libertadjusticia

ni vet, en sånhär: idag får man äta godis och mysa dag.

man får skita i att diska och städa.

eller jag vet inte om det är internationellt bestämt, men jag tycker så.

jag har gjort nästan allt det.. jag har varit med min underbaraste människa, min son.

vi sov borta, på vår gemensamma favoritplats.

mitt kärlekshjärtebatteri blev fulladdat igen.

min familj är bäst.

när tomheten infunnit sig, för han var bjuden på kalas med sin pappa, så städade jag.

effektivt och slarvigt. men det blev, renare. så jag bröt mot min egen regel.

men jag fick ett samtal om besök, och töntigt nog så glömmer jag bort att han verkligen inte bryr sig om det är städat eller inte. men jag gör. eller jag vet inte. jag städade, och fick återigen panik över hur jag bor. men det är cool. okej. det är cool..

jag fick inte lägenheten. den andra. eller inte nån av dom. jävla skit. kan inte nån bara dö så jag får en lägenhet?

ja ja. inte helt pk. men vafan. jag är ung och har barn. jag är öppet ego.

jag har läst i min bok också. som jag skulle.

men sen försvann jag i dimman, i hans dimma.

vi pratade om saker som vi undvikit förut och det var, bra att vi undvikit det.

borde fortsatt så. för mitt hjärta växer sådär outhärdligt mycket.

idag växte det på andra sätt.

helt nya sätt. jag förstår inte ens hur det är möjligt!?

jag försöker sätta ord på det och inser att jag inte är en så jävla tränad poeta.

poeta, på spanska. inte svartskallesvenska, okej.

den kvinnliga versionen. poet.

ah! jag vill sluta vara så cheezy i min blogg! jag vill verkligen det, men det går inte.

jag vill bara bara berätta. jag lägger ner.

hör silvio i mina öronsnäckor, lyssnar på min underbara sons snarkningar, bland annat, bland annat.

min son är min bästa människa. jag ska göra smart.

ssnd.