libertadjusticia

hej pappa. det här inlägget är till dig. först ska jag förklara lite om min blogg. den är jättehemlig. den är så hemlig att inga namn nämns, alls. det är förvirrande ibland när jag läser tillbaka, att jag skrivit för mystiskt för att ens själv minnas vem jag gjorde vad med. men det gör ingenting, jag får öva mig på att bli bättre på det. nu handlar det här inlägget om bara dig, och jag har bara en pappa. bara en person som du. en person som är så viktig som du är. jag satt precis och pluggade. du vet, det där jag hatar. det där jag försöker komma undan med alla medel. jag fick precis ytterligare ett VG på ett arbete som är inlämnat på tok försent. min lärare är jättebra pappa. hon ger mig jättebra feedback och hon ignorerar att kursen är slut för längesen för att hon tycker att jag skriver så gripande och bra. jag är lite stolt över mig själv. det vet jag att du med är. en sak jag är som mest tacksam för är min förmåga att skriva. den har jag fått av dig, det vet du va? det har vi alla fått. det är någonting genomgående, en förmåga att sätta ord på känslor, precis som du kan. jag funderar ofta på varför du inte skriver. inte någonting jag får läsa iallafall. skriver du också i smyg? jag önskar att du gör det. jag har fått det brev du skrev till mig när jag var på BB och du inte fick träffa mig. det är det vackraste brev jag fått papito. mitt tips till dig är att skriva mer. det är fint, värdefullt. jag har suttit och pluggat, och skrivit en massa om dig. det fick mig att vilja skriva det här. jag har länge tänkt på att skriva en massa viktiga saker till dig, såna som man kanske inte säger utan bara tänker. berättar för andra om hur fin du är för mig. jag skrev om den gången då jag kom hem, och det låg en massa öppnade förpackningar på vardagsrumsbordet från saker som man använder för att sätta dropp. mitt hjärta stannade. jag sprang in till brors rum, han sov och visste inte vad som hänt. jag ringde sjukhuset och fick reda på att du var där. jag hatade det jag såg när jag hälsade på dig. du hade fula sjukhuskläder på dig, slangar och fula saker överallt, och du hade blåmärken efter att de försökt ta blod från dig, och sätta dropp i din kropp. det rimmade. men inte ens roligt. du hade inte velat berätta för någon. jag hatar sjukhusmiljöer. det enda jag gillar med sjukhus är förlossningen och BB. där jag fick träffa min systerson första gången, och min egen son. det är fina minnen. jag skrev också om den gången då jag vaknade mitt i natten av en olustig känsla av att någonting stod fel till. jag hade ett missat samtal från dig. jag satte mig på cykeln, cyklade till akuten och sprang in till receptionen. gav ditt personnummer till den som satt där. du var inlagd. jag blev ledd till dig, min pappa. du låg på sida, helt ensam. du hade ont och du var rädd minns jag. det är bland de starkaste minnen jag har med dig pappa. jag höll din hand hela natten. men jag var också arg. arg på din stress. arg på att du inte tagit hand om dig. det var dumt. förlåt. sen fick jag skäll av min storebror dagen efter för att jag sov. han visste inte att jag varit med dig. han trodde jag skitit i dig. det gör jag aldrig. jag tänkte på dig imorse när jag vaknade också. när jag åkte till min gamla stad för att hjälpa dig att flytta. jag gjorde inte så mycket för att hjälpa dig. men det var så fint. vi var med varandra hela tiden nästan. åkte buss ihop, delade minnen ihop. jag tjatade till mig en kamera och du bjöd på sushi och vin. det var så mysigt pappa. sen, när vi skulle tillbaka till lägenheten för att fortsätta, så föreslog du kaffe. vi satt ute, trots kyla och drack kaffe ihop. du följde mig till tåget och vinkade tills tåget försvann. du är så bra att ha pappa. jag är vuxen, och behöver dig som pappa. och du finns där, och du försöker, och du gör rätt. du är en toppen morfar också. bland det tydligaste min son kan säga är just ditt namn. ta-ta. han pekade på tvskärmen, när det var en farbror där som såg ut som du och sa ta-ta. du är viktig för oss. jag är tacksam för det. att jag har en sån bra pappa. en jag kan tänka på och bli varm i hjärtat. inte att ta förgivet. trots felsteg och misstag, mot varandra och andra viktiga, så är kärleken ändå kvar och den växer sig starkare viejito mio. du hjälper mig massvis med saker. saker som gör min vardag, min kamp och mina problem lättare att hantera. du hjälper mig med internet, telefon och dator. med toapapper och blöjor. med en vänlig röst och med skratt när jag delar mina och mina vänners historier och bravader. jag presenterar dig för mina vänner med en stolthet i blicken. jag hoppas att du vet allt detta. och om du inte visste, så vet du nu. fast då känns det lite dåligt, jag vill lyckas med att visa hur viktig du är, varje dag. det här kan fortsätta i evigheter. jag skulle kunna skriva om dig hur mycket som helst. men om jag känner dig rätt, så kanske jag borde prioritera att fortsätta med mina skolarbeten.