libertadjusticia

har varit utan internet ett bra tag nu, och det har gett mig tid till annat.

inte ens viktigt. utan snarare tvärtom. oviktigt.

nästan exakt 20dagar sen jag skrev. tre veckor.

jag skulle vilja skriva någonting fint och känsloladdat men jag gissar på att om jag fortsätter skriva så blir det bara en massa, det här har jag gjort, och det här, och just det, det där.

men jag vill inte skriva så.

min lilla underbara grabb somnade för en stund sen.

det händer så mycket i hans utveckling att jag nästan blir lite rädd.

vill inte missa någonting. inte glömma någonting.

men det gör jag. jag missar. inte glömmer. inte än så länge.

men missar. jag hatar att jag missar. saknaden blir bara mer och mer påtaglig.

hela tiden. jag försöker kväva den. och den där jävla skulden.

jag försöker trycka ner skulden, och bara acceptera.

men det är så sjukt svårt.

idag pratade han i telefon. han skrattade, han sa hola, och bye bye.

han tog förvisso senare upp min bankdosa och snackade med någon i den med.

men det spelar ingen roll.

han fattar vissa prylar iallafall.

han fattar att han gillar honom.

jag läste precis flera inlägg i min egen blogg.

saker och ting har hänt.

detsamma är, men min rädsla tar över.

vad händer? vad händer om han tänker på det jag frågade honom, efter hans personliga fråga och säger, vi kör.

jag vill, och vi testar?

vad vill jag? vill jag? vad försvinner och vad tillkommer? vilken förändring kommer ske?

inom mig? för oss? jag är fan livrädd.

det är skönt att skriva ut det. erkänna att jag inte vet allt, inte fattar allt och är jävligt rädd för förändring.

uh, jag blir helt matt.

en sak som hänt som jag faktiskt kan skriva som en blogg-händelse är den dagen då det hände en massa underligheter.

vi var ute. vi var många. saker spårade ur och jag har aldrig känt mig så maktlös och liten.

det spelar ingen roll hur arg jag är.

hur mycket jag än vill vara som hulken så är jag fortfarande bara 165 och en halv cm lång och väger 55kg.

jag är helt chanslös.

det ska det bli ändring på förövrigt. det låter helt sjukt.

men det är sanningen.

varken kan eller vill utveckla vidare, jag vill bara skriva ner och minnas.

och jag är arg, för andra saker.

som att ingenting bara flyter på.

som att jag inte får en jävla lägenhet.

som att jag är trött att vända på varenda jävla krona.

som att jag är förbannat jävla lack på den äckliga vintern och att inte ha en jävla bil.

såna saker.

som att jag är jävligt trött på att inte kunna ordna saker och ting utan en jävla massa hjälp.

som jag inte pallar be om.

jag är förbannat trött på att inte ha nära till en jävla sopstation, och att vi måste källsortera.

att min jävla lägenhet ser ut som en sopptipp i ett hörn, med kartong, mjukplast och en jävla massa glasburkar.

som att det inte spelar någon jävla roll hur jag möblerar och gör fint, för det är fortfarande kallt i den här pisslägenheten, det är fortfarande världens sämsta förbindelser härifrån till resten av världen.

jag är förbannad på att jag skulle kunna flytta om jag inte var låst till ett jävla sepe som har köpt en bostadsrätt här, så jag måste anpassa mig till honom.

jag är också jävligt trött på att behöva plugga när jag inte vill, det jag inte vill.

jag är förbannad för att jag inte har en liten fin lägenhet på söder med stora fönster, trägolv och en kakelugn som vi kan grilla marshmellows i. vet inte hur det stavas men skiter i det nu.

jag är förbannad för att jag har så mycket ideér av vad jag vill skapa, jag vill göra mina jävla möbler och ha skitiga färgiga kläder och skapa vackra saker i trä, och inte kan för att det är upplagt så det ska vara en jävla omöjlighet och kamp att förverkliga sina drömmar.

jag vill inte ens ha saker. jag vill göra saker. det som gör mig lycklig.

jag vil sitta på en jävla skitbalkong med ett glas vin och bli tårögd av att vara precis där jag vill i livet.

jag blir också jävligt arg när jag läser det här som jag själv skriver för att jag inte är fucking nöjd.

jag har världens vackraste unge som ger mig all lycka jag behöver, men trots det så sitter jag och gnäller.

fyfan vad patetisk jag känner mig.

men jag vill ha ett kök. ett riktigt kök. med ugn och fläkt.

med ett stort slitet vackert träbord som rymmer en massa personer, som man inte behöver vara rädd om.

jag vill laga middag åt folk jag älskar varje dag utan att halvt dö av matoset och svedan i ögonen.

jag blir arg.

jag vill att min son ska ha sin yta och få sprida ut sina leksaker överallt där utan att jag går på hans leksaker och får så ont att jag vill dunka huvudet i väggen.

jag vill att han ska ha en egen dörr, med sitt namn på, där han har sin sagosäng med draperier där han kan krypa undan.

jag vill ha en lägenhet med många stora fönster med stora vackra gardiner av tjockt vackert tyg som man kan leka kurragömma bakom.

jag kan tom sänka mina önskningar, bara en lägenhet där jag kan leka kurragömma utan att synas hela jävla tiden.

men sen är jag också glad. jag är officiellt skild nu, och det ger mig faktiskt lyckorus några gånger per dag.

när jag ringde tingsrätten och fick det bekräftat så blev kvinnan i luren förvånad över hur lycklig jag lät.

i vanliga fall ska man väl vara ledsen.

jag är bara fri.

och jag omges av värdefulla människor, vänner som finns där och får mig att glömma det tunga ibland.

de får mig att orka andas och härda ut.

de får mig att skratta åt vissa bekymmer, som att det är så jävla kallt att jag på riktigt kan bryta ihop för att jag hatar att frysa. det gör ont i kroppen att frysa. det är dumt och sjukt onödigt att frysa.

det påminner mig om att jag inte heller har råd att flyga iväg till varmare breddgrader och ligga på stranden medan min son springer runt naken och leker i sanden.

det påminner mig om att hans pappa vägrar låta mig åka utomlands med min son innan han fyllt nio.

av de mest idiotiska anledningarna.

nej. nu har jag varit arg nog. jag borde boota om och vara lite glad med.

iallafall synligt här. för jag är det.

saker och ting ordnar sig alltid och när jag andas och slappnar av så ser jag lösningar istället för hinder.

jag lägger ner nu.

och, påminner. jag är överdriven i skrift. det är inte så farligt egentligen. typish.

ssnd.