libertadjusticia

en såndär bra lördag.

då det känns fint i hjärtat, jag har sovit gott och jag har skrattet latent, nästan så det kommer ut, hela tiden.

och det är konstigt egentligen.

för jag borde vara ångestladdad, förbannad och trött.

jag är det också, men det är mer latent än den fina känslan som tagit över.

min son sover på mig. han är lite dålig.

hade en närkamp med soffbordet när han hade ett av sina charmigaste moments, och slog i munnen.

lätt såndär huvudskakning gissar jag på. vet att det heter annat, men om någon söker på det, på gOOgle, så kommer min blogg visas där typ, och det är lite onödigt att ta viktig space när folk söker på det.

joråsååaaatt.. haha.

men min dag igår. vilken bra dag.

jag fick en impuls att ta mig ut i snökaoset, med en pulka. inte bara med en pulka, utan med en son i också.

en son, som är min son, som HATAR ytterkläder in i djupet av sitt hjärta.

jag ville ha snus, okej..

han springer runt, i blöja och pyjamas, lyckligast på jorden, då ska jag klä på honom alla de varmaste kläderna jag kan hitta.

ni kan förstå att han hatade mig, och min dumma idé, och mest den där jävla pulkan som han inte ens bett om att få sitta i.

han är för lik mig. han ville inte ens nudda snön.

jag älskar honom så jävla mycket.

han är för bra för att vara sann känner jag ibland.

men vi tog oss ut iallafall.

jag kände blickarna från bilisterna, när jag försökte ta mig över övergångsstället i god tid, innan det blev rött, med en stor jävla pulka, med en lammfäll på, samtidigt som jag bar min unge, galet påpälsad liten knodd, som nästan väger lika mycket som jag, och på samma gång försöka få bort mössan ur ögonen på mig själv så jag kunde undvika VALLARNA av snö.

har jag nämnt detta, jag HATAR vintern. när man måste vara i den, utomhus.

jag kan få vissa sånadär myskänslor, åh, man har mysiga kläder och mys-myser.

men det är oftast bara på film och på låtsas, eller väldigt korta stunder.

jag hade mycket hellre gått till macken med min unge i bara blöja, på en trehjuling, och spatsera över övergångsstället med solen i ögonen och på vägen hem med en glass i högsta hugg. men det kanske bara är jag..

nåväl. vi tog oss helskinnat dit och hem, sen umgicks vi.

han gillar inte gifflar, vilket är oroväckande.

han kan ju inte vara min unge då?

ba skoja. han är det, bergis.

han har börjat hångla, med precis allting och vadsomhelst.

sticker ut sin tunga och slickar på ALLT.

det låter helt sjukt, men det är så jävla roligt.

han ser ut som en galen teletubbie, jag vägrar ha på honom annat än pyjamas när vi bara är hemma.

helstrumpa, där hans rumpa ser helt genialisk ut, och han är mysigast i världen att kramas med.

han pussade på mig, minst 30 ggr, utan att överdriva. gissa om jag blev tårögd då?

han är så bäst.

jag ville inte natta honom, han var underbar att hänga med. han var vaken länge, på sitt charmigaste humör, när vi fick besök.

alltså fortsatte fredagen vara precis så bra som den var innan, fast att min ögonsten snarkade i sin säng.

vi delade som vanligt, och det var så bra som det alltid är. vi somnade för att väckas på det mysigaste sättet av min lilla, han klappade på min hand och när jag öppnade ögonen log han så jag smälte.

dagen har iallafall varit bäst. en dag fylld med bevis på att han är min.

och så spännande att se, hur svårt det är att hålla fokus och en tanke när man är i hans upptäckarålder.

allting stör, intryck överallt ifrån.

en god tanke kan ersättas av att man går förbi någonting spännande.

SOM SIN EGEN NAPP!

han är så rolig.

i en kvart satt han och la en matsked på sin hand, för att sen låtsas bli överraskad och tappa den, och han lät. oooh!

hans experiment är fascinerande.

nu sover han dock, ska snart väckas, barn blir tydligen sömniga efter ett lag i huvudet.

jag är sjukt orolig, men försöker vara lugn. okej.

idag försökte jag stå på mig också.

i vanliga fall är jag så oerhört konflikträdd när det kommer till honom.

jag undviker det, tills jag har fått hjälp att inse att jag inte gör det av rätt anledningar.

jag kan inte undvika konflikt för hans skull, för att det är smidigast att inte wake up the beast..

inte heller för min skull, för att jag slipper drama eller mailterror.

jag insåg att jag måste ta det, för min sons skull.

för mig handlar det bara om honom, då får mina jävla handlingar visa det också.

men jag får skuld levererat. i stora lastbilslaster. båtlaster. flyglaster.

med skuld. jag försöker slå bort den. jag försöker minnas mina egna känslor och inte påverkas av hans äckliga falska påståenden som ska få mig att må så dåligt som jag kan må.

men det är svårt.

han trycker på rätt knappar, och han gör det av fel anledningar.

jag önskar saker och ting var annorlunda.

att han inte snackade ner mig. att han inte såg det som en jävla tävling, kamp, maktkamp.

inte ett jävla tvspel där han behöver använda sig av olika tekniker, strategier och jävla fusk-kommandon.

jag är trött på dig ditt vider. jag önskar jag kunde få ur mig det här på andra vis än arga jävla ord och tårar.

för det hjälper inte ett skit. du får inga arga ord, för då blir det värre.

du ser inte mina tårar för du är inte värd dem ditt as, det har du aldrig varit.

jag är bara trött okej. började det här inlägget med varma gosiga känslor, avslutade på det vis jag absolut inte ville.

för jag är nöjd. jag har världens finaste son. världens finaste syster, världens finaste vänner.

och jag är kär i världens finaste man.

ssnd.