libertadjusticia

saker händer och sker hela tiden.
mina perspektiv förändras och även min stolthet.

tänka sig. hade inte trott detta för en vecka sen, kanske två.

mina moralpredikningar faller platt på marken och jag skäms lite.
inte över det jag gjort, tyvärr.
utan att jag har lurat mig själv litegrann.

man får inte göra det jag går runt och tänker hela tiden.
inte samma som talas om i det ovanstående.

utan, att ranka påverkan. förstår du? nä.

men jag vill minnas. jag vill minnas det dom har fått mig att känna.
inte skriva ut namn eller storlekar, ytligt, jag vet. utan bara, känslan.
påverkan. och min utveckling.

jag utvecklas hela tiden. i min roll som mamma. i min roll som kvinna. i min roll som världsmedborgare.
i min roll som vän. vän.

jag kallar mig själv om och om igen för relationsanarkist. jag vill så gärna uppnå det, och känna att det är äkta i mig. nu kommer det ett men, efteråt. förklarar mig jämt och ständigt. försöker förmedla känslan i min övertygelse som just nu byggs på av egna erfarenheter och lite rädsla, för att det jag känner ska falla ner.

"det är en utopi, syster. det är en utopi, snart haverar det, snaart. vänta bara"

jag vill ha det som jag har det nu. jag träffar så fina människor hela tiden, att jag förbryllas över att jag under så lång tid stannade med en person som fick mig att må så fruktansvärt.

och jag vill ha bara just det. bara det enkla i att synas, finnas.
bara bli sedd. dela, få vara intresserad av.
vara glad, nöjd, förälskad.

för det är jag i perioder hela tiden. till och från. och det är skönt att kunna vara såpass medveten, att kunna ställa sig bortom dessa känslor, och ifrågasätta sig själv. sina värderingar, sina handlingar, på ett kärleksfullt och sunt sätt. för jag tar hand om mig själv i första hand. jag tappar inte förståndet.

jag håller fokus. och fokuset är min son. jag. mitt välmående. oss.


och ja, det kan kännas lite som lågstadiet ändå. fast med vuxna människor, som delar mina tankar och mina ideér. jag är förälskad i perioder, i den. och sen i den. och sen lite lite i den. men det gör ingenting. jag får vara det. det är okej. ingen samhällsnorm. men så länge ingen blir skadad. så länge det finns en öppen kommunikation. så länge det inte är ett destruktivt beteende. så länge man tar hänsyn och är en vän. en god vän.

och jag lyckas!

på andra sätt är det mindre lyckligt. jag saknar min son för ofta.
jag saknar min bror hela tiden.
men det är mina sorger. och de går att hantera.
jag klarar av det, för jag ser min styrka i allt jag gör.

baby-steps, and elefant-steps.

jag saknar många vänner. som är för långt bort för att jag ska kunna dela.
dela mina billiga cigaretter och mitt billiga lådvin.
eller mina billiga öl.
och mina lyckliga ögon.

jag vill att dom ska se. jag vill verkligen att min bror ska se.
sitta med mig och se mig vara lycklig.

trots allt, så skulle han ändå bli glad.

jag saknar min vän som bär på liv. ett litet liv som redan nu får mitt hjärta att växa.
jag minns hur det var för mig, och jag blir lycklig för att hon får dela det med någon som älskar henne och knodden, på riktigt.
han också, den bästa.
han som stryker på hennes mage och tar hand om henne.
ser till hennes och deras bästa jämt.
jag kan slappna av och bara luta mig tillbaka och veta att hon har det bra.
att hon kommer göra bra.

fast, ego jag. saknar. saknar så sjukt massor.
och, det hjälps inte.

jag vill berätta en massa saker där med!
om den kvällen, om den dagen!
om den natten!
och den morgonen!
om den personen! och den där..
och den instikten.

och och och. fan. jag går ut och tar mig några cancerbloss, i solen.