libertadjusticia

jul har hänt.

en massa annat har hänt.

en massa tragiskt, en del som får det att vridas i magen på mig.

jag tänker på hans familj, och jag pallar inte riktigt.

jag dricker snabbkaffe, fast att jag har vanligt.

för jag är lat. för att jag är trött. för att jag idag känner mig ganska oengagerad, uttråkad, och lite ensam.

jag saknar en massa folk, men orkar inte riktigt ta tag i det.

kommer göra det imorgon, men det har jag lite ångest över.

känner mig lite ynklig ni vet, sådär, när man känner sig liten och vill bli omhållen och klappad på.

kanske bara är jag, men det står jag ändå för.

att man vill umgås, men man orkar inte. man vill äta, men det är jobbigt att laga någonting.

man vill ha snus men orkar inte gå och köpa. nu kan jag förvisso inte heller.

no cash money flow, eller någon som ser efter min son under tiden.

nu är det dessutom för jävla sent, så inget skit i krokarna har öppet.

jag.bor.på.landet.jäla.skit.

och han, han som brukar vara den, som gör det, har sjukt mycket större och viktigare saker att göra.

om det tolkas fel, som om jag har ironi i mina bokstäver, så är det fel.

jag önskar jag kunde hjälpa honom med det han gör nu, det han går igenom.

jag gör så gott jag kan, men känner mig ganska maktlös.

man gör det när man kommer i kontakt med döden.

jag pratar med folk. folk från malmö, och jag känner en saknad som kramar om mitt hjärta och lockar fram tårar i mina ögon. jag hatar avstånd. jag hatar saknad, som inte går att göra någonting åt.

min son. honom kan jag prata om.

han är så sjukt bäst.

han har fått sina vinterkläder nu och han är garanterat den sötaste pepparkakspojken jag sett.

han babblar mer och mer.

han låtsasgrinar när han inte får som han vill, sen blinkar han med ena ögat och ser busig ut, och ler.

idag blev vi bjudna på middag.

det tog lång tid innan han log mot honom, han den långa som kom från ingenstans och kramade hans mamma.

haha, han mindes inte honom.

men sen dansade de ihop och kastade nudlar. och trummade med kinapinnar.

fina dem.

julafton var fin. faktiskt.

vi sa ifrån. vi var vuxna i min vuxna systers hem med hennes vuxna man som vuxet sa ifrån.

det var fett.

jag älskar min familj.

mitt hjärta växer också.

hans familj känns som min, jag känner mig hemma i den och jag gillar att vi är en del av den.

de är äkta.

de är fina.

jag kan vara mig själv helt och hållet och det värdesätter jag.

jag hatar min blogg nu, så jag skippar den..

ssnd.