en natt med insikter, idag en dag med lycka och en smula ångest
inatt hände någonting underligt.
jag skulle precis sova.
jag ser mig själv ofta som i ett runt rum.
tänk er ett runt rum, med en massa dörrar åt olika håll.
ytan jag befinner mig på är olika stor beroende på hur jag mår.
ju bättre jag mår, desto större är ytan.
ibland känns den i olika färger, och då är det finare.
jag orkar hantera det som finns bakom dörrarna bättre.
jag kan öppna lite, kanske på glänt, eller helt.
vissa är ju jobbigare än andra.
när man mår bra, i grunden så orkar man ta tag i det mer.
sen jag lämnade min sons pappa har dörrarna blivit lättare att öppna, bearbeta, låta stå öppna, utan att det gör ont eller bryter ner mig.
det blir vackligt ibland, jag känner mig trött av att de här jävla grejerna aldrig riktigt försvinner, jag förlägger dem bara. men jag har fina runt mig, som gör min runda yta större. som frågar, som får mig att berätta, prata om det.
min syster är en väldigt viktig sådan person. hon ger mig nya infallsvinklar, hon ger mig stöd och styrka.
hon får mig att orka, hon har hjälpt mig i min resa, stått vid min sida vid varje jävla steg jag tagit och gjort allt. strykt min panna och gråtit blod av olika anledningar.
hon om någon ser att jag är lycklig på riktigt nu. hon är så stolt över mig och mina prestationer, jag behöver inte så mycket annat. tårarna rinner faktiskt när jag skriver det här och jag är bara så jävla tacksam för henne.
för att återgå till inatt.
minnesbilder poppade upp. jag drog lika med tecken mellan mig och min storebror.
jag mindes saker som jag säkert medvetet bara stängt av.
stängt igen den där dörren.
för den där jävla dörren är den värsta.
den absolut värsta att ens tänka på.
när jag öppnar den dörren, ens lite på glänt så kan jag känna hur hela jag faller.
hur omöjligt tungt det är.
hur jävla mycket jag saknar honom och hur jävla mycket han fattas mig.
jag får skuldkänslor också.
när jag öppnar, och tänker och känner efter slår tanken mig.
tänker jag inte på honom, glömmer jag honom, förtränger jag honom?
när jag inser att det inte handlar om det, utan bara om att jag inte klarar av att känna den otroliga
hopplösheten som hans död ger mig, så förstår jag mer.
det är ju trots allt definitivt. han kommer inte tillbaka, och smärtan försvinner inte.
jag kan skjuta på den. ingenting förändras.
jag HATAR den verkligheten.
jag tänker på honom hela tiden.
när jag åker pendel, buss eller tunnelbana, går med min son medan han sover i vagnen, så har jag lurarna i öronen, hör hans röst.
den känns trygg.
om jag inte lyssnar för noga.
sådär noga så det nästan skulle kunna vara så att han gick bredvid och höll min hand.
för då måste jag stänga av, det känns som om jag ska dö. av saknad.
jag minns honom så väl.
när jag låg där inatt.
minnesbilderna försvann inte, hur hårt jag än blundade, hur mycket jag egentligen ville stänga av.
så märkte jag att jag inte kunde.
att jag klarade av det, ändå.
att jag behöver sörja honom.
att jag behöver sakna och gråta.
att jag behöver tillåta mig själv att känna.
bearbeta mer.
när han dog, så hann jag inte.
jag försökte bearbeta, jag försökte ta tag i det.
men det var så mycket kaos.
så mycket som hände.
jag tilläts inte sörja.
när jag har varit påväg att resa mig, hela den här resa mig resan, så har jag öppnat lite, ibland.
känt efter, och det har gjort att jag ramlat.
inatt föll jag inte. det gjorde ont.
jag tänkte på honom på ett vis jag aldrig gjort förr.
sen blev jag tacksam.
att jag mår så bra att jag klarar av att sörja min finaste.
min bror.
han som lärde mig cykla och dyka.
han lärde mig slåss och han lärde mig musik.
han hade blivit stolt.
så jag log, tänkte på honom precis så mycket som jag ville, pratade om honom precis så mycket som jag ville, grät precis så mycket som jag ville, och samtidigt så blev jag omhållen, av personen som bidrar till att jag orkar.
ssnd.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Sorgen fina. Det bästa du kan göra är att uppleva den. Att bearbeta betyder inte att du glömmer. Sorgen är en process full av olika steg, ilska, förnekelse, oförståelse, skuld, skam och acceptans osv.
Skulden. Akta dig för den. Den äter upp dig och sprider sig i dina vener. Om du blundar och hör hans röst. Så tror jag han viskar till dig att den inte är din att bära. Att han önskar se dig fri den.
Jag önskar dig vila. Jag är glad att du har din syster och lika glad över att hon har dig.
Kärlek!
Postat av: Isabelle
Måste säga att jag till 100% diggar din blogg. Tyvärr verkar jag inte kunna prenumerera på din blogg via BlogLovin' och jag undrar vad jag gör för fel. Är det någon annan som också har problem med det här?
Postat av: Lisa
Intressant blogg! Det märks att du gillar att skriva!
Trackback
