libertadjusticia

jag känner också en liten odör av svett som sveper förbi när jag rör mina armar.

det är också ett tecken på duschbehovet som finns.

jag känner mig fin dock.

jättefin.

har precis vaknat, min son ligger på mig, samtidigt som jag skriver, så kollar han på pocoyo.

kolla upp det, den absolut sötaste grejen jag sett.

pocoyo har samma sätt att uttrycka sig på som min unge. jag tror det är därför han gillar honom också.

jag har min "nya" fina stickade, jättevarma kofta, med den finaste blågråa färgen, och den har luva.

jag berättar det av den enkla anledningen, att jag känner mig fin i den.

jag känner mig lite snorig, lite trött.

väldigt rik. väldigt fattig.

igår var en dag jag vill minnas. av flera olika anledningar.

den var unik.

jag vaknade av en favoritmänniska.

den morgonen kändes annorlunda, helt annorlunda.

jag brukar känna av den där separationsångesten.

kanske är fel ord.

men när man verkligen verkligen inte vill att personen ska gå. "skit i jobbet och bara kramas hela jävla dagen!"

jag kände, att allting skulle vara bättre om han var kvar.

att jag behövde hans närvaro. men jag teg, för det är inte okej.

håll dig innanför ramarna sa jag till mig själv.

jobb tar tid, och tid är pengar och pengar är allt man behöver, glöm inte det.

jävla skit. om jag ens trodde på den där regeln själv så skulle det vara lättare att motivera sig till att följa den.

då hör jag dörren. våra tankar var samma, och kaffe bryggdes och täcken las i soffan för att kunna följa serien på datorn, under täcket, med kaffe och varandra innan lillen vaknade.

ja, så tidigt var det.

så viktigt var det att mysa.

jag är glad att morgonen blev precis exakt så, och fortsatte i samma element.

utan att säga för mycket så skakades världen om av ett samtal.

ett samtal som gav mig en hel del ångest, tårar, skuld, styrka, svaghet, saknad, upplysning och total förvirring.

jag hatar att känna att jag inte har en jävla aning om hur jag ska göra.

i den livsroll jag spelar och har spelat, så händer det tyvärr alltför ofta.

jag försätter mig och försätts i situationer som jag inte vet hur man ska ta sig igenom.

gissar på att det händer alla.

men det skiter jag i för nu pratar vi om mig. skämt å sido. ha-ha

men de höll mig. min son höll mig genom att vara så underbar som bara han kan, så ramlade jag inte.

genom sitt skratt och sina mjuka pussar och kramar så höll jag ihop den sista timmen som min son var vaken.

och han, han höll inte bara i mig, utan även min son.

han styrde allting runtomkring, så när jag inte klarade mer, så kunde han hålla mig igen.

om jag inte haft honom den dagen, så hade jag sagt och gjort för mycket, som inte hade varit konstruktivt någonstans.

han hjälpte mig att göra mitt eget oförstånd till förstånd(allt är relativt!).

jag vet inte.

han finns där.

håller min hand om jag behöver det.

håller mitt huvud när jag behöver det.

håller om mig, och inte låter mig falla ihop när jag behöver det.

får mig att skratta när jag fortfarande har tårar i ögon och gråt i halsen.

får mig att se andra lösningar, andra sätt.

som gynnar mig.

för att jag behöver det.

han får mig att kasta bort min skuld, som jag helt på egen hand lägger på mig.

(en parentes, jag klarar garanterat av det här på egen hand, utan honom, utan hans hjälp.

jag behöver inte hans hjälp för att vara jag).

men jag vill ha den. jag väljer den. jag valde att våga igen, att våga låta någon se mitt innersta.

mina brister mina rädslor min ångest men också min lycka.

min livsvilja min kärlek, min styrka och mig. framförallt min son.

och han förtjänade att se allt detta, han förtjänar den platsen han har i våra liv.

jag har valt det, med en massa tvivel i hörnen, med en massa skepticism, med en massa murar och en jävla massa pessimism.

han lär känna mig mer och mer, och han är kvar.

skillnaden nu, är att jag faktiskt förstår varför.

jag ser mitt eget värde, min egen styrka.

klart jag fortfarande är rädd, väldigt ofta för att vara ärlig.

mina rädslor knakar på lika ofta som mörkret gör varje dag(och det är vinter nu, so just figure that out!)

