libertadjusticia

det är som vanligt intensivt och jävligt mycket. bra och dåligt.

min son, wow. vilken unge, jag är helt jävla upp över öronen kär i honom.

han har på riktigt humor, och han är på riktigt smart. jag struntar i att alla föräldrar säger så.

för min unge är på riktigt fett söt, och det är sjukt sällan jag känner att han inte är sötast i rummet.

man blir störd som morsa också. eller förälder. orka vara pk hela tiden.

vad har hänt? förutom att jag börjat skolan och lyckats köpa fel jävla bok, som jag väntade på i en vecka.

och att jag lyckats skriva upp mig på den enda kursen i hela skolan som inte är på distans.

att jag inte KLARAR av internationell ekonomi utan att somna.

ja, skolpeppen är låg och det finns väääldigt fååå roligare prylar att hitta på.

jag blandar ihop dagarna och inser att det vore väldigt bra att skriva oftare.

igår fick jag fantastisk hjälp av fantastisk vän. hon tog min son under uppropet, de gick till simhallen och han fick banan och smaka glass. han fick titta på fina fiskar och han hade varit supernöjd. de är så fina dessa två. min son och min vän.

jag är i en period av uppvaknanden hela tiden. inte bara fina heller, utan råläskiga, som får mig att tappa hoppet om mänskligheten. saker och ting är som dom är för att folk är helt, blinda. oförmögna. jag orkar inte gå in på den linjen nu. men jag är mörkrädd på riktigt.

och där pratade jag om det stora hela. ska vi bryta ner det lite, så måste jag tyvärr säga detta. det här är min blogg och mina tankar och passar det inte, så fuck of. jag är förbannad. jag är trött på att vara den som vänder min kappa efter dina jävla fläskvindar. jag är trött på att bli manipulerad och psykad av dig för att jag försöker hålla god stämning mellan oss för vår sons skull. allting kan och kommer inte vara på dina villkor, och jag har rätt.

det vet jag. det handlar inte ens om att ha rätt eller fel. jag gör rätt. jag gör allt och lite till för min son och det kan du inte förneka. jag kliar hans rygg tills han somnar och han är trygg hos mig. jag sätter hans bästa i fokus jämt, och jag kan säga att jag gör mitt bästa, det syns och det är fan fett bra också.

jag kommer inte ljuga, det är svårt. det är fruktansvärt svårt att försöka svälja sin stolthet och samarbeta med en person som är svår, kommer alltid vara svår och har alltid varit svår. skillnaden nu är att jag inte är ett uns, lite eller pytte kär. jag känner inte hat. jag känner ingenting. och fortfarande kan jag få mail, om hopp. jag. vill. inte.

detta blev ett väldigt långt inlägg om dig. om du. om det. palla.

jag är iallafall glad över alla människor jag har i mitt liv just nu.

han, hon, han, han, han, hon, hon, hon, hon, han, han, han, hon.

och många fler. de lyfter upp mig och bär mig när jag behöver bäras. de kramar mig när jag behöver kramar. de får mig att skratta när jag behöver skratta. de låter mig gråta när jag behöver gråta. de lyssnar, förstår och finns där. de hjälper mig att orka hela jävla tiden.

jag får sova nära vem jag vill och när jag vill. det är livskvalitet.

för mig.

och jag är fortfarande kär. är inte det väldigt roligt? jag är förundrad över det själv. att vi är så sunda också.

finns så mycket jag inte klarar av med den typiska par-relationen.

jag skulle kunna skriva i en evighet om hur knas det är när det är knas. men jag väljer att berätta om mitt fina istället.

jag känner att vi växer igen. igår gick det inte att ses. inte idag heller. vi skulle, men det blev inte.

imorgon går inte heller. kanske söndag. det var inte så längesen vi sågs, men jag har känt lite abstinens. har löst det på bra vis. och det var en utmaning som jag klarade av utan några märkbara men. mycket stolt över mig själv att jag på riktigt kan vara kär utan att hamna i någonting destruktivt.

och igår, när jag var med han favoritvän, så ringer han. finaste samtalet någonsin tror jag.

hej. jag är påväg hem. det var inte längesen, men det känns längesen. jag går och ska möta upp vänner, och jag inser och känner i hjärtat att jag saknar dig. jag har blivit bortskämd med fina du, och jag saknar hela du. kan vi inte försöka ses imorgon? jag vill kramas.

jag har känt exakt samma men inte känt, ett, något behov att berätta det, jag kan visa istället. två, inte vågat. tre, töntigt lix.

men nu sa jag spegel. jag försökte vara lite cool också och säga att det kanske är bra att vi inte vänjer oss allt för mycket. då fick jag bara sagt, tönt, till mig. tur att vi förstår varandra. eller tur. det är helt jävla brilljant.

nu orkar jag inte skriva mer. mina ögonlock är tunga, mina böcker kallar, men jag stoppar i bomull.

fyfan vad jag kommer ångra det imorgon!

ssnd.