libertadjusticia

när jag satte mig för att skriva det här, så hade jag en överväldigande känsla av utmattning över mig.

det var så mycket som kändes fel, det är en sån dag idag. där tårarna är nära precis hela tiden och jag bara känner mig sjukt ensam. är inte det konstigt? jag är verkligen inte ensam.

men in slutänden så känner jag mig ensam. det är jag som måste ordna allting. själv. ibland, okej, oftast är jag för jävla stolt för att be om hjälp. ibland stänger jag bara av. jag orkar inte skulden, jag orkar inte ångesten, jag orkar inte stressen, pressen och avsaknaden av vila.

ibland fantiserar jag om saker som jag inte riktigt kan stå för. när jag får uppleva det. jag fantiserar om att ha det som jag har det med honom ibland, typ ofta. där man hjälps åt.

jag hatar att laga mat och diska. och städa, dammsuga, damma, torka golv och prylar, bädda och tvätta, gå ut med soporna och städa toan, plocka leksaker, prylar och ha denna smärtan i ryggen som inte försvinner.

jag hatar att känna mig såhär. ensam, uppgiven, utmattad och svag. ynklig och äcklig känner jag mig. jag. hatar. det.

men jag är verkligen trött. tiden räcker inte till. jag räcker inte till. jag vill så mycket saker, jag måste så mycket saker. det jag vill krockar oftast, för att inte säga hela tiden med det jag måste.

jag vill hänga enbart med min son, ge honom all den uppmärksamhet han vill ha. jag måste, laga mat.

jag vill klara av mina studier, men jag måste göra så mycket annat som är minst lika tråkigt när min älskade sover, som att städa upp det som förmiddagen har bidragit med, försöka hinna med tid för mig själv. som att duscha kanske?

jag vill inte ha ångest, jag måste leverera, för att få allting att gå runt, vilket ger mig ångest.

jag vill må bra, så jag gör saker som får mig att må bra.

vilket skjuter det jag måste åt sidan. är det såhär för alla? eller är det bara jag som inte orkar ibland?

som har dagar då det inte spelar roll hur fina saker du har upptrycka i ansiktet, så är det ändå en jobbig dag?

idag grät min son tills han slutade av utmattning och kunde äntligen höra mig sjunga för honom, känna mina smekningar och somna. det var så jävla jobbigt. varenda sekund var så lång. jag ville att han skulle känna lugnet, känna sig trygg i sin egen säng, och somna med lugn i hjärtat. han var så arg, ledsen, sur, allt. men mest förbannad. han var så arg på mig, för jag inte lät honom somna i min famn. han vet hur det är här. när han är hos mig, somnar han i sin egen säng. när han är borta hos sin pappa, då är det kaos igen när han kommer hem tills han vänjer sig. varför? varför begriper inte hans pappa att han gör vår son en otjänst. mitt hjärta går sönder, men jag måste. det handlar inte ens om mig. det handlar om vår son, han mår sjukt dåligt av det. en extremt jobbig och obehaglig nattning för alla inblandade. jag måste vara den som står på sig, när jag bara vill göra fel för det skulle kännas rätt. fyfan. när han väl somnade, så kom mina tårar. han åker imorgon, till sin pappa. jag kommer aldrig vänja mig. aldrig någonsin. jag saknar honom med varenda cell i min kropp, samtidigt som jag inte vill att han ska veta det. eller snarare känna det. skuld, hej hej skuld.

en god vän kom förbi. fick mig att se det ljusa, som är mer än det mörka i mitt liv.

såklart.

nu ska jag sova.

ssnd.