libertadjusticia

en såndär lugn lördag.

då sonen äntligen snarkar och drömmer fint i sin säng.

ibland undrar jag hur andra gör.

hur de botar när de spritter i benen och kroppen av att vara rastlös.

sådär olidligt rastlös, samt hungrig.

sådär som man vill döda någon.

samtidigt ska man ligga som en ostkrok.

hålla hans hand, ha sin hand mot hans kind, så han somnar.

och när man tror att han somnat, när mjölsyran i armen är smärtsam och ryggen nästan går av, och hungern gör att man inte kan tänka på annat än various olika maträtter som man inte har hemma, så går man.

man går så försiktigt, sådär försiktigt som man inte ens kunde tro att man kunde röra sig.

jag hör inte ens mig själv.

tar några steg, och precis, när man tror att kusten är klar, att man ska få äta, man ska få andas, vila och ta hand om sig själv. så hör jag, knaket från hans lilla säng, gnället från hans lilla mun, och han står upprätt i sängen, med de största, vackraste och tröttaste ögonen.

då börjar man om. och igen, och igen.

det är underbart. och underbart tröttsamt.

det är nästan så man förlorar förståndet ibland.

då ligger jag och drömmer.

jag drömmer om saker jag vill ha och behöver.

jag fantiserar tom om att bygga en vägg. med vadfan som helst.

en vägg, och skeda ur en dörr i väggen.

jag fantiserar om att sätta upp en rullgardin så det blir mörkt.

jag är lite förvirrad och rädd.

därför jag satte mig här från början.

jag vet inte vad jag vill.

jag vet vad jag känner.

och vad jag tänker.

varför kan hjärtat och hjärnan aldrig förihelvete samarbeta?

jag vet saker. jag vet saker, självklara saker.

men den där hjärnan jävlas åt båda hållen.

varför söker jag bekräftelsen som "alla andra" vill ha.

när jag i nästa andetag inte ens vill ha det som kommer på köpet?

jag vill inte begränsa någon, jag vill inte bli begränsad.

jag gör inte det. jag blir inte det.

jag "får". jag vill. men ändå gör jag det inte. betyder det att jag inte vill, egentligen?

denna jävla rädsla, denna jävla vetskapen om NÄR.

jag vet att allt låter som ett babbel, ett babbel utan poäng utan syfte och som är helt omöjligt att förstå.

men jag kan inte formulera mig, jag kan inte säga för mycket eller för lite.

jag är bara kär, otroligt kär. så att jag ibland tittar på honom, och tänker det där.

tänker det där, känner det där. men stoppar mig själv.

och tänker, men fan hallå, klart det inte är så.

säg inte. du lurar bara dig själv.

och sen ser jag. hur han ser tillbaka. hur han känner samma.

men ingen vågar. ingen säger.

rädda. två rädda. som ändå vet.

visar på andra vis. säger på andra vis.

jag är trött.

jag är helt slut, helt utmattad.

helt förvirrad. helt rädd. helt lycklig.

jag behöver en massa saker.

och det jag vaknat upp och insett, är att jag behöver honom.

det skrämmer skiten ur mig.

det har ingenting med benämningar att göra.

jag behöver inte kalla dig min.

eller du kalla mig din.

han är mer än allt som man kan kalla för någonting.

och samtidigt är det knepigt att inte kunna förklara oss.

varför ska man behöva?

för normen är så. samhället är så.

det är det enda som accepteras, annars existerar vi inte.

fast vi är riktiga.

vi är äkta.

helt närvarande och uppe i varandra.

då är han inte kvar. inte min. aldrig varit.

och jag, kommer vara knastrasig.

eller? jag vet att det är dumt. att ta ut saker i förväg.

allt från att se honom åldras, se hans skrattrynkor bli djupare, hans ögon visare, hans kropp slitnare.

dela resor och vardagar, blöjbyten och duscha tillsammans. helt skadat att jag ens säger det här. men se framåt, se honom hålla om mig, stryka på min mage, som han gör redan nu, fast annorlunda och tycka att den och jag är vackrast i världen.

till att se framåt, när han sviker mig, när jag ljuger, och vi slutar se varandra, vi delar inte mornar, dagar, kvällar och nätter ihop med skratt, delar inte längre, inte ligger och ser varandra, tittar med kärlek på varje cm av varandra utan en tygtråd på oss. och respekten tryter. och vi slutar vara intresserade.

jag vet inte längre vart jag är påväg med detta. jag är förvirrande, jag är förvirrad.

det jag känner nu är äkta.

det jag tror jag vill sen, kanske kommer eller inte.

det som kommer sen, kommer sen.

ingenting jag kan påverka nu.

det enda jag kan göra, är att inte förstöra pga min rädsla.

hey hey, det var ju jävligt enkelt.

change of topic.

min fina fina vän från norr har äntligen fått sin lilla underbara fantastiska son.

som jag längtat. som jag vill lukta på honom, hans lilla nacke.

se hur vacker han är.

jag vet att han är vacker. fast jag inte sett honom, så vet jag.

jag kommer snart. så snart jag kan. han måste ju få lära känna mig också.

jag är ganska rolig. och jag är bra på att kramas.

och du, du fina.

jag är så tacksam för att du delar med dig.

att du hör av dig, att jag kan ringa och du svarar.

att jag äntligen får prata med dig, höra vad som händer i dig.

min syster också.

min underbara fina bästaste syster.

jag ville bara nämna henne.

ord räcker inte riktigt.

nu är jag trött. morgondagen blir lång.

natten med om jag inte somnar snart.

lillen vaknar snart.

ansvaren knackar på, han ska hem till sin pappa.

och jag kommer sakna sådär så hjärtat går sönder.

jag ska dela med en vän imorgon.

jag ser fram emot det.

ssnd.