libertadjusticia

höstljuset slår mot ansikten. på bussen. på tunnelbanan. på pendeltåget. och jag måste säga att det är väldigt få som inte blir vackra i det ljuset. det är mörkt, samtidigt så ljust. och bara ser varmt ut. orangerött är det nästan.

det är nog det enda jag gillar med hösten.

annars fryser jag mest. häromdagen så vaknade jag, med honom. vi vaknade av att det var så otroligt varmt. gardinerna lämnade allting åt grannarna att se och solen låg på genom fönstret.

då kändes det som i somras du vet?

du vet när vi precis börjat lära känna varandra och vaknade och öppnade fönstren, låg där i solen och planerade dagen tillsammans.

jag tog upp det, och du bara log. du tänkte exakt samma sa du. vi gör ofta det.

jag tror jag håller på att mista förståndet. jag tänker på saker som jag inte kunde tro, och det känns sjukt och samtidigt så underbart. jag skriver brev i mitt inre. till folk. ett folk som jag inte alls begriper varför jag ens dedikerar någonting till, men jag tror att jag vet svaret på den frågan också.

jag skriver brev till dig i mitt huvud, förklarar saker. förklarar honom jag är kär i. förklarar varför. och hörrni.

listan är sjukt lång. hans lista på saker han är, är längre än den men kraven jag har.

och den listan, den är fett lång.

och jag orkar knappt höra mina egna tankar. jag orkar inte. de känns så urflippade och underliga, och oventilerbara att det är jobbigt.

jag vill! jag vill att någon ska veta! att någon ska förstå, nicka instämmande och säga, jag fattar.

men jag tror det är sällsynt.

jag kan knappt med ord förklara vad det är. det är en doft. det är en känsla. det är ett skratt från hjärtat och maggropen. det är en blick som desarmerar mig. det är en beröring som får mig att tappa tid och rum.

det är en förståelse som jag inte känt förr. det är en likhet som attraherar. det är ord, språk, kroppspråk och fina ord som dansar runt, i exakt den låten jag precis är i!

tro mig. jag hör och ser precis hur jag låter. och jag skäms. nej. eller jo. eller nej. jo.

jag har aldrig varit så lost i någon, och samtidigt varit så jävla jävla, medveten, present, och mig själv.

vilket gör hela saken än mer värdefull. han ser mig, hela mig, precis som jag är, med allt jag är.

okej. hejdå kärlekssnack, ta vid studier. mhm.

jag kommer klara av det. jag gick dit, och sa som det var. jag klarar inte mer.

jag försöker. jag försöker vara allt jag måste vara, allt jag kan vara och allt jag vill vara.

men det räcker. jag räcker inte till.

och jag hade pluggat för mycket. för mycket. förstå?

jag fick plocka bort en 50p kurs. vilket var 50ton lättare. minst.

vilken lättnad. kände mig som en bomullstuss när jag skuttade ut därifrån, med tårar i ögonen, kärlek i hjärtat magen och huvudet, en bomullstuss med ekonomiska problem. men jag klarar mig.

jag får höra det ibland. men du, du klarar dig ju alltid. och då vaknar jag till och säger. ja, det gör jag fan.

jag vill så mycket mer. jag vill ge min son sitt eget rum med sitt namn på sin egna dörr. sina leksaker i fina lådor och en tapet med djur. jag vill ge honom trygghet, stabilitet och ett hem där vi kan vara länge länge.

men just nu kan jag inte. och det var inte såhär jag skulle ha det. inte han. men jag kämpar fan, hela tiden för att leverera. nu levererar jag kärlek, alltid i överflöd till honom. min fina vän säger att han klarar sig bra på det.

jag gör allt för min son, och det smärtar att hans pappa inte tror det. att han inte som jag, insåg hur jag förändrades av att bli mamma, och bara utgick ifrån att samma storhet drabbade honom.

att jag känner inte honom längre. han känner inte mig längre.

jag är inte den jag var tillsammans med dig. jag är bättre. jag lovar. och jag är mamma också.

och inte vilken jävla mamma som helst. jag andas min son, jag lever på grund av min son.

han är mitt allt och jag gör allt för honom. alltid hans bästa. och jag litar på att du känner exakt likadant.

du är en fantastisk pappa. men en fruktansvärd, fruktansvärd person att ha att göra med.

mot mig är du hemsk. en manipulerande psykotisk psykopatjävel. en som inte ens kan kallas en person som inte ser längre än vad näsan räcker, för du fattar inte ens vart din jävla snok sitter.

jag inser vilket kräk han var och är, när jag omges av fina. jag var ingen ängel. jag var verkligen inte det.

men det är inte då som räknas. det är nu. nu när vår son är här. stila dig för fan.

jag har träningsvärk. jag har dansat och skakat mina lurviga. levt fritt och brett och mycket.

snart ska jag till tvättstugan. får besök av vän.

han drog imorse. efter en kväll, natt och morgon i oförglömlighetens tecken. och snart. efter han snickrat färdigt på sitt jobb, så ska han tillbaka hem till mig. mhm.

men självklart ska vi först gå några mil på våra trötta ben, mot riksdagen, för att visa att vi är fler.

jag saknar min familj. min älskade älskade pojke kommer hem imorgon och jag saknar honom.

jag saknar min syster. och mina syskonbarn.

"vad är det bästa du vet?"

"ahme..åh. vad svårt. inte vet jag. jo! vackra utsikter på fina dagar".

"HAHAHAHAHA. okej, vad fint"

"men! själv då? det var ju en jättesvår fråga, haha!"

"min familj"

"din familj?"

"ja, alltså. min rätta familj. min son, min syster, syskonbarn och hennes man. och mina vänner. min självvalda familj. de jag valt liksom. och ja, min pappa"

"okej, jag fattar. men jag håller isär dom. gör skillnad på familj och vänner. då vet jag vilka jag ska hålla mig borta ifrån"

"hahahahahaha. okej"

ssnd!