libertadjusticia

i princip.

jag insåg hur, på riktigt, less jag är på min situation.

jag vill att min son ska ha ett eget rum.

där han inte störs.

där han kan sova ostört.

somna till ljud, där det händer saker.

men som inte är skarpa nog att väckas.

utan bara vagga in honom vidare i sin sömn.

där jag kan sitta, som igår, i sköna söndagsmyskläder, och ett glas vitt och med honom.

men det blev en romantisk kväll, med många skratt, på tre personer.

tills han somnade om.

då satt vi där, i mörkret, knäpptysta, under täcket för det är kallt här inne jämt.

med varsitt vinglas skålade vi, log, och jag, jag blev än mer tacksam för att han finns i mitt liv.

min son, och han.

jag delade ytterligare en rädsla.

jag är så rädd att göra fel med min pojke.

att han ska ha ont i hjärtat.

att han ska vara ledsen.

nu är han så lycklig.

har varit så fint att ha honom i flera dagar, utan att behöva lämna ifrån, inte behöva sakna alls.

jag är ego. jag vet.

men han är så underbar.

jag har inte sen han kom haft honom i tre veckor själv, utan att dela honom med hans pappa.

jag sparar varje minnesbild i hjärtat, varje skratt, varje puss, varje experiment han gör.

och det värmer.

snart, väldigt snart ska han dessutom spendera en massa tid på en förskola.

två busshållplatser ifrån mig.

och då, då ska jag åka, buss, pendel och buss åt andra hållet, för att vara med andra barn, i samma underbara ålder.

men inte barn med mina ögon, inte barn som kallar mig mamma och charmar sönder mig.

varför?

jo, för att någongång kunna flytta. kunna ha det som jag vill.

jävla konsumtionssamhälle.

hatar att vara en del av detta ekorrhjul, som inte går att pausa, stoppa, vila ifrån.

nu dansar han, och mitt hjärta växer sådär, så det känns på riktigt.

jag tänker på dig. du vet du. jag vill inte hänga ut dig fina, jag ska inte.

om du inte visste, så är min blogg hemlig.

inte så att ingen vet om den.

men inga namn nämns.

inte min sons, inte mitt, inte någons.

inte ditt heller.

jag menar inte att tjata. jag menar inte att kräva en massa av dig.

jag vet att du läser. kanske inte just idag, men sen.

jag ringer dig, utan svar, och jag förstår varför.

det är ingen fara.

jag undrar hur du mår. vad du tänker och känner.

vad som händer. om du är rädd så vill jag iallafall försöka göra någonting bättre.

jag kanske inte kan.

jag har inga rätta svar.

jag har gått från att vara en person, som var 19-21, och tro, på allvar, in i mitt innersta att jag hade svar på allt.

visste allt. kunde allt. kände till allt.

sen blev jag äldre.

jag blev mamma. och precis då, så insåg jag någonting som är sjukt läskigt, samtidigt otroligt betryggande.

jag kan inte ens svara fel på frågor om hur det är.

för jag har ingen jävla aning.

allting jag trodde var, var inte.

och allt jag visste var, var inte heller.

helt plötsligt befann jag mig i en position då jag insåg att jag inte alls har svar på allt.

jag kan inte allt, jag har inte varit med om allt, och jag känner verkligen inte till allt.

men jag försöker. precis som alla andra i den här karusellen, att hitta svar.

hitta lösningar. hitta saker som får en att orka.

hitta personer som faktiskt är värda att känna för.

som man kan lita på.

för trots att man bara har sig själv i slutänden, att man ska lita till sig själv, så är det fint att ha fina personer runtomkring sig.

sådana som också försöker, testar, slår i knän och pannor i asfalten, tillsammans med en.

sådana som hjälper att plåstra om dina sår.

jag tänker iallafall på dig fina. jag gör mitt bästa för att finnas här, och jag finns här.

ett samtal bort, ett mess bort.

ett tåg, eller en buss bort.

okej?

nu gråter min son.

han vill ha datorn, och han behöver ny blöja men han vill inte.

det är inte lätt att vara liten här i världen.

tell me about it son..

ssnd.