libertadjusticia

men jag har nått min gräns. min lärare gick från att vara hjälpsam, till en riktig hagga. förlåt, men sant.

så, de val jag gjorde igår, känns inte lika jobbiga. jag försöker att känna någon form av skuld, något samvete som lockar. men det gör knappt det. det enda som känns fel, är att jag kände mig elak mot min vän som skulle hjälpa mig idag.

igår blev jag pepprad med information. en hel del information som jag ännu inte riktigt kunnat ta in.

jag är fortfarande kluven och livrädd. men lite lugnare, och lite mer livrädd.

det är underligt allting iallafall. när relationen når ett nytt djup, så blir det finare, såklart, men samtidigt så blir man än mer sårbar.

det hände en hel del fina saker igår, en massa ord och känslor sades och det var vikigt. värdefullt.

presenten från köpenhamn fick mig att tappa luften. bland det enklaste man kan få, tror jag.

men historian bakom och tanken bakom fick mig att bli lite, eller ganska mycket mer kär.

jag har lite slut på ord. det är ovanligt. jag har slut på ord. jag kan inte uttrycka mer. jag är helt tom. helt fylld, men samtidigt helt tom. idag kommer min fina vän hit. jag behöver prata med henne. min pappa kommer också. jag behöver prata lite med honom också. för att inte säga mycket. jag behöver hans ord. hans lugn.

när jag hör saker om mig själv, när han pratar om mig, berättar om mig för mig, så förstår jag.

jag vet inte varför jag känner press. trots att känslorna är starka, så är det inga osanningar han ser.

han ser ju mig, han gillar det han ser och jag borde bara kunna slappna av i det.

men det är svårt att tro. att han faktiskt ser mig. att han ser allting, minsta lilla, och han ler.

jag visste bara inte att det fanns personer som han. jag visste det bara inte.

ssnd.