libertadjusticia

en snarkande kompis på soffan.

en tung ångest i hjärtat.

saknad kantrar min dagar.

hela jävla tiden.

en guldkant av saknad.

den är bitterljuv.

för någon natt sen så kunde jag inte sova en blund.

jag insåg att min blogg berättar om människor, men ändå inte.

den handlar mest om mig, och det är ju okej.

jag har insett att för att mina studier ska gå bra så måste jag lägga ner ganska mycket tid på det.

det är tack vare min inneboende snarkare som jag insett det.

han som levererat kaffe, godis och mat åt mig under mina studiesessions.

det gör att jag inte får eller kan träffa personer som jag vill träffa, utan måste vara själv med min skola.

jag vill göra annat, men måste ha det som kallas studiedisciplin.

jag saknar min son, fast att han är med mig, för jag har varit tvungen att plugga fast att han är här.

jag vill lukta och pussa på honom när han sover, och helst somna bredvid, men jag kan inte.

det gör ont i mig och ger mig hjärtesorg.

jag fyller i ansökningspappret för att han ska börja på förskolan, och får ångest av att tiden bara sticker iväg och jag är så upptagen av saker för framtiden att nuet inte är riktigt här.

fast jag vet att det inte är så heller.

det jag gör nu, måste jag göra för att kunna vara mer med honom. jag vet det.

på lördag fyller min älskade ett helt år, och jag begriper inte.

han som kryper runt och bär saker i munnen för att kunna krypa fortare.

han som går runt med våra stolar i lägenheten, så folk inte förstår varför det står stolar utspridda över hela lägenheten. "han använder dom för att förflytta sig"

han som nyps och skriker när jag ska byta blöja på honom.

han som älskar tittut och att bli kittlad på.

han som pillar på mitt hår i nacken när han ska sova.

han luktar så gott.

han som kryper fram till mig, klättrar på mig för att få pussar och kramar.

han pratar. ingen förstår. inte ens jag. men han berättar saker.

när han vaknar, om vad han drömt.

när jag hämtar, om vad han gjort.

när han skrattar, åt vad som var roligt.

min älskade son.

jag saknar en massa hela tiden.

jag saknar dig. honom. han där borta.

jag har lite glömt bort hur han ser ut.

inte helt, men lite.

för egentligen är det inte det som är viktigt.

nu ljög jag lite.

det är sjukt viktigt.

det var det som gjorde att vi pratade med varandra den där kvällen.

vi såg varandra och saken var biff.

men nu är det så mycket annat.

vi är både förbryllade och förvånade och förvirrade av hur det har utvecklats.

jag kom precis på mig själv med att berätta allt som gör att jag är så inne i den här människan.

insåg igen hur sjukt fantastisk han är.

det är inte bara en sak. det är så många.

jag skrev ungefär en miljard ord nyss för att försöka beskriva oss. men det gick inte.

varför försöker jag ens? det går inte. inte här, inte nu.

jag är stört sepedamp upp över öronen kär i denna varelse.

för den han gör mig.

för det han gör för mig.

för det han gör med mig.

för den han är.

för att han ser vem jag är.

för att vi gör det vi gör för varandra.

och jag är fri. kär. och tokigt fri. men jag saknar. och det är okej.

han ser allt från mina öron till min livrädsla. mer än vad jag upplevt förr.

jag saknar iallafall många.

och tack vare att jag skrev en miljard beskrivande ord, så har jag förbrukat min skrivkapacitet för idag.

det är lite sorgligt, men mina känslor för mina andra kära människor finns kvar.

jag skriver ner dom när äktheten infinner sig.

annars blir det ordbajseri i stil med politikernas blaj, och det har jag fan inte tid med.

syster. du är fantastisk. hela du. och de som är här tack vare du (och han, jag vet) är fantastiska.

vi ses på lördag. jag älskar er.