan av oro.
jag slutade läsa tidning, sluta tänka, tittade bara ut från bussfönstret och koncentrerade mig på andningen.
när jag kom hem, skrev jag ett jävligt, enligt mig själv, bra svar på insändaren, med många sköna små saker i, jag hoppas den publiceras imorgon..
helt obitter, high five till mig. igen. (hybris, ignore..)
idag kommer min älsklingsälskling hem också, min underbara solstråle.
som jag saknat och längtat och tjurat och bittrat och insett, och saknat ännu mer, och halvdött och ÅNGRAT att jag inte sprang sprang sprang fort efter att ha kläckt ut honom, till ett land där det inte är kallt.
men det är okej. idag kommer han hem, och jag får snuffsa och mysa med honom nästan så mycket som jag vill.
innan vi ska till syster och fira henne.
jag lever i en sån härlig tid just nu, samtidigt som den pissar mig i huvudet med jämna mellanrum.
men det är livet, och överlag, så hanterar jag det ganska bra.
midsommar var fantastisk, min familjeband blir bara starkare och starkare, och då är vänner inräknade.
alla är inräknade och jag bubblar av kärlek bara av tanken.
trots mamma på sjukhus. (hans mamma, men det är samma)
trots syskonbarn borta. (helt sjukt att skriva det där. jag hoppas på att få dela med dig snart igen, OK)
trots saknad av son så det gör fysiskt ont. (han kommer hem idag!)
listan med downsides kan göras lång. vilken tur att plus-listan är fett med lång den med.
idag, familjehäng igen, efter några dagar.
i helgen, fyller jag år. jag har min pojke, min familj, min man, mina vänner och solen på min sida.
åldern också, faktiskt.
och, jag ska få tatuera mig i helgen. ni märker ju. bortskämd är man!
tanten i tidningen, kanske hade rätt ;)
saknar massa också. ni vet vilka ni är. (jag är ganska bra på att säga det iallafall. ska bli bättre på att visa..)
ssnd.
ssnd.
Kommentarer
Postat av: Frida
Du skulle inte vilja lägga in din insändare här på bloggen så man får läsa den? :)
Postat av: ThemotherfuckingultraHatarenofredheadsmutherfuckingheadbangingACAB'sssss
skitungen mår fint.
och fan vad sjukt det var att läsa.
fick värsta skrattnojjan, fan.
men, jag förstår.
och fan, fan, fan. jag saknar dig
/du hittar mig i trakterna.. haha ba skoja. syns. besito
Trackback
