bubbel, snart jul, skiter i, minusgrader, suger. väns bebis här snart, och present från hjärtat.
japp.
precis så är det.
rosakärleksbubblig i hjärtat.
snart är det jul. typ i övermorgon.
det skiter jag i.
för jag har inte köpt en endast julklapp.
har inte min son hos mig nu.
men jag vet att allt sådant kommer lösa sig på fredag.
när jag hämtar min son, och vi firar jul ihop.
presenterna kommer vara helt irrelevanta, för han är med mig.
det är minusgrader också. brutala sådana.
kom nästan precis innanför dörren, jag sprang de metrarna från bussen.
så kallt var det.
och även om jag hade en underbar morgon i kärlekenstecken, så SUGER kylan.
min väns bebis är snart här och jag drömde om det inatt.
hennes lilla pojke var så otroligt otroligt vacker.
jag drömde att jag hälsade på, körde en hyrd bil upp.
med sällskap. med honom. haha.
och vi körde hela natten, och kom fram på förmiddagen (okej att norrland är långt bort, men jag minns det nog som värre än vad det är..)och där var han. jag tog honom i min famn, i er hall där.
med spegelväggen. och jag satte mig på golvet, och han tittade på mig, och rörde sin lilla lilla dreggelmun och tittade rakt in i mina ögon.
och jag grät vännen. han var så fin, tårarna rann, mer än vad de gjorde efter min förlossning.
(kan vara finare gråt för att jag inte blidde pillad på i kussan i drömmen)
sen vaknade jag. du bara skrattade och var stolt.
jag förstod den känslan, rakt av.
jag gissar på att om drömmen fortsatt, så hade vi pratat om allt möjligt, från slempropp till smärtande bröstvårtor, och din karl och "min karl" hade antingen varit aningen besvärade, helt med, eller redan inne och spelat tvspel.
jag saknar er vännen.
sen, sista delen i rubriken. present från hjärtat.
jag har tänkt, vridit och vänt på den här presenten, och kommer som tur nog är fram till samma slutsats hela tiden.
ta emot den.
igår, igår köpte han en present till min son.
inte vilken present som helst.
inte en present för att vinna hans hjärta.
för det har han redan gjort.
inte för att vinna mitt hjärta.
för det är också redan avcheckat.
utan, för att vi har vunnit hans hjärta.
och det är ju verkligen inte så konstigt heller.
men hans present.
han har observerat oss.
han vill vara en del av det.
och han har gett bort det som är värdefullt.
egentligen inte den materiella presenten, utan tanken bakom den.
min son ska vara varm när han leker på dagis.
han ska dessutom vara torr.
också slippa anstränga ihjäl sig för att leka i snön, utan ha någonting enkelt att röra sig i på gården.
det ska inte blåsa in kall luft, eller halka in kall snö.
inte heller vatten från vattenpölarna på våren och hösten.
han får dessutom vara sjukt snygg samtidigt, i ett jättefint polarn-set, i den härligaste chokladbruna färgen.
han kommer vara min egna lilla pepparkaksgubbe när jag hämtar honom på dagis, och det ska jag kalla honom också.
varför?
jo, han har det här, för att han den där ville ge bort det i julklapp till min son.
han skulle haft den endå, när jag köpt den.
men nu finns det en massa kärlek insytt i sömmarna på den där grejen också.
från honom, till oss.
för att balansera ut det totala smöret, ska jag också skriva ner hans kommentar på mitt ifrågasättande till att köpa detta dyra i julklapp. jag är kär, och han är charmig, så tolka inte in för mycket i nästa mening, haha.
jag: men nej, det behövs inte. du behöver verkligen inte.
han: om du tror att det är för att komma innanför dina trosor jag gör det här, så har du fel. snarare tvärtom. skoja! det är för att ni är viktiga för mig.
ja, jag är kär. och samtidigt som jag skrev det där, haha, så tänkte jag ta bort det. men skiter i.
vi förstår varandra in i det djupaste.
"du passar mig. in på djupet"
så det så!
snart kommer min älskade pojk hem, på julefirande. jag längtar.
idag insåg jag att jag bodde på landet också. eller okej, nästan. men oj vad jag inte är en landsbygsmänniska.
vet inte ens hur det stavas, så fuck it. storstadsmänniska dock, det kan jag stava till.
(pinsamt om jag felstavat nu)
det handlar inte så mycket om att jag inte gillar landet egentligen.
det finns bara en massa jag inte gillar med det.
långa bussresor, som går väldigt sällan.
långa bussresor med en full buss, utan en kotte som inte tittar ut och låtsas som om det finns någonting jätteintressant att se där utanför.
det är långt till allt.
långt till pizzerior, macker, systembolag, krogar, vänner, värme, bio, folk.
allting är långt borta.
folk pratar så lite som möjligt för att inte slösa sin energi, som de behöver för att gå de 14km hem, till deras HUS.
annars är det bara bilar. som åker runt, långt. utan att tuta eller hytta med fingret.
utan som bara, åker förbi.
jag gillar tunnelbanan.
jag gillar, trots att jag har typ klaustrofobi, att åka som en liten sardin i en burk och le åt främlingar för att vi sitter i samma trånga kalla skit denna onsdagsmorgon.
pendeln fungerar tom också, man ser folk, nytt folk. aldrig samma folk nästan.
fint folk, fult folk. galet och tråkigt normalt folk.
sen, åker man för långt, så blir det återigen ett land.
jag gjorde slut med en person för att han kommunicerad som en bonde.
kort och konsist.
utan att lägga ner ork eller energi på det.
kvinnofolket ska bara få höra va de ska göra, sen fåre va nog. gnäll å gnäll äre när man komme hem från jobbe, då säg man ba scch, knip. så knip hon, på rätt ställe.
nej, nu överdriver jag. men nästan. alla bönder är säkert inte så.
men för att vara på den säkra sidan, så har jag tagit motsatsen till det.
och oj vad jag trivs.
en kommunikativ, intelligent och skärpt man.
som har koll på sina känslor, kan uttrycka dem och vara öppen.
ärlig. rak. vacker och genuin.
han som ser mina intressen, tankar, värderingar och principer. mina känslor.
och det handlar inte om att jag är kvinna och han är man.
utan om att vi är människor, två individer som är intresserade av varandra.
det gör under. mhm. så. summan av det hela är iallafall att jag måste flytta.
såpass att det är gångavstånd till tuben, men också en kort sträcka till pendeln.
drömmen vore sumpan. åh, sundbyberg.
ssnd.
Kommentarer
Postat av: norrland4life
alltså fina underbara,jag typ gråter när jag läser för du fattas mig så jävla hårt,och är as viktig. Jag längtar tills den dagen. Och din syn på bönder och klockers.PUSS
Postat av: jag
älskade fina du, jag förstår den känslan. du fattas mig, och är viktig. hela tiden, i vardagen. jag tänker på dig minst fett med många gånger under dagarna som går, utan att berätta det för dig. jag vet att du vet. för jag vet att du gör samma. samtal i telefon gör sjukt nog att du känns än längre bort. blogginlägg med kort på dig och din mage gör att ni känns som en evighet bort. och samtidigt så nära. för du finns i min dator, och det är jag tacksam för. jag menar, det kunde varit knas med det också. snart ses vi. jag lever lite på det hoppet, för att orka skoja, och för att saknaden inte ska bli outhärdlig. snart ses vi. och haha, bönder. puss <3
Trackback
