libertadjusticia

jag fortsätter där jag slutade. eller så.
jag är inte arg på samma vis längre.
jag har övertaget, litegrann.
det betyder inte att jag slutat tänka på allting.

eller det mesta bleknar när min son ler mot mig.
idag duschade vi tillsammans, han såg mig rätt in i ögonen när jag strök på hans kinder.
länge.
sen log han och jag förstod ytterligare innebörden av att vara lycklig för honom.

inte endast lycklig. mänsklig. en människa som är kapabel att hantera motgångarna på ett sunt sätt.
inte en person som är i ett äktenskap som är en motgång.
som är fruktansvärd. dagliga kriser.
ständig ångest.
vilket gjorde att jag förlorade livslusten. jag förlorade mig själv.
kunde inte hantera någonting på ett bra sätt.
var primitiv. agerade instinktivt som ett vilt djur.
flydde, eller fäktades.
med flydde, så menade jag kuva. jag kuvade mig, anpassade mig, försökte vända ut och in på mig själv.
för att han skulle kunna vara tillräcklig för mig.

allt gjorde jag. flyttade.
tänkte, han vill bo i en stuga i skogen.
att jag ville bo mitt inne i en storstad helst, där man kan gå ner på morgonen och köpa färsk frukt på torget.
färskt bröd. höra hur bussarna och bilarna, tutor och människor startar sin dag. sitta på sin balkong, se ut över staden, se alla färger, alla olika människor. dricka sitt kaffe, röka sin cigarett, mysa i morgonrocken och kanske lyssna på en god låt, eller bläddra i en fin bok.
det satte jag åt sidan.
tänkte, han kanske behöver bo så, och då kommer han bli den här mannen som jag vill ha.

och sådär fortsatte det. the never ending story.
tyvärr.

för även om han inte finns i mitt hjärta längre, så är han ett inslag av min vardag.
han kommer alltid finnas där.
ibland mer än andra gånger.
som i lördags, när jag var tvungen att vända mig till polisen.

då var han där, så nära som han kunde bli.
den ångesten, den äter upp mig.

nu är det bättre. jag litar på att folk ser igenom fasaden.
ser hur han är. inte för att jag ska få upprättelse, utan för att min son ska få det.

jag vill inte att min son ska vara utan sin pappa.
han behöver honom.
och jag tror att han kommer växa in i rollen som far, om han får chansen.

det är han och jag som inte kan leva tillsammans.
om han bara kunde förstå att jag vill ha det lugnt.

för min son.

jag gör ju det här för att uppnå lugn, inre ro, lycka, bygga upp mig själv igen så jag kan vara den mamman jag alltid velat vara.
jag bröt i god tid. eller det är ju relativt. men allt ångrar jag i min relation till honom. utom min son. för honom skulle jag gå igenom samma igen. inte när han fanns. aldrig.
han kommer aldrig få vara med om min destruktiva uppväxt, se bråk, ilska, tårar, hat, våld. aldrig.
min lilla är så liten. så liten. och jag är hoppfull.

jag är så jävla hoppfull. jag längtar till den dagen då jag kan slappna av.
då jag kan umgås med min son, sorgfritt. obesudlat av någonting.

utan bara hans och min relation. som jag kommer ha livslust att bygga upp. livsglädje.
kärlek, hopp, frihet.

inatt skrattade jag som jag inte gjort på så länge. det var en skön känsla. lite knäpp.
jag hade glömt. min son får mig att skratta i hjärtat, vackert.

men det här, var glädje som bubblade, på ett annat sätt. ibland kände jag att jag blev hämmad, som om, men, det här är ju falskt? men som tur var så förstod jag att det inte handlade om falskhet, utan om att jag glömt bort hur det kändes att skratta på riktigt.

det är tragiskt vad jag har slösat bort en massa tid, som jag aldrig kommer få tillbaka.
det skapar sorg i mig. att jag kunde varit någon annan. någon glad.
någon som bröt mönstret och såg sitt eget värde. att det skulle krävas att man blev mamma.
inget fel i det. snarare tvärtom. men ändå.

nu är jag glad. nu är jag någon annan. några år försent, och många, många tårar i onödan.

jag har ett hav med disk i mitt kök, en massa måsten.
och mycket hopp, och lite ångest.

vi hörs.