måsten, saknad, ingen ork.
idag känns allt bara jävligt osoft.
jag känner att jag trampar vatten.
står på samma jävla skitruta som jag stått på alltför länge, utan någon förändring.
jag vet att det inte är så heller. men det känns så.
jag blir arg, ledsen och helt tom när jag inser att det är en jävla massa saker som inte vill klicka.
inte vill flyta på. inte bara vill fungera.
allting bara sätter sig på tvären, och visar fingret åt mig och garvar.
min stolthet vill peka tillbaka och prutta åt den riktningen.
men orken finns inte.
sen så är det ju lite töntigt att fisa på någon.
jag är trött på att sprattla emot.
får lägenhetsförslag.
bra, fina lägenheter, där mitt ja är det enda som krävs mer eller mindre för att få det jag vill ha.
ett rum till min son.
ett krypin för mig.
ett kök där jag kan andas, med fläkt och ugn.
ett badrum med badkar.
en balkong där jag kan få äta pannkaksfrukostar med min son när våren börjar komma på allvar.
det ligger nära. nära nog för att vilja tacka ja.
om jag hade bil.
utan bil är det ett helvete. 14 byten och 23 timmar senare skulle jag varit framme på hans dagis, och mitt jobb.
det går med andra ord alltså inte.
jag hinner drömma.
jag hinner se hur vi skulle ha det där.
hur vi skulle trivas och vilket tyngd från mina axlar som skulle försvinna.
jag tackar inte ens nej, inte ja, och inte kanske.
men jag går in, ser att alternativet fortfarande finns, jag överväger det.
ibland kan drömmar mest bara skada.
så känns det nu.
jag drömmer om en billig liten bil som är vår.
jag drömmer om en iaf 140 säng.
jag drömmer om en inkomst som inte ger mig magont.
jag drömmer om färger och mattor och gardiner och porslin som är vårat.
om tapeter och gamla möbler som gör lägenheten till ett hem.
jag drömmer om ljus och lyktor, lampor i taket och tavlor, fotografier på oss och våra älskade på väggarna.
nu är det så personligt som det kan bli hemma hos oss.
men jag kan inte.
jag kan inte fixa det, göra det till vårat, för det här är bara vårat, ett tag till.
det var vårat från början, sen så var det inte alls vårat, sen så drog han, och då blev det vårat igen.
men inte fullt ut.
allting här påminner mig om det också. hål i väggar, trasiga väggar, fläckar här och var.
från den gången då han flippade ur. från den där andra gången när han sa det där.
även om han tvättas bort, förträngs och fina minnen tar deras plats, så vill jag bara flytta.
att det ska vara så svårt.
han sover på mitt bröst nu.
han borde verkligen inte göra det.
han sover så skumt på natten då.
jag orkar inte ta bort honom, han andas mot min hals och han luktar gott.
snart börjar han på sin förskola.
och jag blir tjatad på om jag kan jobba hela tiden.
det borde jag vara tacksam för.
men det ger mig mest ångest.
och jag känner saknad.
jag saknar fan alltid någon, och det är jobbigt.
känner mig ynklig patetisk och jävligt nördig nu, så jag skiter i det här.
det kommer lösa sig, det gör det alltid.
jag önskar bara att det gick fortare och smidigare.
någonting sånt.
ssnd.
Kommentarer
Trackback