men man gör om. och man gör rätt. och man slipas. och man lär sig.

och man ramlar och skrapar upp knäna.

jag har ramlat och skrapat upp hela jävla ansiktet och hela framsidan för att vara tydlig nog.

och av det har jag lärt mig. av mina jävla ärr som fuckar upp en massa.

men det är jag. och jag är fan bra att ha.

igår kände jag mig som en otroligt bra mamma.

det gör jag, utan att låta helt kaxig, men ganska ofta.

inte att jag är perfekt, inte att jag alltid gör rätt.

inte att jag är bättre än någon annan eller sämre heller för den delen.

utan bara att jag ser att min son mår bra.

han är lycklig med mig, och jag är så lycklig med honom.

igår var vår dag.

vi var faktiskt tre, och vi var en familj.

nu säger jag inte för mycket heller.

för jag har en stor familj.

jag har min påtvingade blodsfamilj.

jag har min familjemedlem som jag kallar min syster, mitt allt, min bästa vän, min stolthet, min styrka många gånger, mitt bollplank och mitt stöd, min källa till skratt, min källa till mycket.

(inte för att få dig att få panik syster, haha. jag hoppas att jag kan vara ditt stöd ibland också, okej?)

sen har jag min son, självvald på otroligt många sätt, men honom ser jag också som en person som SKULLE komma in i mitt liv. det var meningen, han gav mig viljan att leva, att kämpa, att se och växa igen.

att njuta av den här jävla karusellen som vi kallar liv.

han är det vackraste jag har.

men också mina vänner. de är också min familj.

den har jag valt själv, och den finns där.

i allt.

och han, tillsammans med min son och mig, ger mig en känsla av att tillhöra.

vi var med varandra varje sekund.

och då menar jag inte var med varandra i samma rum, på samma kvadrat meter och bara befann oss där.

utan vi såg varandra. vi såg min son, när han lekte, utvecklades, vi skrattade och fällde tårar, för han är så fin min pojke.

att han, ser mitt allt, på samma sätt som jag, betyder mer än alla pengar någon kunde ge mig.

(klart att cash skulle förenkla en jävla massa saker, men då, i våra mjukiskläder och pyjamaser så kändes det som om jag inte behövde ett skit mer, utanför ytterdörren fanns världen, men vem FAAN bryr sig!? jävla hippie man är, haha).

han är "min" vän. han är så mycket mer än vad som ska definieras i fack. "min" kille, "min" pojkvän, "min" karl.

han är för det första inte min.

mitt normativa inlärda beteende vill få mig att äga sönder honom.

då skulle jag förvara honom i min ficka (han skulle bli i naturlig storlek när jag tog ut honom, daah)

och han skulle inte få möjlighet att gilla någon annan, inte träffa någon annan. inte få chansen att ens se en annan som han tycker är vacker. han skulle vara kär i bara mig mig mig mig, för alltid i evighetens evighet.

helst av allt skulle han inte varit kär eller legat med någon innan mig.

men. det där är ju sjukt.

för han är redan allt det där. utan att jag kräver det.

han tycker jag är vackrast, han är kär i mig.

han vill också vara i min ficka, men han är inte nils karlsson pyssling.

och om. bara om. det skulle upphöra, han skulle försvinna.

så har jag ändå känt såhär.

jag är fortfarande jag, och jag kan känna, jag vågade, och jag kan våga igen.

och varför i helvete vill man ens låsa in en människa, tvinga den personen att bara se mig?

jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta på den här tanken, men jag vet vad jag känner iallafall.

och, jag vet. att tack vare att vi levt innan vi träffade varandra den där morgonen på fyllan, så kunde vi uppskatta varandra.

jag har aldrig sett såhär positivt på kärlek.

det finns sunda relationer, det finns relationer med respekt och omtanke.

skärpa och kärlek.

och det har han gett mig. med lite påknuffningar av mig själv.

det är ju soft att kramas med en vacker person.

nu har jag skrivit en novell.

vi hörs.

tack för nyår, tack för fint sällskap.

mitt huvud är fyllt av för mycket, systemet är överbelastat.

jag trycker ctrl+alt+delete, och sover min son för sin middagslur. han är så vacker när han sover och jag vill se det utan att tänka på annat.

ssnd.