libertadjusticia

det var en succékväll, med allt som en bra kväll ska innehålla, samt en massa goda överraskningar.

jag sitter för det här. ensammen. det kliar i fingrarna, jag har totalångest över allt jag borde, allt jag ska. allt jag vill är en annan sak, det kittlas i hela kroppen. på ett ganska osoft vis.

jag vill berätta en massa hemlisar. saker som min syster vet. som några av mina vänner vet. de som sett mig. de som sett oss. de som har fått höra när mina känslor inte går att tysta, tygla eller hålla undan.

när ska jag våga på riktigt? jag släpper in honom mer och mer i mitt liv. i vårat liv. igår fick jag det bekräftat gång på gång att jag väljer rätt. jag borde våga. jag har hittat en person som jag aldrig letat efter, eller jo.

egentligen är han exakt den jag letat efter, men inte fattat att han fanns och var bättre än det jag kunde hoppas på. att jag skriver ut det här skrämmer skiten ur mig. vad ska jag skriva när jag hade fel? eller när jag gjorde fel? eller när han gjorde fel? ska jag behöva skämmas ögonen ur mig igen? tänka, vad fan i jävla helvete tänkte jag med?

ska jag låta en jubelidiot påverka vad jag ger denna underbara människa?

jag vill ge allt. jag vill gå in med alla mina armar och ben, varenda partikel i mig vill det. när han är där. när jag sitter uppe en hel natt med min son, och blir masserad, klappad på och förstådd.

på ett sätt bortom vad jag kan begripa. min oro över att han vaknade varje gång, bagateliserade han med ett, men stackare, det är ingen fara. du går upp hela tiden, jag får ligga kvar. det är du som kämpar.

han klappar på mig, håller om mig, kramas sådär som bara han kan, så det känns överallt och sen. ja, det kommer mer. sen så vabbar han, för att hjälpa mig dagen efter. han lät mig ligga under en filt framför tven medan han lagade mat och tog hand om oss. diskade. skämde bort mig en hel dag. flera dagar..

jag är livrädd. vad händer om han försvinner? om han ångrar sig? om han blir påkörd? det är sjukt att tänka så, jag vet. men jag är sjukt rädd. för att vänja mig vid hans närvaro. det är redan försent. hans doft och hans leende. hans ögon och hans förmåga att skaka mig ända in. vi är vänner. han höll min hand och torkade mina tårar när jag insåg att min smärta efter min bror bara legat latent och väntat på att bli väckt.

jag kunde med honom. han förstår mig. vi förstår varandra. vi äger ställen, hela lokaler och ytor. vi är så otroligt lika på det mest positiva vis det går att tänka. han saknar precis som jag. igår samlade vi mynt och bar pumpa.

mynten till min son. pumpan till hans väns altan. vi känner för varandra på ett sätt som vi är jävligt duktiga att sätta ord på. han är passionerad, känslig, observant och så otroligt intelligent. återigen, vi är sjukt lika. tänker inte pilla bort ett uns av någonting från mig själv. jag är fan precis lika grym, därför vi är som vi är.

det var skönt iallafall, att av hans vänner, hans syster, hans mamma, hans systerdotter som är min vän också, få allting bekräftat ytterligare. både för mig själv och honom.

det här gör mig förbannat trött också såklart. orka bråka emot, när jag inte ens gör det. jag vet inte vad vi kämpar emot. våra rädslor. vi slår bort rädslor, lär känna varandra, lär oss av varandra. jag har aldrig känt en sådan respekt, tillit och kärlek för en man förut. det är ömsesidigt. och jag saknar honom. precis just nu. abstinens suger. jag har inte tid med det. därför skriver jag om honom istället för det jag borde. det är inte okej.

jag är så stolt. jag är faktiskt stolt. i alla situationer med honom. när bara jag ser honom. när inte ens han ser att jag ser honom, då han står framför spegeln i sin vackra kroppshydda, omedveten om att jag granskar varenda del på honom som jag beundrar. han är så vacker. finns inte många män som jag beskriver så. men han är verkligen vacker. symetrisk. sjukt ord, jag vet. men det bara är så.

och sen, när han står där och klipper sitt skägg, eller vad det nu är han gör framför spegeln, så ser han mig. ser han mig se honom. han frågar vad jag tänker på, när mitt leende blir stort. mitt svar blir, du är bara så himla fin att se på. han ler. tyst är han också. sen frågar jag samma. hans svar blir, jag tänker på det du sa. jag låter det sjunka in, myser av det och låter det klinga av. du är finast.

han fattar mig. hela mig, på alla sätt och vis. han får mig att skratta så magen värker, musklerna i ansiktet inte orkar mer och tårarna rinner. vi gör det för varandra.

han får mig att känna mig som den vackraste människan på jorden, inifrån och ut.

folk ser det. allihopa gör det.

okej, för att sammanfatta det hela så tycker vi om varandra. jorå. jag skulle kunna skriva en novell. minst.

jag försöker sätta ord på det vi har, men det är svårt. det är väldigt svårt. jag hoppas bara att det aldrig tar slut.

att han aldrig slutar se på mig och oss sådär. speciellt min son. herregud, hatar uttrycket herregud. men på riktigt, herregud vad han är bäst för oss. han är så bra för oss.

ssnd.