skolångest, ångest, lite mer ångest.

hej.
för någon dag sen satte jag mig ner och skrev ett brev istället för att plugga.
inte vilket brev som helst, utan ett brev dedikerat till någon, som jag inte tänkte skicka.
väldigt underligt beteende, jag vet. men hänger man med mig så får man alla olika delar av mig.
för någon annan dag sen så gick jag ut med goda vänner och honom för att öla, istället för att plugga.
sanningen är inte helt så, för jag pluggade allt jag kunde utan bok. mhm, sådetså.
idag satte jag mig och läste en blogg istället för att ta vid med studierna. en blogg som fick tårarna att rinna frenetiskt och ångesten att sprida sig som en löpeld inom mig.
jag blev livrädd. jag blev påmind om de rädslor jag haft och egentligen har. men som han lockat bort ur mitt hjärta och min hjärna. som har bytts ut av vänners samt mina egna naiva kommentarer som, låt det ske. och som bytts ut av överväldigande känslor av att hjärtat växer enda ut i fingertopparna. ja, han gör så mot mig.
jag vill pausa, jag vill stänga av en liten stund. men jag förstår inte hur det skulle hjälpa. min rädsla för vad som kan hända är stor, men varför vara rädd för någonting som inte sker nu? jag vet. vi har pratat om det. kanske bara handlar om en tidsfråga. eller ja, troligtvis handlar det om en tidsfråga. inte om, utan när barkar det hela av åt helvete och man sitter där och försöker hitta tillbaka till sig själv och försöker hitta facit till hur man bygger ihop det där som en gång var ett hjärta.
varför kom dessa nojor nu? varför just nu? är det min osäkerhet som äntligen hittat tillbaka? varför? jag känner mig säker, jag mår bra, jag känner så mycket fint.
tvivlar jag på mitt eget omdöme? det vore ju inte förstå gången jag klantar mig. men ni andra ser ju också.
mina närmaste, mina finaste. min syster. mina vänner. så har det inte varit förut.
jag har inte bråttom. jag har verkligen inte det. det har inte gått fort, jag har varit kritisk och medveten.
nu har jag släppt garden helt och känner mig än mer naken än vad jag gjort förr.
sårbar, fast så jävla stark. jag är rädd att det ska rasa.
jag måste ta reda på mer. varför jag är rädd. vad är jag rädd för. och inte låta den rädslan förstöra det som är.
behöver jag tid, distans?
det här är helt idiotiskt, och jag vet om det. ifall att mina rädslor förstör det som inte går att förstöra eller det som inte är förstört.
nej, skit i det här. styr upp dig förfan. sluta noja, slappna av. det finns ingenting att oroa sig för.
jag är grym, jag är (din) banditqueen, dreamteam, bonnie and clyde. utan kvävande krav, utan smutsigt spel.
utan oro och med massa skratt och delande bakom och framför oss. och du. du är, du.
jag har så jävla ont i ryggen, och lite varstans. jag saknar min son outhärdligt mycket. igår kände jag min unges doft i min kudde, och jag insåg, att jag aldrig någonsin kommer vänja mig att vara ifrån honom.
det gör ont i mig, det skapar skuld i mig, det skapar en massa känslor av maktlöshet.
imorgon kommer min son hem, då ska vi hänga. imorgon ska jag vara med två personer jag saknat. en är min son, såklart. den viktigaste.
ssnd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0