libertadjusticia

det är lite stressande. jag använder min sista batteritid till att blogga istället för studierna.

den ständigt återkommande ångesten som inte riktigt kan lämna min kroppshydda.

men jag väljer. jag gör val. och valet jag gör är att skriva ner. skriva ner mina minnen.

de är det enda jag har kvar, i huvudet jämt, men vill ha det i skrift. anonymt. närmast osökbart.

ni som läser vet inte vem jag är, va?

kollar min statistik på besökare och ser, ser hur det var. vilka som det passade att läsa ärligt och vilka som är rädda små jävla råttor som jag inte skulle vilja ha i en kedja med mig. för du skulle släppa. ja din jävel, exakt du skulle släppa om det kom till det. för du känner inte till mig, du känner inte till äkta vänskap och du är en hal ål som äter as. så, nu fick jag det ur mig och skrattar lite för mig själv. för helt ärligt, så bryr jag mig inte. för att citera min storebror. "varför slösa tid på de som struntar i om du finns"

jag har de som räknas nära, och de som inte räknas på behörigt jävla avstånd. jag behöver inte vänner som inte letar efter mig när jag är borta från det sociala på en fest i tio minuter. och inte kontrollerande letande, utan bara, vänner som kastar ett öga på omgivningen, ser att jag mår bra och minglar vidare. precis som jag är.

mina vänner har jag koll på. spelar ingen roll om jag är onykter eller om det passerar en virvelvind. jag håller din hand och är där, och står ut och tar slag och rädsla, för att kunna prata med dig om det sen över en kopp kaffe och nikotin.

om man inte har lojala fina vänner, why bother? jag vill inte att du kapar av din arm för min skull, jag vill att du köper mjölk till mitt kaffe när du vet att jag inte har och du vet att jag gillar det. jag vill också att du kommer till mig med dina hjärtesorger och ilskor och upplevelser så löser vi världsproblem tillsammans och pratar om livets goda och livets sura. döm inte. vem fan är du att döma din hala asätande jävla jävel?

sånt här känner jag är överflöd av ord i min verklighet. jag ska inte behöva berätta för dig hur man är en vän och vem jag är som vän. det ska vara, självklart. och jag säger det ofta och jag säger det igen.

jag kan acceptera dumhet, om du inte vet bättre. om ingen sagt någonting om du bara inte var medveten.

men har du en vän som hjälper dig på din väg, som berättar saker för dig, och du ändå inte kan "smell the kaffe"(vet inte hur kaffe stavas på engelska, okej, trots VG i engelska B) så har du ingenting mer att hämta här.

jag är inte heller sån, som bryter för att bryta för att jag inte accepterar dig som du är. men jag kan inte ta ilojalitet. med såna vänner behöver man inga fiender. fuck that. jag kan inte vara vän med en smygrassejävel. eller någon som inte står för någonting. att inte veta vännen, är att också stå för någonting.

min tid sen jag skrev sist. vad har hänt? jag har levt mer, jag har levt mindre. jag har varit borta från jorden i fyra långa sekunder då jag hörde min syster skrika på ett sätt som aldrig förr. förlåt. förlåt. förlåt. men jag är glad att jag sitter här och skriver med ett jack över ögonbrynet och att jag är kvar, det är inte definitivt. men förlåt. det var inte meningen. kan inte lova att det aldrig händer igen, men jag ska fan göra mitt bästa hjärtat.

jag har också haft en urladdning. den ärligaste jag haft i hela mitt liv tror jag. tårarna blöter ner min vita dator när jag skriver. för jag är så trött. jag har sagt det förr och jag säger det igen. växtvärk gör ont. fyfan vad ont det gör att växa. att lära. inte i min kropp, den blir inte längre , jag får inte längre armar och ben. jag blir förhoppningsvis inte större i vikt mätt, men jag växer ändå. mina armar blir längre, för jag har fler människor att kunna krama om med mina långa armar. mina ben blir längre för jag måste lära mig att gå fortare och springa ibland och också vila. balansen är svårt. det är svårt att balansera. tänkt dig själv. din kropp själsligt, om den skulle se ut så fysiskt. så skulle mitt huvud vara för stort för att hålla högt. fast jag håller det högt. mina armar så långa att de släpar i marken. och mina ben så köttiga och långa att jag ser ut som elefant mannen. för jag har fan fått kött på benen som vi säger här i sverige vi riktiga svenskar.

och jag visar framfötterna som jag bara kan, hela tin. prestera, prestera prestera. orkar.

var mamma, ensamstående, student, försörjare, smart, snygg, vän, syster, dotter och moster.

också aktiv politisk och stark. också den som dodgear för alla slag som jag måste parera från personen jag vill ha minst kontakt med i världen men som delar min son.

tro mig, man blir trött. och hjärtat orkar inte pumpa runt. benen orkar inte bära och ögonlocken stänger sig ibland trots tändstickor som på seriefigurer som ska hålla upp dom.

jag är trött, vill dra ibland. men det går inte. jag vill resa bort, till min oas i malmö och bara vara.

den oasen är dock förändrad och jag är fattig. rik, oj så rik, men aj så fattig.

jag vill faktiskt vara lillasyster, bara, i en vecka eller en timme. bara LILLAsyster.

min syster säger att jag är så jävla bra på att vara stor. den stora. många gånger om, ofta.

och jag vet det själv. men det är så jobbigt att vara stor. jag vill vara liten.

lillasyster, lilla dotter, och bara liten. jag fick vara det under min urladdning igår, med min syster och jag behövde det. tack, tack tack. och förlåt igen.

jag är också samma kär. jag är kär. och förälskad i en annan. personer som ger mig exakt det jag behöver och lite lite till.

igår var fint och uppväckande och kraftgivande och bra.

idag ska jag ut med mitt blackeye och säga grattis till en fin vän på en pub. och jag ska vila.

och den tolfte kommer min fina vän från malmö och bor hos oss en vecka. han behöver också komma bort.

komma till min och min sons oas som kräver pendeltåg och bussresa. långt ifrån men nära, och bara vila.

jag ska krama och säga att allt blir bra och att han inte är ensam. vi ska dricka kaffe och se film.

och han ska få mig att orka vara stor och bära lite till. och orka. han ska massera mina sönderstressade 40åriga axlar och han ska peppa mig att plugga och låta mig vara kritisk mot min studielitteratur.

vi ska hjälpa varandra och det kommer bli fint.

nu ska jag sluta skriva, duscha och kanske kanske hämta min laddare och styra det där till honom.

han jag är kär i, som är så, rakt, igenom, fin, med fel och brister som man vill komma ifrån, och det går.

(bristerna alltså, inte honom)

ssnd.