libertadjusticia

så var det idag med. fast den började i en större säng än min egna.

med "min" favoritmänniska.

nerburrade under täcket vägrade vi gå upp i det kalla rummet, så vi försov oss.

eller han gjorde.

på favoritplatsen, där axeln blir hals och man känner skägget, och känner doften av honom, där somnade jag om.

fick kaffe och bulle på vägen, och tro det eller ej, så blev jag än lite kärare idag. jag trodde inte det var möjligt.

få en puss, sen att han säger, det pirrar i hela bröstet när jag pussar dig för jag är så kär, gör att mitt pirr i bröstet blir intensivare.

jag förstår inte. snart 7 månader sen vi sågs för första gången. jag trodde det var mindre, och mycket mer.

jag är förvirrad. hur kan det kännas såhär?

igår pratade vi. som vanligt, om allt, fast om nya saker. såna saker som var sjukt fina att prata om.

som vad som gick runt i våra huvuden vid olika tillfällen. första gången vi sågs. första gången vi sov ihop. första gången han träffade min son.

han pratade om hur vi umgås. att vi alltid har så roligt ihop. skrattar, pratar, gråter och upplever ihop. delar.

att vi inte gör någonting speciellt när vi umgås bara han och jag, som mest hyr vi en film.

men vi umgås. delar varenda sekund på något vis, har ett djup.

och har roligt.

sen umgås vi med min son, då händer det saker hela tiden. men vi gör ändå inte så mycket. lagar mat ihop, leker, skrattar, nattar och myser. diskar plockar städar. samtidigt som vi hela tiden ser varandra, pratar med varandra.

uppskattar varandra.

jag är förbryllad. trodde inte det fanns på riktigt.

och sista kategorin. med våra vänner. när vi går ut, gör stan farlig och umgås med våra finaste människor.

då vi rör oss i olika rum, men med som ett gummiband som osynligt bara finns mellan oss.

det bandet, de blickarna och den kärlek vi har för varandra uppmärksammas.

folk ser den, och det är värdefullt. inte att förglömma hur sinnesjukt roligt vi har ihop.

minnen vi delar i alla dessa olika sätt att umgås på, är många, och vackra.

jag är glad, oerhört glad att jag träffade på den här människan. att jag får lära känna honom.

jag är jättekär, om ni missat det. och det här är bloggen där jag får säga allting. fast det är skönt också.

jag vågar säga till personen det berör också. numer.

tillbaka till min älskade finaste son. jag har klippt hans lugg, han har den absolut skönaste beatles-frippan nu.

det var inte riktigt med flit, men jag kan inte låta bli att attack-pussa honom.

han låter som en liten vovve, en katt, en tiger, en apa och nuffsar med sin näsa som en kanin, och gör med läpparna som en fisk. han har lärt sig att snurra tills han ramlar, och det är lika roligt varje gång. tycker vi. han och jag då.

någonting han alltid älskat är att få hålla handen när han ska sova. han gör sin lilla till en liten knut, som man ska krama om med hela sin hand. eller så tar han handen, så man har handflatan mot hans kind. hans ansikte ryms i min hand. hans lilla näve ryms i min. ibland tänker jag på den dagen då inte det är aktuellt längre. då hans händer är större än mina, och kanske håriga. och hans röst är mörk, och hans ansikte skäggigt.

det känns sinnessjukt. och spännande.

idag fick jag försöka lära min son någonting som kallas tålamod. sånt som jag har i överflöd ni vet.

jag skulle bre mackor. han ville så gärna ha ost, att han frenetiskt tuggade på påsen för att nå osten.

det fungerade inte. det smakade illa också tror jag för han gjorde den sötaste äcklade minen jag sett.

han kissade på golvet idag också. hans blick, han såg så skamsen ut. jag bar bort honom, för att han inte skulle gå i kisset, log mot honom och sa att det inte var någon fara. då kom han smygandes bakom mig, ställde sig och kollade på sina små fötter, och vågade knappt se mig i ögonen. jag log mot honom igen, sa, älskade, det är helt okej, ge mig en puss snäällaaa. då kom han fram, gav mig en puss, log, och sprang för att snurra lite.

han är så bäst min lilla unge.

söndagen. söndagen var dagen då jag trodde att jag inte skulle kunna resa mig ur sängen. jag klarade det.

jag gjorde precis exakt det jag ville den dagen. den var helt genomsjuk. men jag var med de människor jag ville vara med. gjorde exakt det jag ville göra, kände mina känslor och lät mig inte påverkas av annat.

jag gjorde helt rätt. jag hade en bra dag, överlag och jag fick vara helt mig själv. storebror var med mig, och jag vet att han hade velat göra exakt samma tillsammans med mig. utom depp-delen såklart. vilken skulle varit onödig om han var med på riktigt.

jag är för trött. för oinspirerad. ska hjälpa vännen.

ssnd.